Bokrecension: Tysklands historia | James Hawes

Bacharach, Rheinland, Tyskland (1890). 

Tysklands historia: Från Caesar till Merkel (eng. The Shortest History of Germany) är skriven av James Hawes (f. 1960), brittisk författare och universitetslärare i tyska.

Boken utkom på engelska 2017 och i svensk översättning av Kjell Waltman och Inge LR Larsson 2019.

* * *

Tysklands historia är komplicerad. Ja, det är väl egentligen oriktigt att i historisk mening tala om ett Tyskland. Landet har transformerats genom tiderna – gång på gång på gång. Samtidigt som mycket, ironiskt nog, blivit sig likt, som visas av James Hawes i Tysklands historia.

Boken är populärt skriven, utan akademiska anspråk. Mot slutet blir den häftigt argumenterande i ett måhända kontroversiellt ärende.

Det säger sig självt att en relativt kort bok – vars originaltitel dessutom uttryckligen säger att det är fråga om "den kortaste historien" om Tyskland – måste måla med breda, tydliga stråk. Det blir som att försöka rita en karta på ett visitkort: somliga tydliga drag kan komma med, detaljer få stå efter. Men vilka drag som bör göras tydliga och vilka som inte bör vara lika framträdande kan diskuteras.

Hawes börjar i romersk tid, när Caesar är i Gallien och gör avstickare in på andra sidan av Rhen och slutar i 2018 års Tyskland. I sin framställning tar han särskilt fasta på de skillnader han ser mellan det tyska västerut och det tyska österut, Oselbien. Långt innan delningen i Väst- och Östtyskland spårar han markanta kulturskillnader mellan de olika delarna, skillnader som förblivit efter återföreningen.

* * *

I senare delen av Tysklands historia beskriver Hawes hur östra Tyskland fortsätter att kosta västra Tyskland stora pengar och dessutom i förhållande till västra Tyskland hyser folk med mer radikala politiska idéer: överrepresentationen för höger- och vänsterytterkantspartier fastslås med kartor.

Hawes verkar rentav mena att östra Tyskland, Ostelbien, inte är och aldrig varit en egentlig av västeuropa, utan är något ganz Anders, fastän Preussen upphört att existera: ett område klämt mellan slaviskt och västeuropeiskt.

Så vad göra? Jo, västra Tyskland – det som för Hawes mer eller mindre framstår som det egentliga Tyskland, tidigare i historien ungefär området öster om Rhen, väster om Elbe – borde sluta ha tålamod med dem i öst, sluta pumpa in pengar i östra landsändan, ja, låta dem där borta klara sig själva. De är ändå inte starka nog för att på demokratisk väg påverka den politiska makten.

Man behöver inte vara nostalgisk anhängare av vare sig Preussen eller Östtyskland för att tycka att det är en häpnadsväckande osympatisk inställning, som riskerar att cementera kulturella barriärer och ömsesidiga fördomar.

* * *

Till det fina med Tysklands historia hör de många pedagogiska illustrationerna och figurerna. Språket är ledigt och lätt. Det finns uppfattningar och beskrivningar som jag kanske skulle sätta ett frågetecken efter eller önskat utvecklat – till exempel nedvärderingarna av protestantismen och hyllandet av katolicismen – men de stora dragen i de historiska skildringarna är intressanta och givande.

En stor invändning gentemot bokens upplägg är hur utrymmet har fördelats. Den komplexa tiden mellan åren 983-1525 får trängas på 25 trycksidor, medan tiden 1525-nutid får breda ut sig på 161 trycksidor. Proportionerna upplever jag inte som helt självklara i en översiktsbok som begynner sin redogörelse redan i antiken. Kanske kunde åtminstone 75 sidor kunnat få ägnas åt att behandla den tidigare epoken, rentav på den senare epokens bekostnad?

* * *

Tysklands historia hade varit en bättre bok om den varit mindre polemisk. Nu balanserar den mellan en hurtig lärobok som gärna drar paralleller till nutiden och ett politiskt debattinlägg. Endera hade räckt.
– – –
Tysklands historia: Från Caesar till Merkel (eng. The Shortest History of Germany), övers. Kjell Waltman, Inge RL Larsson. Lind & Co 2019. ISBN: 978-91-7779-820-0. 247 sidor.

Bokrecension: Ceremony | Leslie Marmon Silko

Ceremony är en roman skriven av Leslie Marmon Silko (f. 1948). Boken utkom första gången 1977. Jag har läst en upplaga från 2016.

* * *

Ceremony har blivit en modern klassiker. När boken kom ut på 1970-talet passade den perfekt in i en tid som medvetandegjorts om feminism, etniska minoriteters rättigheter, kolonialism och liknande idéströmningar. Ceremony skildrar nämligen en amerikansk indians erfarenheter främst under 1940-talet som krigsveteran, men också som en person av blandad härkomst: vit far, indiansk mor.

Det är inte fråga om en linjär berättelse. Den utspelar sig tvärtom på många olika tidsplan och är dessutom försedd med poetiska stycken. Först mot senare delen av boken börjar tidsplanen någorlunda lägga sig i ordning och det blir enklare att följa med.

Det berättartekniska greppet att låta historien vara sönderklippt återspeglar eljest huvudpersonen Tayos förvirrade inre konflikter: han har stora problem med att hitta sin identitet som amerikan och indian och ännu mer med att hantera sin krigserfarenhet.

Efter kriget har han suttit på mentalsjukhus för veteraner och flaskan har underlättat för honom att ta sig igenom vardagen. Men boken skildrar Tayos väg ut ur de inre konflikternas grepp: han genomgår en ceremoni, där gamla indianska berättelser och traditioner smälter samman med Tayos yttre erfarenheter.

* * *

Jag kan inte säga att Ceremony fungerar för mig. Boken är intressant, men fångar mig likväl inte. Jag märker att jag tappar koncentrationen, att jag får tvinga mig igenom den.

Till det bästa i romanen hör, i mitt tycke, miljöbeskrivningarna; vi anar den torra öknen i New Mexico. Det ligger förvisso något lockande i det fragmentariska framställningssättet, men den uppbrutna kronologin irriterar mig mer än den fascinerar mig.

Silko låter indiansk berättartradition flyta samman med berättelsen om krigsveteranen Tayo på ett gripande sätt. Det skänker för oss som inte är närmare bekant med den kulturen ett exotiskt, främmande element åt historien.

Det är dessutom konstnärligt intressant att se hur Silko låter myter och huvudberättelsen stundom smälta samman, så att man inte riktigt vet vad som kan uppfattas som verkligt och inte. Hur är det till exempel med Tayos möten med kvinnan Ts’eh? Är hon en mytologisk varelse eller en verklig kvinna – eller kanske förkroppsligad mytologi?

Dessutom skildrar ju nästan hela romanens berättelse om Tayo i någon mån en manifesterad ritual, en ritual som han genomgår för att återfå balans och hälsa.

* * *

Tayo är en individ misshandlad av världen. Hans uppväxtförhållanden har inte varit idealiska, hans krigserfarenheter har skadat honom. Till det kommer ett övergripande narrativ av indianerna som historiskt förtryckta och marginaliserade. För Tayo blir det extra problematiskt, eftersom han har både indianskt och vitt ursprung och därmed blir någon form av liminal gestalt: en gränsperson som varken hör till de ena eller de andra, ett faktum som ställs på sin spets mot slutet av romanen.

Men det övergripande temat i romanen kan ändå sägas vara en mans tillfrisknande från krigserfarenheten, även om många motiv ryms utöver detta övergripande. Såsom utanförskap, alkoholen som tröst och förbannelse, familjekonflikter, med mera.

Ceremony har inte utgivits på svenska. Kanhända hade jag uppskattat den mer på mitt eget språk, då jag förhoppningsvis på det sättet kunna tillgodogöra mig fler nyanser av berättelsen. Nu kan jag uppskatta romanen som intressant, men likväl passar den inte riktigt min personliga litterära smak. Den är inte stram och koncis nog.
– – –
Ceremony, Leslie Marmon Silko. Penguin Books 2016. ISBN: 978-0-14-312946-2. 243 sidor.

Bokrecension: Liv och läsning | Bo Bergman

Liv och läsning är en samling texter av Bo Bergman (1869-1967). Boken utkom 1953.

* * *

Liv och läsning är en i stora stycken djupt personlig bok. Det är Bo Bergman som person vi får lära känna: honom och de människor han träffat under sitt liv.

Ofta tar han oss med tillbaka i tiden, till 1800-talet och till sekelskiftet. Över mycket ligger ett lätt vemod. Som ett flanerande i ett regntungt höst-Stockholm.

* * *

Något av Bergmans estetiskt-ideologiska uppfattningar möter vi som läsare också. För modernismens obegripligheter verkar han inte ha mycket till övers: hans ideala dikter är begripliga. Han föredrar det klara framför det dunkla.

"Allt som stänger horisonten, som suddar ut konturer, som svävar på målet, som viker undan, som föraktar begriplighet och gör motsatsen till djupsinne, allt detta är dimma, och ingenting är jag räddare för. Hur har den inte trängt in i själarna med sin klibbighet!"

Dikter bör vidare vara uttryck för ett hantverk, medveten teknik.

"Allting i konsten börjar med teknik och slutar med teknik."

Men samtidigt förstår jag Bergman som att de tekniska färdigheterna, hantverket, inte skall synas. Han talar om tekniken som skelettet.

Dikten är vidare fri.

"Ingenting är tabu för en diktare: allt beror på avsikten och behandlingen. Men klumpiga eller smutsiga fingrar drar ner vad de rör vid."

Vi kan väl förstå detta, att dikten kan gå varthän den önskar; den äger förmågan att skildra allt, men den bör inte göra det på ett vulgärt, ett smutsigt, ett slipprigt, vis.

Vad som anses rätt och rimligt att skriva om – de litterära programmen – förändras med tiden. Vad som förblir, förstår jag Bergman som, är att skriva om det som är mänskligt. När det mänskliga försvinner ur konsten blir konsten bara något konstgjort, får en känsla av artificiellitet. 

* * *

Naturligtvis har Bo Bergman genom livet mött många andra författare. Han var till exempel personlig vän med Hjalmar Söderberg. En ögonblicksbild från ett besök hos denne i Köpenhamn får vi också ta del av i Liv och läsning.

En annan ögonblicksbild, ömsint, får vi av den för sin omdömesstränghet kände Carl David af Wirsén, när Bergman ser honom djupt inbegripen i ett samtal på en stockholmskrog. Ett besök hemma hos August Strindberg får vi också läsa om. Och ett sammanträffande med Georg Brandes. I en text skildrar Bergman om hur han som ung träffar en gammal man som en gång i sin tur träffat en åldrande Esaias Tegnér.

* * *

Det självbiografiska och genealogiska inslaget är tydligt. Bo Bergmans farfar, organisten Nils Petter, föddes 1797 – perspektivet hisnar något. På mödernet har han västgötska, prästerliga anor.

En suggestiv del av boken är när Bergman tittar i ett fotoalbum från 1888 med bilder av studentkamraterna. Nu har han facit för de flesta av dem som finns i det. Bergman är – möjligen med ytterligare en kamrat – sist kvar av dem alla. Han skissar fram några av dem ur graven. Den ödmjuke baronen som ville bli diplomat och dog ensam på ett landsortshotell. Den sadistiske gossen vars dagar ändades i ett kombinerat mord och självmord. Den vilde slagskämpen som blev jurist. Geniet som blev bruksdirektör.

Själv kom Bergman att studera i Uppsala. Något vidare tycks Bergman inte ha trivts i studentstaden. Liksom sin fader kom han att gå in i postverket. Han skriver om hur han sorterade post, satt i kassan, mötte udda kunder. Åtskilliga kolleger stannar han upp inför. På posten blir han kvar till pensionen.

Men Bergman skrev också. På 1890-talet började han skriva för Uleåbergbladet. Och år 1903 kom hans bokdebut i form av diktsamlingen Marionetterna.

* * *

Liv och läsning är en bok som skänker en viss bekantskap med dess författare och dem som funnits omkring honom. Den är välskriven på ett stillsamt vis, och inte minst dess många personbeskrivningar är sällsamt levande. Bo Bergman skriver en klar, tydlig och smidig prosa.

Och så är det detta som nästan ger läsaren en känsla av magi: genom att Bergman nedskrev och så ger oss tillgång till sina minnen låter han läsaren år 2020 nå en verklighet som fanns kanske under slutet av 1800-talet. Det är en förunderlig sak!
– – –
Liv och läsning, Bo Bergman. Albert Bonniers förlag 1953. 243 sidor.

Bokrecension: Brev 1803-1866 | Carl Jonas Love Almqvist

C. J. L. Almqvist

Brev 1803-1866 utgör en samling om 69 brev och brevfragment av Carl Jonas Love Almqvist (1793-1866). Samlingen utkom 1968.

Urvalet gjordes av litteraturvetaren och Almqvistexperten Bertil Romberg (1925-2005), som även skrivit bokens inledning samt presenterat varje brev och försett dem med kommentarer.

* * *

Det är omöjligt att inte se Carl Jonas Love Almqvist som något av en excentriker i sin egen tid, ja, en man liksom vid sidan av sin egen tid, radikal i många avseenden. Samtidigt står han grundad i en romantisk tradition och en kristen grundåskådning.

I Rombergs urval av brev, från den nioårige Almqvists hälsning till sin morfar 1803 till den landsflyktige Almqvists nyårshälsning till hustrun Maria 1866, möter vi Almqvist ur många olika perspektiv: som vän, som publicist, som konstnär, som pappa och make. Nästan alltid är det en vänlig röst vi får lyssna till, någon gång uppfordrande, emellanåt ledsen.

Breven är naturligtvis också viktiga för Almqvist-forskningen. Almqvist kommenterar sina pågående arbeten och uttolkar dem, och utvecklar sina estetiska idéer.

* * *

De religiösa motiven är särskilt framträdande i de tidigare breven, där vi också möter en mer spekulativ Almqvist. Men där ryms också kritik. I ett brev från 1822 skriver han bland annat:

"… hvad har då X^men gifvit oss för alt detta glada förlorade? – Jo, en stapel af torra hieroglypher i en bok, som kallas den heliga Skrift. – Huhh!!"

Kristendomen behandlas dock som faktum; det är inte kristendomen i sig som kritiseras, utan hur den verkar eller hur dess företrädare tänker kring den. I ett brev 1828 heter det:

"Jag skall säga dig huru det är med mig: jag har intet annat System än Christus: detta är min fixa idé – och, då man brukar definiera vansinne så, att det är ett tillstånd när människan är bunden vid en fix idé – så är detta verkligen mitt Vansinne."

Och 1835 skriver han:

"Man känner mig icke synnerligt, när man icke vet, huru djupt jag hyllar just christendomen."

Med tiden blir det tämligen tydligt, att Almqvist inte nödvändigtvis uppskattar allt som går under namn av kristendom: han ser rimligen också här, som i annat, möjlighet till reform.

* * *

Almqvist är en konstnär. Det är som konstnär han synes vara lyckligast. Han beklagar sig över att, såsom rektor för Nya Elementarskolan, inte ha tillräcklig tid för sitt litterära arbete.

Och 1834 skriver han:

"Jag eger ingen fridfull, eller ens i minsta grad lycklig stund, annars än när jag får teckna, bilda, componera händelser, måla karakterer …"

Almqvist slår emellanåt ett slag för sin rätt som konstnär att låta sina figurer tala för något som han som författare inte nödvändigtvis står för. Han gör tydlig skillnad mellan vad hans gestalter i berättelserna ger uttryck för och sina egna uppfattningar. Likaså måste han få lov, menar han, att skildra trasiga personligheter utan att för den sakens skull nödvändigtvis uppfattas som trasig själv.

Han är medveten om att han har en förmåga att reta omgivningen. Han skriver om hur han lyckas antingen förnöja eller förarga dem omkring sig. Hans liberala och reformvänliga politiska åsikter bäddar för strid; inte minst, tänker jag, hans progressiva syn på kvinnornas situation.

Samtidigt märker han också hur folk gärna öppnar upp sig för honom, "ifrån bönder räknadt till och med baroner och grefvar". Han kan fungera i olika miljöer, en dag äta "ananas" med en aristokrat, en annan dag äta "sura limpor med oskalad potatis" med skånska pojkar och flickor.

Vi får tänka oss att alla dessa kontakter för Almqvist utgör en viktig källa till människokännedom vid hans författande. Ja, han skriver vid ett tillfälle, att hela resan han gör "utgör dramatiska studier."

* * *

Särskilt intressanta och särskilt levande är Almqvists resebeskrivningar. Resor företog han sig redan flera under sina år i Sverige; en väldig resa utgör ju naturligtvis också den långa landsflykten. Almqvist har en förmåga att i sina skildringar få till en enastående skärpa i sina ögonblicksbilder av Sverige och Amerika under 1800-talet.

I ett resebrev från 1829 skriver Almqvist om vad han sett i Västergötland. Texten visar en för oss främmande verklighet, som inte var fullt så främmande för bara några generationer sedan. Almqvist har ätit i Hova och åker söderut och åker över en hed.

"… nära vägen var en galge med påhängande hufvudlös kropp. Det var en karl ifrån Wanäs, som hade kastat ett barn i sjön […]. Han hade blifvit halshuggen här i våras, och de åtskilliga kroppsdelarne på vanligt sätt steglade, men nu nyligen hade till ortens förundran huvudet kommit bort ifrån steglet."

Almqvist fortsätter med att berätta att det på Friabäcks gästgivargård talas om att spiken huvudet suttit på kan ha tagits för att den kunde vara "nyttig till hvarjehanda, i synnerhet i seldon". Det är ju en bekant föreställning att ting från avrättade och avrättningar ansågs ha särskilda krafter.

Almqvist trivs för övrigt med resandet. Han beskriver hur han som resande äger frihet att inte stanna på ett ställe och så uppslukas av den platsens mer prosaiska krav; istället kan han uppehålla sig vid det glättiga och "idealiska".

* * *

Almqvist hade det inte lätt. Hans progressiva uppfattningar gjorde att han miste sitt jobb som rektor för Nya Elementarskolan, och som präst kallades han inför konsistorium för att förklara sina åsikter. Han gick miste om befordringar och var olycklig däröver. Han suckar 1841:

"Allvar hvad man får, skall vara politisk belöning: och allt hvad man blir utan, är af politisk Hämnd."

Därtill kommer en tydligen inte så lite tilltrasslad ekonomi.

Almqvist skriver:

"[Att vara en reformvän] utgör en förbannelse, som måste straffas, först med att sättas på bar backe, och sedan öfverhöljas med all den infamie som är möjlig och som häraf följer."

Trots allt får man säga att bitterheten i breven är begränsad. Den förblir begränsad även i de brev som skrevs under den långa landsflykten efter 1851. Almqvist lämnade ju Sverige efter att han anklagats för stöld, förfalskning och omsider giftmordsförsök. Han fortsätter att skriva brev hem till hustrun, barnen, släktingar, vänner.

* * *

Almqvist är och förblir en man före sin egen tid. Hans stora litterära produktion är intressant, men han lär väl sällan komma så nära läsaren som i de personliga brev han lämnat efter sig. Ett gott urval av dessa möter vi i Brev 1803-1866: däri finns fortfarande liv, känslor, färgskarpa bilder – från en annan tid.
– – –
Brev 1803-1866, C. J.L. Almqvist. Urval, inledning, kommentarer: Bertil Romberg. Albert Bonniers förlag 1968. 300 sidor.

Bokslut 2019

Antal inlägg: 78 (2018: 91, 2017: 80)

Genomsnittligt antal inlägg per månad: 6,5 (2018: 7,6, 2017: 6,7)

Antal recenserade böcker: 71 (2018: 89, 2017: 67)

Omläsningar som resulterat i nyrecension: 4.

Årets två särskilt rekommenderade böcker: Vägen till Klockrike av Harry Martinson, Pesten av Albert Camus.

Planer för 2020:
Fortsatt recenserande.