* * *
Sven Delblanc har själv skrivit om hur ett återkommande, djupgående tema i hans romaner är spänningen mellan ordning och frihet. Detta tema finns i Speranza. Dels kan boken läsas som en berättelse om en ung, idealistisk mans själsliga undergång, dels kan den läsas som en konkret illustration av konflikten mellan just ordning och frihet.
Den unge greven Malte Moritz von Potbus från Rügen sänds 1794 till en släkting i Västindien efter att han i samband med en kärlekshistoria samt med anledning av sina upplysningsfilosofiska ideal hamnat i konflikt med sina föräldrar.
Fartyget han far på tillsammans med sin informator och en tjänare hamnar i sjönöd och sällskapet får istället fortsätta färden på ett annat skepp, Speranza.
* * *
Det visar sig snart att Speranza är ett slavskepp. Och att på skeppet råder en egen ordning, egna lagar. Malte får outhärdligt svårt att kombinera sina tankar om frihet med vad han ser omkring sig.
Han försöker sätta sig på tvären, försöker att intellektuellt isolera sig från verkligheten, såsom verkligheten på skeppet ter sig, ideologiskt försvarad av den ombordvarande prästen vilken menar att slaveriet är något som får fungera som ett led på vägen mot ett gudsrike på jorden, ett nödvändigt offer för att nå ett högre mål.
Malte isoleras. Alla är emot honom och han känner sig naiv som fortsätter att försvara sina frihetliga ideal, när han konfronteras med de som är emot honom.
Hans egen informator, som en gång väl varit avgörande för att göra honom till en man av upplysningen, distanserar sig från sin unge herre, blir en del av besättningen. Hans färgade, gycklande tjänare sluter sig till slavarna ombord.
* * *
Nu är ju Speranza en roman av Sven Delblanc. Läsaren kan därmed inte förvänta sig ett lyckligt slut, om man med ett lyckligt slut tänker sig en triumf för humanistiska, frihetliga ideal.
Tvärtom skildrar Delblanc hur Maltes inre konflikt växer, särskilt sedan han förälskat sig i en negress ombord och till sist gett efter för sin makt att få ligga med henne vare sig hon vill eller inte.
Skulden förtär honom, skulden för våldtäkten och skulden för att han inte agerar för slavarnas sak, och han flyr till sist in i en omvändelse till kristendomen och ett accepterande av ordningen ombord: han underordnar sig prästen, och blir ett instrument för behärskarna, slavdrivarna.
Den något stroppige, idealistiske unge aristokraten har fallit från sitt elfenbenstorn och fallit in i ledet; han står inte längre ensam, förtärd av en inre konflikt. Han följer. Han blir som de andra. Ångesten släpper.
* * *
Speranza är en drabbande bok. Den förvandling som Malte genomgår är omöjlig att slita ögonen ifrån. Framför läsarens ögon trasas ideologen sönder i mötet med en krass, mycket cynisk, verklighet. Den han var går under; något annat kommer istället, någon som står ut med att leva i den värld som finns ombord på Speranza.
Malte kämpar till sist inte längre mot sig själv, mot strömmen. Han följer med. Och följer kanske ett inneboende begär att få hänge sig.
Därmed blir också Speranza en illustration av hur lätt människan under press låter sig förvandlas till något annat än hon egentligen tror sig vara. Malte är väl egentligen Malte både som svärmisk vurmare för upplysningen och som förtryckare och våldtagare av slavnegresser. Men det han följer förändras: de höga idealen, respektive viljan att passa in och ge efter.
Så står vi till sist där själva, vi som är läsare. Vi står där med problemet framför oss själva — hur agerar vi själva när pressen sätter in? Hur motiverar vi hur vi ställer oss? Vad följer vi?
– – –
Speranza, Sven Delblanc. Månpocket 1983. ISBN: 91-7642-112-0. 186 sidor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar