 |
| Peter Eremiten |
* * *
Den unge storbonden Eskil och fosterbrodern Anselm avger korsfararlöfte inför en munk de träffar på ett värdshus och beger sig snart iväg för att tillsammans med många andra återvinna Jerusalem och den heliga graven från de otrogna.
Där har vi ett koncentrat av handlingen i Tvivla, korsfarare!.
Tidpunkten är det slutande 1000-talet och under det att Eskil, huvudpersonen, kommer allt närmare Jerusalem träffar han på åtskilliga av de gestalter som historien berättar om som deltagare i det första korståget.
Hela boken består av ett radband anekdoter, den ena följer på den andra. Ibland är Eskil i centrum, ibland handlar de om skeenden som i högre grad överskrider det personliga. Anekdoterna eller textstyckena är var för sig sällan längre än två sidor. Men steg för steg för de oss genom medeltidens Europa och Mellanöstern, genom blodiga slag, ända fram till berättelsens mål och slut.
* * *
Eskil framstår som en påfallande modern person, och därigenom som något anakronistisk. Hans tankesätt är upplever jag mer som en 1900-talsmänniskas än en 1000-talsmänniskas.
Eskil blir alltmer tveksam till korståget som fenomen. Eskil han deltar i slag, han dödar emellanåt, men utan en sådan lust och trosiver som många andra korsfarare har.
Han ser hur korsfararna dödar, förföljer, slaktar, plundrar, våldtar var de kommer åt, hur judar förföljs. Särskilt inledningsvis, när han ingår i Peter Eremitens oorganiserade folkliga korståg, innan europeiska riddare flutit till rörelsen i tillräcklig mängd, framstår hela tåget som en spretig samling ivrare, pilgrimer och rövare varav många inte drar sig för att ställa till med vad skada som helst på vägen mot Jerusalem, det paradisiska Jerusalem.
Så han är en skeptiker och en betraktare, Eskil. Man kan inte säga att boken bjuder på en djuppsykologisk analys av honom; som läsare ser vi honom främst utifrån. Vi lär känna honom, men under huden kommer vi inte.
Han är en av många. Han är inte en av de aristokratiska anförarna, han är inte en kyrklig prelat, inte heller är han en trashank: han är en i mängden, tillräckligt rik för att föra med sig en häst och vapen på tåget, men på intet sätt en ledare.
Eskil är med när Jerusalem intas. Men Lundkvist skildrar Jerusalems fall på bara några få sidor. Därmed punkterar författaren också själva målets betydelse; det gör att målets fåfänglighet får en viss relief. Jerusalems intagande blir bara ännu en massaker utförd av korsprydda krigare.
* * *
Tvivla, korsfarare! är Artur Lundkvists vision av hur det första korståget kan ha upplevts både av de som var med och de som drabbades av det. Det finns inget förskönande i framställningen. Det är grymt och blodigt, inte ett skvatt krigs- eller religionsromantiskt. Det illustreras tydligt av hur Lundkvist låter Eskils reskamrat Anselm hastigt, osentimentalt och oväntat dö.
Tvivla, korsfarare! är också en varning för att följa mängden, att låta sig uppslukas av trosiver utan tvivel, att hålla det egna laget högt och förklara det andra laget som fiende utan något försonande drag.
Boken får väl också sägas vara en varning både för religiös fanatisms förmåga att agera motor åt destruktivitet, och människors förmåga att använda religion för att motivera fiendskap.
– – –
Tvivla, korsfarare! En sannolik berättelse, Artur Lundkvist. Bonniers 1972. ISBN: 91-0-020018-2. 241 sidor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar