Bokrecension: Det germanska spåret | Lars Lönnroth

Del av Rökstenen. 800-tal.

Det germanska spåret: En västerländsk litteraturtradition från Tacitus till Tolkien är skriven av Lars Lönnroth (f. 1935), professor emeritus i litteraturvetenskap.

Boken utkom första gången 2017, och jag har läst e-boksutgåvan.

* * *

Jag är mycket förtjust i den fornnordiska kultursfären. De gamla texterna – Eddadikterna, de isländska sagorna – gör ett starkt intryck på mig: kargheten och knappheten producerar fortfarande en klar klang som förmår att gå ända in i bröstet.

De norröna texterna är en del av det som Lars Lönnroth kallar det germanska spåret och som han ger en översikt av i sin bok med detta namn. Han följer de germanska folkens avtryck i litteraturen från det att de skönjes hos Tacitus i antiken, intill de germanska berättelsernas avtryck i vår moderna kultur.

Lönnroth besitter oöverblickbara kunskaper i ämnet, insamlade under en hel akademisk karriär; avgränsning till det mest centrala inom ett område så förgrenat och mångfacetterat utan att tillåta sig utvikningar kan inte varit alldeles lätt, men han lyckas exceptionellt väl.

Det germanska spåret är tydlig, stilsäker och lättillgänglig. Tydlig som kartan i en turistguide för resande på främmande mark lotsar Lönnroth genom boken läsaren igenom de stora berättelserna, de stora idéströmningarna, pekar ut blindskären och visar på de stora djupen.

Särskilt tar jag ad notam den poängen av Lönnroth att texter som de norröna sagorna och Eddan själv är kraftigt påverkade av kristendomens inflytande.

När vi läser Eddan eller någon av sagorna bör vi akta oss för att tro att det vi läser självklart är genuint hedniskt material. Visst finns det hedniska många gånger där. Men alla berättelser och dikter är processade genom kristna skrivverkstäder, med allt vad det innebär av möjligt omformande. Och vissa av texterna tillkom sannolikt rentav direkt vid skrivpulpeten vid något isländskt kloster.

* * *

Germanerna var aldrig ett enhetligt folk. Inte under antiken. Inte nu. Men begreppet germansk äger ändå sin relevans, hur skadat det än blivit av nazisternas våldtäkt av hela ämnesområdet. Men då främst som etikett på en språkgrupp och måhända på de egenheter som ur diktsynpunkt uppstått inom språkgruppen.

Man märker nämligen till exempel hur vissa typer av versmått varit levande under lång tid, hur man hellre föredragit allitterationer och inrim än senare klassiska slutrim. Man märker av den berömda kärvheten i uttryckssättet. Och man märker de så kallade kenningarnas omskrivningar snarare än metaforer.

* * *

Lönnroth avslutar sin exposé hos Tolkien och fantasyvärlden. I Tolkiens Midgård ser han det germanska spåret, om än uppblandat med andra kulturelement. Även om jag själv hittills inte fastnat för just Tolkien, så menar jag att det germanska spåret är väl värt att utforska, gärna bortom nationalromantikens muntra vikingar och långt bortom Blut und Boden-tänkande.

Varför inte ända borta i de gamla texterna, som i några fall gjorts ungdomligt vitala igen genom samme Lönnroths översättningar: Eddan förra året, Njals saga ännu några år tillbaka i tiden, och Isländska mytsagor dessförinnan? Och framför allt: varför inte skaffa sig en ordentlig introduktion till hela ämnesområdet genom att läsa Det germanska spåret?
– – –
Det germanska spåret: En västerländsk litteraturtradition från Tacitus till Tolkien, Lars Lönnroth. Natur & Kultur 2017. Ebok, Axiell Media 2017. ISBN: 978-91-27-15164-2.