 |
| Grendel. J. R. Skelton (1909) |
* * *
Det är intressant att fördjupa sig inte bara i Beowulfs innehåll, som påminner inte så lite om dess fornnordiska kusiner, utan också i dess tillkomsthistoria.
Man vet nämligen inte med någon exakthet när verket en gång skrevs ner, än mindre vem eller vilka som gjorde det. Berättelsen finns nedskriven i en enda bevarad handskrift, som dateras till omkring år 1000.
Handlingen utspelar sig emellertid på folkvandringstiden, i stor utsträckning på 500-talet. En del av personerna som nämns i sagan har med all sannolikhet verkligen funnits en gång, om än inte Beowulf själv.
Så hur gammal är historien som sådan? Har den traderats muntligt? Det lämnar jag åt filologerna att fortsätta debattera. En av de filologer som ägnat mycket tid åt Beowulf är J. R. R. Tolkien. Hans uppfattning var att verket bör ha kommit till på 700-talet.
I dag är det hursomhelst ett engelskt nationalepos, fastän det faktiskt utspelar sig nästan helt och hållet i Danmark och södra Sverige.
* * *
Beowulf själv är en uppburen krigare från Göternas rike. När han hör talas om att ett monster vid namn Grendel hemsöker danakungen Hrodgars sal far han till honom likt en germansk Herakles beredd att utföra ett storverk.
Beowulf lyckas mycket riktigt att döda Grendel, och detta utan tillhjälp av vapnen, blott med nävkraft. Han sliter armen av honom, och Grendel linkar döende därifrån. Men knappt har Beowulf hyllats färdigt för denna bedrift innan Grendels moder påföljande natt dyker upp i salen och dödar en karl.
Beowulf, som sov i ett annat hus, söker tillsammans med några krigare reda på detta andra monsters näste, som visar sig vara beläget på botten av en hemsk tjärn. Med svärd och allt hoppar Beowulf i vattnet, och efter att ha sjunkit under en dag når han målet. Där i Grendels moders nästa besegrar han monstret. Grendels egen döda kropp finns också där nere, och Beowulf halshugger den och tar huvudet med sig till Hrodgar.
Beowulf blir mycket hyllad och reser sedan hem till Göternas rike igen.
Nu kunde man kanske tänka att Beowulf fyllt sitt mått av monsterdödande. Men icke. När han blivit gammal börjar en drake hemsöka Götaland, efter att ha blivit bestulen på något av den forntidsskatt den vaktar. Åldrad uppsöker Beowulf med sina mannar platsen där draken håller till. Och tillsammans med en av sina krigare lyckas han dräpa också detta tredje monster, men till ett högt pris.
Beowulf blir svårt sårad under kampen och inte långt därefter dör han, kremeras och läggs i hög.
* * *
Beowulfeposet är delvis gåtfullt. Trådar i narrativet sträcker sig in i norrön sagotradition, men berättelsen står tryggt på egna ben. Sigurdslegenden, såsom den äldre Eddan berättar den är mer gåtfull, delvis för att den där återges i brottstycken. Beowulf är nästan helt bevarad, som en enda sammanhållen dikt om 3182 rader.
De tre monster som Beowulf nedkämpar under sitt liv fascinerar.
De två första monstren är av okänt slag: närmare beskrivningar av dem får vi inte, men tillräckligt för att förstå att de är fruktansvärda varelser. Och det sista monstret beskrivs som en traditionell elddrake.
Greppet att låta Grendels moder ha sin hemvist på botten av en tjärn, hemsökt av onda varelser, är vidare mycket effektfullt. Beowulf måste överträda en gräns som under normala omständigheter hade varit mänskligt omöjlig att överträda: en hel dag sjunker han mot botten för att komma till salen där nere. När han väl bryter ytan igen är bara hans närmaste män kvar: de andra har gett upp hoppet om hans överlevnad.
* * *
Beowulf utgör också en intressant blandning av hedniskt och kristet idéinnehåll. Gud tillropas ofta, och det relateras till äldre tid som hednisk. Men kvar finns den starka ödestron, som till exempel i följande rader:
"Lätt är det ickeVidare betonas vikten av ära: att en man skall bevara och gärna utöka sin ära. Wiglaf, Beowulfs medarbetare, säger:
att fly för ödet —
fast fresta duger —
ty en man måste gå
till den mark som är redd,
som går tvångsvis i arv
till allt som har själ,
till människors barn
som bo på jorden:
där skall sedan hans stoft,
stadfast på sin bädd,
sova efter festen."
"Döden är bättreBeowulf själv ökar sin ära genom sina framgångsrika kampfulla äventyr.
för varje vigman
än vanfrejdat liv!"
* * *
Beowulf saknar inte heller en påtaglig poetisk nerv. Hur allvarligt klingar till exempel inte följande beskrivning av ett likbål:
"Hisnande dödseldKremation var ju för övrigt något som från kyrklig sida kom att motarbetas: här talar rimligen seder från äldre tid.
far högt emot molnen —
det smattrar ur bålet;
nu smälta skallar,
sår spricka ut,
och det strömmar ur såren,
kroppen slits upp.
Allt slukas av eldens
giriga käftar —
de kämpar som stupat
av bägge folken;
deras blomstring är slut."
* * *
Björn Collinder, lingvist och professor i finsk-ugriska språk, och bland annat översättare också av de båda Eddorna, har i Beowulf bevisat sig vara en framstående stilist.
Hur nära han ligger originalet undandrar sig min bedömning, men hans svenska tolkning är vacker, stundtals med inskjutna äldre ord som bara ökar känslan av att det som beskrivs i Beowulf hände för länge, länge sen.
Så det var ett rent nöje att läsa Beowulf, och jag hoppas kunna återkomma till den i framtiden, ty den lär tåla att läsas om – flera gånger.
– – –
Beowulf, Björn Collinder (övers.), Natur och Kultur 1959.
jag har en gammal
SvaraRadera