Bokrecension: Litteraturens örtagårdsmästare | Per I. Gedin

Karl Otto Bonnier

Litteraturens örtagårdsmästare: Karl Otto Bonnier och hans tid är skriven av bokförläggaren och författaren Per I. Gedin (f. 1928).

Boken kom ut första gången 2003. Jag har läst e-boksutgåvan från 2015.

* * *

I Litteraturens örtagårdsmästare är förvisso Karl Otto Bonnier (1846-1941) navet i berättelsen.

Men biografin är mer än historien om människan Karl Otto Bonnier. Det är också historien om det förlag han var så nära knuten till, att det ibland är svårt att se var Karl Otto Bonnier upphör och Albert Bonniers bokförlag börjar. Där arbetade han först under sin fader, grundaren, och sist med hjälp av tre av sina söner.

Och inte nog med det. Förutom att berätta om Karl Otto Bonnier och hans förlag, berättar Per I. Gedin från denna utgångspunkt om den svenska litteraturen och dess författare; nästan alla av de stora författarna i samtiden har med Bonniers förlag att göra. Från Strindberg till Karin Boye, från Oscar Levertin och Gustaf Fröding och Verner von Heidenstam till de flesta proletärförfattarna och åtskilliga av modernisterna.

Så blir berättelsen om Karl Otto Bonnier också en berättelse om de människor han mötte genom sin förlagsverksamhet: deras utveckling, deras böcker, deras ofta påfallande ekonomiska nöd.

Men Litteraturens örtagårdsmästare spanar inte bara utåt, utan även inåt, in i den Bonnierska familjens personliga sfär, inte minst möjliggjort genom författarens obegränsade tillgång till familjens arkiv, där privata brev förvaras.

Gedin behandlar Bonnier med respekt, men inte krypande. Det är inget idealiserande porträtt, utan ett realistiskt som målas. Där finns spänningarna med: Karl Ottos stundtals distanserade relation till barnen, och bråken mellan främst sönerna Tor, Åke och Kaj på förlaget mot slutet av Karl Ottos liv, och där fadern får försöka medla.

* * *

Ett viktigt kapitel är det om antisemtismen som familjen fick stå ut med. Först raljant men ständig, och senare, under den tyska nazismens uppgång, hätsk på ett särskilt vis. Det kan inte nog understrykas hur utbredd antisemitismen var i Sverige under förra seklets början.

Fastän familjen Bonnier, vars anfäder bott i Sverige sedan 1800-talets första hälft, upplevde sig som assimilerad höll man sig inte för god att smäda. Det verkar som antisemitismen särskilt bröt ytan när recensenter eller andra hade kritik mot någon utgiven bok. Men inte ens författare som utgavs på Bonniers var fria från antisemitism. Ja, Karl Otto Bonnier själv kunde uttrycka sig nedlåtande om östjudar.

Karl Otto Bonniers generella inställning var emellertid, beträffande de böcker som utgavs på förlaget, att inte censurera åsikter. Han kan tillråda strykningar och justeringar, men visar en påfallande tolerans i att ge ut texter som inte låg i linje med hans egna liberala politiska övertygelse.

* * *

Albert Bonnier, Karl Otto Bonniers far, hade skapat en gedigen plattform. Karl Otto Bonnier förvaltade sitt pund mycket väl: han blev med tiden extraordinärt förmögen genom sin utgivning och utvidgning av verksamheten. När han dog hade bokförlaget blivit en hel koncern.

Som nämnts lyckades förlaget till sig knyta nästan alla tidens stora författarskap, och även om Karl Otto inledningsvis kunde refusera författare, hände det inte sällan att han höll dem vid gott mod med rak kritik och kanske ekonomiskt understöd.

Ofta kunde han ge etablerade författare ekonomiska förskott om de hade det knapert. Han kunde också ge ut föga säljande volymer i hopp och tro om att författaren framöver skulle komma att skriva mer säljbara böcker.

* * *

Litteraturens örtagårdsmästare är mycket välskriven. Upplägget rör sig koncentriskt ut från Karl Otto Bonnier i vida, tematiska cirklar. Det finns en övergripande kronologisk ordning, som börjar med släktens historia och slutar med Karl Otto Bonniers död, men i mycket är ändå stoffet ämnesmässigt ordnat i de olika kapitlen.

Gedin lyckas också på ett mycket förtjänstfullt sätt hålla ihop en bok som kunde riskerat att bli spretig genom sitt rika innehåll och breda upplägg; nu känns tvärtom allt äga sin relevans som finns med, och bidrar till förståelsen av förlagets verksamhet och Karl Otto Bonniers person.

Bokens titel syftar på ett citat av Karl Otto Bonnier, om hans önskan att bli den unga litteraturens örtagårdsmästare. Och nog kan man säga att det är vad han i stor utsträckning blev. Han tuktade träden i sin örtagård, om jämförelsen tillåts, tuktade och vattnade och hjälpte till växt. Gedin skriver:

"Han gav ut de bästa och de flesta bra författarna, och om han missade åtskilliga i början, så kom de nästan alltid tillbaka."

Och så blev Bonniers en fullständigt central institution i det litterära Sverige, en förmedlare av litteratur från litteratörerna till litteraturläsarna.
– – –
Litteraturens örtagårdsmästare: Karl Otto Bonniers och hans tid, Per I. Gedin. Albert Bonniers förlag. 2003. E-bok 1.2, produktion Bonnierförlagen Digital 2015. ISBN: 978-91-0-013283-5.