 |
| Olle Holmberg |
* * *
Vad kännetecknar en god aforism? Läser vi några av våra goda aforistiker, såsom Nietzsche och Schopenhauer, så klart, och kanske Cioran, Lichtenberg och Horace Engdahl får vi ledning.
Jag anser detta: en god aforism skall äga något kärnfullt och på ett träffande sätt formulera en iakttagelse eller en slutsats. Den skall inte vara helt banal och skall utan pynt ändå ha poetisk utstrålning.
Sport är inte mitt största intresse, men den som spelat golf vet hur boll och klubba låter när man får in en riktigt ren träff. Ungefär samma känsla skall en aforism framkalla: ah, en ren träff!
Olle Holmberg är aforistiker och får till åtskilliga sådana träffar i På väktargången; andra bollar toppas och i bland slår klubban i gräset. Och även när det inte är fråga om rena träffar kan man ofta finna delar som är mycket bra.
Samlingen håller för det mesta en hög nivå, men med vissa undantag. Det är naturligtvis lockande att dra en enda lång citatlista ur boken, men jag skall avstå och hänvisar istället direkt till boken, och anför bara några exempel.
* * *
Aforismerna uttrycker en viss trötthet, viss pessimism. Där finns ett inslag av bildningsaristokratisk hållning. Där finns skepticism mot det hävdvunna.
”Om inte det mänskliga skrubbas och skrapas och ryktas och borstas och tvättas med två åtminstone en gång i veckan så luktar det.”
Här har vi en kärnfull och lätt humoristisk iakttagelse av människan, där vi märker av skepticismen mot det mänskliga som sådant. Och att det föreställda goda är inte nödvändigtvis är gott får vi läsa om i den följande aforismen:
”De goda människorna tycker illa om de onda, men det är ingenting mot vad de onda tycker om de goda, hos vilka de anar avgrunder av bakslughet och hyckleri.”
Människan smutsar beständigt ner sig, behöver hållas i ordning. Med detta inte sagt att man tar avstånd från leken; man behöver inte vara enbart stram:
”Folk ropar efter allvar och stela miner och patetiska ord. De har inte allvar nog att våga vara — icke allvarliga. Den verkligt allvarlige kan ta ett danssteg och slå upp ett skratt till och med i kyrkan.”
Ett gillande av skepticismen och att icke vara kategoriskt dogmatisk ser vi också i en aforism som denna:
”Orden kanske, några, somliga, delvis, i viss mån och så att säga är oss givna på det att vi må kunna tala sanning.”
Således ord som modererar det definitiva: det kategoriska och dogmatiska — och ger oss möjlighet att vara inte fullt bestämda. Och snyggt genomskådande är detta:
”Skillnaden mellan att citera och att säga något 'eget' är ungefär den att i förra fallet är man inte ens själv hemfallen åt illusionen att det är en nyhet man förkunnar.”
Ja, och så vidare.
Olle Holmberg skrev ut många tankeböcker och i dem hittar man fler aforismer. Men av det jag läst av honom är nog På väktargången den mest renodlade samlingen formuleringar som hör till kategorin aforistik.
Holmberg grundstämning, hans ”levnadsstämning” för att använda Vilhelm Ekelunds term, kan jag i stor utsträckning ställa upp på, och det bidrar väl också till att många av hans aforismer vinner gillande hos mig, utöver det förhållandet att de i allmänhet är elegant formulerade.
– – –
Olle Holmberg, På väktargången. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1928. 90 sidor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar