Bokrecension: Lars Hård | Jan Fridegård

Jan Fridegård

Lars Hård rymmer i en volym trilogin Jag Lars Hård (1935), Tack för himlastegen (1936) och Barmhärtighet (1936) av Jan Fridegård (1897–1968). 

Samlingsupplagan som jag har läst utgavs 1949.

* * *

Lars Hård är en antihjälte. Han är inte en sympatisk man, inte en särskilt vänlig karl. Det hade varit lätt för Fridegård att skapa honom till ett ljus och en nåd i den statarmiljö där han sätter in honom, men det hade varit en idyllisering, och trilogin om Lars Hård är inte en idyll. 

Trots att berättelsen om Lars Hård åtminstone delvis är självbiografisk, har Fridegård inte förgyllt sin huvudperson.

Lars Hård är högfärdig över den bildning han samlat ihop, ser sig som särskilt utvald och förmer. Lars Hård är ansvarslös och utan praktisk kraft. Han är en son till statare, som några och tjugo år gammal återvänder till hemmiljön från fabriken i staden, och han kommer sig inte riktigt för något. Hans intressen är förvisso lagda åt det intellektuella hållet, men att ägna tid åt Nietzsche och Schopenhauer passar inte bra in i den miljö där han nu hamnat, den miljö som han kommer ifrån.

Den unge mannen charmar herrskapsfröknarna som besöker gården som statarna är knutna till, och får till ett och annat erotiskt äventyr med dem. Men en dag kommer ett brev från staden. Det är från en gravid kvinna, som kräver honom på understöd som barnafader, något han på till synes något osäker grund anses vara. Brevet, som blir till flera brev, berör honom föga, utöver att det gör honom irriterad.

Nog får Hård sig jobb i skogen, men föredrar att utföra det dåligt och eftersom han inte betalar för barnets uppfostran och följaktligen hamnar i skuld slutar det med att han tas till en tvångsarbetsanstalt, där han snart slår ner en vakt och efter en kort tid på rymmen istället förpassas till Långholmens centralfängelse. 

Så långt första boken. Andra boken handlar framförallt om livet i fängelse och tiden efter frigivningen. Sista boken handlar i stor utsträckning om hemkomsten till gården och den långa, utdragna process då Lars Hårds moder ligger för döden och till sist avlider.

* * *

Lars Hård är vagabond och drömmare och anarkist. I dag hade han möjligen behängts med någon typ av diagnos. Och nog kunnat hitta en nisch i världen där han kunnat fungera. Men då, när boken utspelar sig, passar han inte riktigt in i den miljö där han befinner sig, kringränd som den är av ännu väldiga klassklyftor. 

Han kan först inte balansera sig själv och sin situation, Han verkar ansvarslös och rå. Och just därigenom blir han så mycket mer mänsklig än alla proletärhjältar som tänkas kan. Han är människa, inte helgon. En människa som försöker att se alltmer klart på sig själv, allteftersom han dras genom misär, allteftersom också han formas och utvecklas.

Som lättare att tycka om framstår Lars Hårds gamle skäggige far, son till en rysk emigrant. Han som ständigt sätter allt under evighetens synvinkel, hänvisar till sin kära bok Världsrymdens under, och anser det mesta vara flugskit värt i jämförelse med de större perspektiven. Han har arbetat hårt, älskat sin hustru och fäller i sin kärvhet tårar när hon dött.

Som direkt vidriga framstår i kontrast grannarna kusken och hans fru. De önskar inget mer än att dra ner människor med skvaller. De drivs av andras, inte minst Lars Hårds, olycka. De har inga försonande drag som mildrar intrycket av deras elakhet.

* * *

Böckerna om Lars Hård lär väckt uppseende när de först kom ut, delvis på grund av sitt grova språk. I dag bidrar detta till att skänka boken en betydande fräschör. Vad som var vågat då ser vi kanske som genuint i dag. Till det kommer ett ganska knappt och effektivt sätt att skriva; Fridegård kan visst beskriva natur och sådant, men han svävar inte iväg i excesser. 

Knappheten underlättas väl också genom att Fridegård gör Lars Hård själv till berättare; det är hans bittra röst som går genom alla böckerna. Det är hans utveckling sedd från hans egna ögon som läsaren följer.

Det bör också nämnas, att den som vill kan i boken hitta sådant som har ideologisk bäring: kritiken mot klassamhället finns där ständigt, och en inte särskilt dold hätskhet mot kyrkan, dess läror och dess prästerskap likaså. Lars Hård själv har avgjort någon form av andlighet, kanske någon form av religion, men den är knuten till naturen, och inte till den stränga gud han mött i gudstjänsten.

Dessutom bjuds läsaren på en intensiv skildring av det tuffa livet i ett svenskt fängelse någon gång kring 1920–30-talet. Fridegård hade ju egen erfarenhet just av den tillvaron och torde därför veta precis vad han skrev om: han fick 8 månaders straffarbete på Långholmen för att han med några kamrater stulit linolja i samband med att han lämnade det militära år 1919.

Den ursprungliga trilogin om Lars Hård följdes upp med två ytterligare böcker: Här är min hand (1946) samt Lars Hård går vidare (1951). Dessa senare verk återstår för mig att läsa.
– – –
Jan Fridegård, Lars Hård. Stockholm: Folket i Bilds förlag, 1949. 477 sidor.