 |
| C. J. L. Almqvist |
Urvalet gjordes av litteraturvetaren och Almqvistexperten Bertil Romberg (1925-2005), som även skrivit bokens inledning samt presenterat varje brev och försett dem med kommentarer.
* * *
Det är omöjligt att inte se Carl Jonas Love Almqvist som något av en excentriker i sin egen tid, ja, en man liksom vid sidan av sin egen tid, radikal i många avseenden. Samtidigt står han grundad i en romantisk tradition och en kristen grundåskådning.
I Rombergs urval av brev, från den nioårige Almqvists hälsning till sin morfar 1803 till den landsflyktige Almqvists nyårshälsning till hustrun Maria 1866, möter vi Almqvist ur många olika perspektiv: som vän, som publicist, som konstnär, som pappa och make. Nästan alltid är det en vänlig röst vi får lyssna till, någon gång uppfordrande, emellanåt ledsen.
Breven är naturligtvis också viktiga för Almqvist-forskningen. Almqvist kommenterar sina pågående arbeten och uttolkar dem, och utvecklar sina estetiska idéer.
* * *
De religiösa motiven är särskilt framträdande i de tidigare breven, där vi också möter en mer spekulativ Almqvist. Men där ryms också kritik. I ett brev från 1822 skriver han bland annat:
"… hvad har då Xmen gifvit oss för alt detta glada förlorade? – Jo, en stapel af torra hieroglypher i en bok, som kallas den heliga Skrift. – Huhh!!"Kristendomen behandlas dock som faktum; det är inte kristendomen i sig som kritiseras, utan hur den verkar eller hur dess företrädare tänker kring den. I ett brev 1828 heter det:
"Jag skall säga dig huru det är med mig: jag har intet annat System än Christus: detta är min fixa idé – och, då man brukar definiera vansinne så, att det är ett tillstånd när människan är bunden vid en fix idé – så är detta verkligen mitt Vansinne."Och 1835 skriver han:
"Man känner mig icke synnerligt, när man icke vet, huru djupt jag hyllar just christendomen."Med tiden blir det tämligen tydligt, att Almqvist inte nödvändigtvis uppskattar allt som går under namn av kristendom: han ser rimligen också här, som i annat, möjlighet till reform.
* * *
Almqvist är en konstnär. Det är som konstnär han synes vara lyckligast. Han beklagar sig över att, såsom rektor för Nya Elementarskolan, inte ha tillräcklig tid för sitt litterära arbete.
Och 1834 skriver han:
"Jag eger ingen fridfull, eller ens i minsta grad lycklig stund, annars än när jag får teckna, bilda, componera händelser, måla karakterer …"Almqvist slår emellanåt ett slag för sin rätt som konstnär att låta sina figurer tala för något som han som författare inte nödvändigtvis står för. Han gör tydlig skillnad mellan vad hans gestalter i berättelserna ger uttryck för och sina egna uppfattningar. Likaså måste han få lov, menar han, att skildra trasiga personligheter utan att för den sakens skull nödvändigtvis uppfattas som trasig själv.
Han är medveten om att han har en förmåga att reta omgivningen. Han skriver om hur han lyckas antingen förnöja eller förarga dem omkring sig. Hans liberala och reformvänliga politiska åsikter bäddar för strid; inte minst, tänker jag, hans progressiva syn på kvinnornas situation.
Samtidigt märker han också hur folk gärna öppnar upp sig för honom, "ifrån bönder räknadt till och med baroner och grefvar". Han kan fungera i olika miljöer, en dag äta "ananas" med en aristokrat, en annan dag äta "sura limpor med oskalad potatis" med skånska pojkar och flickor.
Vi får tänka oss att alla dessa kontakter för Almqvist utgör en viktig källa till människokännedom vid hans författande. Ja, han skriver vid ett tillfälle, att hela resan han gör "utgör dramatiska studier."
* * *
Särskilt intressanta och särskilt levande är Almqvists resebeskrivningar. Resor företog han sig redan flera under sina år i Sverige; en väldig resa utgör ju naturligtvis också den långa landsflykten. Almqvist har en förmåga att i sina skildringar få till en enastående skärpa i sina ögonblicksbilder av Sverige och Amerika under 1800-talet.
I ett resebrev från 1829 skriver Almqvist om vad han sett i Västergötland. Texten visar en för oss främmande verklighet, som inte var fullt så främmande för bara några generationer sedan. Almqvist har ätit i Hova och åker söderut och åker över en hed.
"… nära vägen var en galge med påhängande hufvudlös kropp. Det var en karl ifrån Wanäs, som hade kastat ett barn i sjön […]. Han hade blifvit halshuggen här i våras, och de åtskilliga kroppsdelarne på vanligt sätt steglade, men nu nyligen hade till ortens förundran huvudet kommit bort ifrån steglet."Almqvist fortsätter med att berätta att det på Friabäcks gästgivargård talas om att spiken huvudet suttit på kan ha tagits för att den kunde vara "nyttig till hvarjehanda, i synnerhet i seldon". Det är ju en bekant föreställning att ting från avrättade och avrättningar ansågs ha särskilda krafter.
Almqvist trivs för övrigt med resandet. Han beskriver hur han som resande äger frihet att inte stanna på ett ställe och så uppslukas av den platsens mer prosaiska krav; istället kan han uppehålla sig vid det glättiga och "idealiska".
* * *
Almqvist hade det inte lätt. Hans progressiva uppfattningar gjorde att han miste sitt jobb som rektor för Nya Elementarskolan, och som präst kallades han inför konsistorium för att förklara sina åsikter. Han gick miste om befordringar och var olycklig däröver. Han suckar 1841:
"Allvar hvad man får, skall vara politisk belöning: och allt hvad man blir utan, är af politisk Hämnd."Därtill kommer en tydligen inte så lite tilltrasslad ekonomi.
Almqvist skriver:
"[Att vara en reformvän] utgör en förbannelse, som måste straffas, först med att sättas på bar backe, och sedan öfverhöljas med all den infamie som är möjlig och som häraf följer."
Trots allt får man säga att bitterheten i breven är begränsad. Den förblir begränsad även i de brev som skrevs under den långa landsflykten efter 1851. Almqvist lämnade ju Sverige efter att han anklagats för stöld, förfalskning och omsider giftmordsförsök. Han fortsätter att skriva brev hem till hustrun, barnen, släktingar, vänner.
* * *
Almqvist är och förblir en man före sin egen tid. Hans stora litterära produktion är intressant, men han lär väl sällan komma så nära läsaren som i de personliga brev han lämnat efter sig. Ett gott urval av dessa möter vi i Brev 1803-1866: däri finns fortfarande liv, känslor, färgskarpa bilder – från en annan tid.
– – –
Brev 1803-1866, C. J.L. Almqvist. Urval, inledning, kommentarer: Bertil Romberg. Albert Bonniers förlag 1968. 300 sidor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar