Böckerna utkom ursprungligen 1925.
* * *
Sven G. Strand skriver om Vilhelm Ekelund i Tiden, nr 6, 1929:
"För att kunna nalkas honom på ett rätt sätt fordras stillhet, tålamod, frånvaro av jäkt och oro. […] Man får finna sig i att man inte på en gång smälter en ekelundsbok, därtill fordras upprepade genomläsningar."De orden är sanna. Man behöver föras in i Ekelunds språkvärld och ta den till sig bit för bit, för att kunna få ut alltmer av det han skriver om. Det är inte lätt, och om det är mödan värt – ja, för egen del tycker jag att det ger så mycket tillbaka, att det inte går att låta bli att läsa Ekelund. Kanske rentav att det befordrar den intellektuella hälsan – och själshygienen.
Lefnadsstämning och Väst-Östligt har olika karaktärer som verk. Båda är aforsimsamlingar och är därmed inga systematiska framställningar av Ekelundska uppfattningar (sådana system får man leta fåfängt efter).
Men Lefnadsstämning har en mer terapeutisk inriktning, med impulser till levnadskonst, medan Väst-Östligt i mycket är en uppgörelse inte minst med Nietzsche.
* * *
Ekelund för ett pågående samtal med världslitteraturen och kulturhistorien. Hans beläsenhet är mycket omfattande och hans aforismer blir ofta till ett slags reaktioner på eller kommentarer till olika inslag hos olika författare eller tänkare.
Beläsenheten fungerar också främmandegörande för den läsare som inte besitter samma beläsenhet som författaren – och vem gör väl det! Men jag tänker, att man får fint följa med och plocka upp de blommor som man når.
Till främmandegöringen hör också den myckenhet av oöversatta citat och termer som flyter in i texten: särskilt de på grekiska möter tuggmotstånd och lägger en slöja över textens betydelse. Det bryr sig Ekelund föga om: han skriver ju inte så mycket för en publik som för sig själv. Man kan lägga till: han för en dialog med dem som kommit före – och de som kommer efter.
Och för det tredje är det speciella ekelundska språket främmandegörande. Möter man ett återkommande begrepp hos Ekelund är det inte nödvändigtvis så att Ekelund ger det ordet samma innebörd som ordboken uppger: han fyller ord med mening, laddar dem maximalt, på ett sätt som nog gör att deras innebörd möjligen inte kan anas förrän man mött dem tillräckligt många gånger hos just Ekelund och så fått deras omfång inför ögonen.
All denna främmandegöring gör att vi utmanas på ett särskilt sätt när vi läser Ekelund. Vi måste skärpa det läsande örat.
* * *
I Väst-Östligt, som jag skrivit om tidigare här, bearbetas kulturella frågor, men vad lär Ekelund i Lifsstämning?
Han lär sinnets lugn. Självkännedom. Oberoende. Ett bejakande av hårdheten i tillvaron som medel till kraftökning snarare än nedbrytning. Han lär upphöjt överseende; att inte låta komma vid sig. Han lär misstänksamhet mot affekterna. Han lär avståndstagande från massa och pöbel. Han lär detta och mer, genom att stödja sig mot antika tänkare likväl som klassiska tänkare av senare tider.
Det skrivna är som sagt inte skrivet som lära och dogmatik, utan som poetiska fragment – den ekelundska aforistiken.
* * *
Vilhelm Ekelund var minst av allt publikfriande. Han brydde sig föga om att bli förstådd av samtiden. Det ligger något befriande i det: något hänsynslöst befriande. Ekelunds konstnärliga skapande är inte villkorat till vad som kan tänkas säljas eller tas väl emot. Det är utan den slags förtöjningar som hänsynen måste utgöra.
Vi läsare behöver inte hålla med honom i hans observationer, men åtminstone jag tycker att han som kulturskribent och livskonstnär är värd att lyssna på. I de svårtillgängliga texterna ligger ädelstenar spridda överallt.
– – –
Lefnadsstämning, Väst-Östligt, Vilhelm Ekelund. Kommentarer av Nils Gösta Valdén. Ellerströms 2005. ISBN: 91-7247-037-2. 199 sidor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar