Bokrecension: Resa i Sverige | Fredrik Böök

Fredrik Böök

Resa i Sverige. Från Smygehuk till Pajala sommaren 1924 är skriven av Fredrik Böök (1883–1961). 

Boken utkom första gången 1924. Jag har läst en upplaga från 1928.

* * *

Året 1924 stod Bööks stjärna i zenit. Han hade varit professor i litteraturhistoria, han var den ledande litteraturkritiska rösten i Sverige. Han var ledamot i Svenska Akademien. Han hade gett ut en mängd böcker, av dem flera reseböcker. Under första världskriget hade han rest omkring i Europa och skrivit om det han sett och dem han mött. Han hade samlat sina litterära essayer i en mängd samlingsvolymer.

Kort sagt: Fredrik Böök var vid denna tid någon man lyssnade på inom den kulturella sfären i Sverige. Hans tendens var allmänt konservativ, och eftersom politiska toner anas i många av hans texter må det sägas att han var avgjort tyskvänlig och direkt avvisande mot radikal socialism av till exempel kommunistiskt och sovjetiskt slag. Och han ger varje intryck av att äga bildning av klassiskt snitt.

Han var också känd för sin goda svenska, sin stilkänsla. Det märker vi när vi läser Resa i Sverige, där Böök inte far till andra länder och berättar om sina iakttagelser, utan stannar i hemlandet. 

* * *

Den 10 juni 1924 drar Böök med sällskap från Hallandsåsen fram i en Cadillac vidare söderut till Helsingborg. De kommer till Lund och så till Smygehuk. Resan norrut går sedan via Bööks hemtrakter i Blekinge, via Kalmar och Öland vidare genom Östergötland och norrut. Siljan nås och Östersund och Haparanda. 

Man tar en avstickare i Finland, återkommer och anländer omsider i Pajala, innan kosan styrs söderut och man avslutar sin expedition den 20 juli i Stockholm.

Under resan får Böök anledning att kommentera allehanda byar och bygder. I allmänhet tycker han om vad han ser. Och uppenbart uppskattar den konservative kulturpersonligheten att åka bil. Ytterligare något man märker är Bööks faiblesse för växter; han skriver om olika blommor han ser, och nämner gärna deras latinska namn. Emellanåt får han anledning att återberätta någon historisk anekdot; dessa delar hör avgjort till bokens bästa.

Jämförelserna kan ibland blir av det mer våghalsiga slaget, men de är säkert skrivna med gott humör:

”I Kivik dröja vi; fiskläget, med de små husen inbäddade bland fruktträden, utgör den mest lyckade efterbildning som jag känner av labyrinten på Kreta, ty fast jag bott där en hel sommar och ofta besökt orten, har jag aldrig vågat mig in på de knaggliga och krokiga gatorna utan att gå vilse. Det är lättare att hitta i Berlin eller Paris.”

Frans G. Bengtsson, en annan det svenska språkets mästare, säger i en på det stora hela mycket berömmande recension av boken i Ord och Bild 1925:4:  ”Som stilist har Böök sannolikt aldrig förut nått så högt som här.” 

Och ja, boken är skriven på vackert språk, men den blir måhända en smula söt i smaken efter ett tag. Bengtsson talar om de väl många adjektiven. Och Bööks personliga farbroderlighet vilar också bekvämt över texten på något svårbestämbart sätt. Böök är en god iakttagare, men folklig kan han aldrig framstå som, hur gärna han än samtalar med folk han möter. 

Experten på Tegnér och Stagnelius är för lärd, för mycket estet, för kultiverad för att framstå som helt bekväm i samvaro med folk som är av annat slag än han själv.

* * *

Man kunde kanske tänka sig att Böök skulle svärmat för karga fjäll, ödemark och oskövlad natur. Så är dock inte fallet. Han uppskattar kulturen: hur människan brutit sig fram genom markerna och omformat dem efter sina behov. Det ligger en seger över det vilda i denna civilisationens frammarsch. 

Böök hyllar det rationella, det ordnade, det förnuftiga. Han berusas inte av friheten i stuglösa bygder, utan ser nyktert på nyttan med kommunikationer. Han skriver:

”... det gäller att slå tillbaka ödemarkens uppror mot kultursamhället. Allt som gör livet ljusare, rikare och mänskligare [är] en seger och triumf.”

Men samtidigt:

”Hela den svenska kulturen är inbäddad i storskogen som ett nybygge. Det doftar barr och pors kring oss alla.”

Vi kan vidare och konstatera att Bööks konservatism inte främst är av nostalgiskt slag, såsom den möter i denna bok. Han skriver: ”Om det gamla skall leva kvar, friskt och på egen rot, så måste det vara i öppen och fri tävlan med det nya; det skall vara älskat och föredraget för sin egen skull, på sakliga grunder och icke bara av historiska pietetsskäl.”

Kan vi kanske kalla Bööks inställning ett konservativt upplysningstänkande? 

* * *

Resa i Sverige kan med fördel läsas ännu i dag. Dels för att skapa sig en bild av Sverige såsom det mötte en betraktare för nära ett sekel sedan, och dels för att ta del av Bööks sätt att skriva svenska. Båda fullgoda skäl i sig själva att ägna tid åt boken.
– – –
Fredrik Böök, Resa i Sverige. Från Smygehuk till Pajala sommaren 1924. Stockholm: P. A. Norstedt & Söners Förlag, 1928. 242 sidor.