Wilhelm von Braun (1813-1860) är en i dag nästan bortglömd poet. Men på sin tid var han vida berömd. En av hans mest berömda dikter kom senare att omarbetas av Alice Tegnér och bli visan Mors lilla Olle. I von Brauns original heter den "Stark i sin oskuld". Den ska vara inspirerad av en verklig händelse och lyder som följer.
"Stark i sin oskuld"
Liten pilt i fjällskog gick:
Rosig kind och änglablick,
Munnen röd som tufvans bär . . .
"Kors! hvad jag är ensam här!" — tänkte gossen.
Och han stultade så späd
Mellan höga, mörka träd:
Moder hans i sätern var —
"Här är jag min egen karl" — tänkte gossen.
Svarta djur nu kommo två,
Lufsandes, dit han sågs gå:
Stora, grymma, lurfviga —
"Jag fick sällskap, det var bra!" — tänkte gossen.
"Men hvad är det för slags djur?
Den där stora tycks mig sur . . .
Om jag kunde fråga mor! —
Men det måste vara kor" — tänkte gossen.
Och han gick dem glad emot,
Såg ej ögats mörka hot,
Såg ej hur de grina' till —
"Jag med dem nu leka vill" — tänkte gossen.
Och emot den skarpa tand
Sträckte pilten liten hand:
Djuret lyfte då sin ram . . .
"Kors, hvad du är snäll och tam!" — sade gossen.
Ett af djuren unge är,
Denne bjuder nu han bär
Ur sin skäppa: ungen åt —
"Ser man bara, det går åt" — tänkte sade gossen.
Modern strax drog klorna in,
Ned hon tryckte ungen sin,
Lade, stilla, sig framför —
"Vänta, jag dig sällskap gör!" — sade gossen.
Han på marken nu så säll
Kastar sig; mot moderns fäll
Lutar hufvudet hand där —
"Kors! så mjukt jag ligger här!" — sade gossen.
Och han klappade och slog,
Och han lekte, och han drog
Uti djurets päls, så tjock —
"Du bra tålig är ändock!" — sade gossen.
Slutligen af leken trött
Somnar liten pilt, så sött.
Nalle fromt på honom såg. —
Att i mammas knä han låg — drömde gossen.
Snart han väcktes af ett skri:
Djuren flydde — allt förbi . . .
"Store Gud! du lefver än?"
"Mamma! du skrämt bort min vän" — klagar gossen.
Samlade dikter, vol. IV, Wilhelm von Braun.
Adolf Bonniers förlag 1902. Sid. 195f.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar