* * *
Jag tror att många kan bli provocerade av Homo Deus. I det att den pekar på en framtid som på många sätt är annorlunda än vårt förflutna är den som gjord för att skapa en känsla av främlingskap, och i det att den pekar på en framtid där homo sapiens inte längre är centrum i tillvaron är den som gjord för att skapa en känsla av hot.
Men boken kan också uppfattas som spännande och utmanande. Harari påpekar flera gånger att han inte skriver profetior, utan visar på möjligheter. Framtida möjligheter som utgår från teknik och kulturutvecklingen i dag. Således: kanske kommer Harari nära vad som verkligen kommer att ske, kanske inte. Den som lever får se.
* * *
Grundläggande i Hararis argumentation är tanken att människan kommer att sträva mot tre ting. Dessa tre ting är odödlighet, lycka och gudomlighet.
Strävan mot odödlighet är begynt redan i människans framgångsrika bekämpande av sjukdomar. Nästa steg skulle kunna bli att inte bara reaktivt utan också preventivt ändra förutsättningarna för människokroppen på till exempel genteknisk väg, så att döden inte längre framstår som oundviklig. Och att uttjänta organiska delar kan bytas ut.
Strävan mot lycka handlar om att ge människan större förmåga att känna lycka, kanske på kemisk väg. Det är hursomhelst att föredra framför känslan av olycka. Nu kan deprimerade människor hjälpas på medicinsk väg, varför inte agera så att den upplevda lyckan hos icke-deprimerade personer stegras?
Gudomlighet handlar om att skapa övermänniskan, homo deus. Redan i dag förmår människan genom teknik och kultur fantastiskt mycket mer än vad människan någonsin under sin historia förut kunnat. På genetisk och teknisk väg borde människan kunna uppgraderas till en bättre version av sig själv: starkare och mer intelligent, kanske genom sammanförande av människans grundläggande biologiska algoritmer med digitala algoritmer: sammansmältningen av människa och maskin.
* * *
En av Hararis styrkor i boken är att leda i bevis hur flyktiga komponenterna i mänsklig kultur är, och hur det som en gång sågs som självklart inte längre är det.
Delarna i det som han kallar meningsväven eller det som vi kan kalla de gemensamma berättelserna om vad det innebär och bör innebära att leva som människa byts ut och förändras.
Det är till exempel abstrakta fiktioner som tillåter oss att tillmäta pengar ett faktiskt värde eller den europeiska unionen en existens, fastän båda sakerna finns enbart som en föreställning: de finns för att vi tror på dem och agerar som om de finns, precis som vi agerar som saker i den objektiva verkligheten finns: en stol, en flod, en sten.
Den dag mänskligheten slutar tro att pengar har ett värde eller att den europeiska unionen finns som storhet, upphör också pengar att ha ett värde och den europeiska unionen att vara något konkret. De fanns endast som föreställningar.
* * *
Harari uppehåller sig också mycket vid begreppet "humanism". Med detta avser han något betydligt bredare än vad vi till exempel uppfattar som "sekulärhumanism".
Snarare verkar han åsyfta idékomplexet att sätta människan och inte minst hennes upplevelser i centrum, och detta ser han som en central idé i moderniteten: att människans upplevelse blir det centrala, inte diktat ovanifrån.
På samma sätt använder Harari begreppet religion i mycket bred betydelse. Religion blir hans beteckning av tro inte enbart på gudar, utan även på tro på icke-faktiska berättelser överlag.
Därmed kan såväl liberalism som nazism och kommunism ställas i samma kolumn, då som sekulära religioner. Det vill säga ideologier som har någon form av icke-faktisk berättelse i grunden: tron på individen, tron på kollektivismen, tron på rasideologien: alla tre ser han dock som humanistiska religioner, nämligen ideologier som sätter människan och hennes upplevelser i centrum, snarare än en eller flera gudar.
"Mer än ett århundrade efter att Nietzsche dödförklarade honom verkar Gud göra comeback. Men det är en illusion. Gud är faktiskt död – det bara tar en stund att skaffa undan liket."Men i de gamla religionernas ställe har alltså andra meningsbärande fiktioner kommit istället.
* * *
Harari skriver en förförande effektiv prosa, där han ständigt belägger sina tankar med illustrerande exempel och refererar till spjutspetsforskning, inte sällan inom biologi.
Det blir förvisso en aning yvigt, dock utan att bli pladdrigt. Men boken hade nog vunnit på att koncentreras ännu mer. Att Harari är mycket bekväm med stora tankar och stora perspektiv är uppenbart: han rör sig ledigt mellan savannens homo sapiens och framtidens möjliga homo deus. Exempel anförs likaväl från Googles verksamhet som från politisk historia.
Personligen vet jag inte i vilken grad jag övertygas av Hararis argument. Men att han har många poänger är otvivelaktigt. Att tekniken kommer att fortsätta att utvecklas och göra framsteg man i dag har svårt att föreställa sig är sannolikt. Huruvida det på sikt kommer att leda till homo sapiens detronisering återstår att se, även om Harari övertygande skriver:
"Föreställningen att människor alltid kommer att ha någon unik förmåga som är utom räckhåll för icke-medvetna algoritmer är rent önsketänkande."Om det är skrämmande eller utmanande eller lugnande, ja, det finns det nog olika uppfattningar om.
– – –
Homo Deus: En kort historik över morgondagen, Yuval Noah Harari. Övers. Joachim Retzlaff. Natur & Kultur 2017. E-bok: Axiell Media 2017. ISBN: 978-91-27-1580-5.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar