Bokrecension: Iliaden | Homeros

Iliaden tillskrivs traditionellt Homeros. Jag har läst verket i Erland Lagerlöfs (1854-1913) översättning, som bearbetats och försetts med inledning av Gerhard Bendz (1908-1985).

* * *

Iliaden börjar

"Sjung, o gudinna, om vreden, som brann hos Peliden Akilles ..."

Och det kan nog vara en av de mest bekanta inledningar som existerar i världslitteraturen. Och med all rätt, för så börjar preludiet till västerlandets första väldiga epos, berättelsen om en period av det tioåriga trojanska kriget.

Iliaden är inget litet verk. Det spänner över närmare 15 700 rader på hexameter. Man tror att texten skrevs ner på 700-talet f.v.t, vilket gör det ungefär samtida med en sådan gestalt som profeten Jesaja eller ungefär hundra år äldre än Budda. Kanske var det en grek vid namn Homeros som sammanställde materialet, såsom traditionen anger, kanske var det inte det.

Hursomhelst var det trojanska kriget redan sedan länge historia när Iliaden kom på pränt. Det bör ha ägt rum under 1200-1100-talet f.v.t. Att ett större krig i Troja ägde rum under denna period har arkeologin kunnat visa; huruvida det är reminiscenser av kriget som når oss i form av Iliaden är svårare att avgöra säkert, men får väl sägas vara sannolikt.

* * *

Iliaden spänner inte över hela det utdragna kriget, utan enbart under en kortare period, kanske några veckor. Om krigets början berättas inte utförligt, och om krigets slut – med trojanska hästen – berättas inte alls.

I sammandrag handlar Iliaden om hur grekiske kung Akilles blir fly förbannad på krigets härledare, kung Agamemnon, för att denne lagt beslag på en flicka, som han själv fått som krigsbyte. Som en konsekvens ställer sig Akilles och de myrmidoner som han anför helt enkelt utanför kriget.

Men kriget rullar på ändå. Än har grekerna framgång, än trojanerna.

Berättaren har ett starkt aristokratiskt perspektiv, och därför är det främst de väldiga kämparna på båda sidorna som läsaren – eller en gång lyssnaren – får lära känna. Hos grekerna finns sådana figurer som Menelaos, Agamemnon, de två Ajas, Diomedes, Nestor, Odysseus och många fler. Hos trojanerna är det främst prins Hektor som framstår som den främste krigsmannen.

Omsider trycker trojanerna tillbaka federationen av grekiska stammar och Akilles ger sin älskade vän och vapenbroder Patroklos tillåtelse att dra med myrmidonerna ut i fält. Patroklos stupar.

Förkrosselsen över att ha mist sin vän leder till att Akilles själv ger sig in i kriget. Trojanerna trycks tillbaka till sin stad och Akilles dräper Hektor i envig utanför stadsmuren.

Berättelsen avslutas med att kung Priamos av Troja med gudomligt bistånd löser ut den döda kroppen efter sin son, prins Hektor, och kan därefter anställa gravbål och gravsättning av honom.

* * *

Iliaden är ovärderlig av många skäl.

Texten ger en utomordentlig inblick i den grekiska gudavärlden. För gudarna är ständigt närvarande, ofta synnerligen handgripligt, genom att de hjälper eller stjälper för stridsmännen runt Troja. Ofta har gudarna själva tagit parti för olika sidor i kriget och det händer att de inte drar sig för att ge sig på varandra med anledning av detta. Och högt över dem alla tronar den mäktige Zeus, som alla andra gudar till sist måste lyda.

En aspekt som belyses är föreställningarna om dödsriket.

De döda tänktes av texten att döma anlända till Hades, där guden med samma namn härskar tillsammans med sin drottning Persefone. Dödsriket finns i underjorden. Det finns en port ditin, och utanför porten flyter en flod.

De döda tänktes inte i allmänhet nedsjunka i dödsriket med kropp och allt, enligt Iliadens vittnesbörd. Nej, istället är det själen som gör resan. Om Patroklos står det när han dör, liksom om Hektor:

"Själen ur lemmarna flög och till Hades' boningar nedfor ..."

Och Akilles säger vid ett tillfälle:

"Gudar, så finnes i sanning ju än därnere i Hades
dock ett slags själ och gestalt, men de sakna det verkliga livet."

De döda i Hades verkar äga en högst dimmig och dyster existens, utan några större glädjeämnen. Om Patroklos heter det, att han genom sin död till själens sorg skildes "från käckhet och ungdom". Detsamma sägs om Hektor.

Akilles nämner möjligheten att det i Hades kan vara "glömska av allt", fastän han likväl där ej skall glömma vännen Patroklos. Men Akilles utbrister också efter att han dödat Hektor, att Patroklos må glädjas i dödsriket över detta. Liksom senare att han inte ska vredgas för att han utlämnat Hektors kropp åt dennes fader.

Men de dödas exakta tillvaro i Hades är mindre klar: det verkar inte säkert huruvida de döda förnimmer något av livet uppe på jorden.

Men att åtminstone de nyligen döda påverkas av skeenden på jorden visas åtminstone av att Patroklos vålnad i en dröm visar sig för Akilles efter sin död, och meddelar att han inte kommer in genom Hades portar med mindre än att hans kropp blir gravsatt. Patroklos vålnad säger:

"Skynda att jorda mitt lik, jag vill in genom porten i Hades!
Andarna driver mig bort, de hädansomnades skuggor,
och de låta mig ej över floden sälla mig till dem,
utan jag irrar omkring vid den väldiga porten till Hades!"

Och vidare:

"... aldrig jag mera
kommer från Hades igen, så snart ni förunnat mig bålet."

Här skymtar åtminstone fram en tanke om att de som en gång kommit in i Hades också förblir i Hades.

Mer frånvarande är tanken på en straffinstans efter döden, även om Agamemnon vid ett tillfälle anger att Hades härskare straffar de som begått mened. Men någon paradisisk tillvaro efter döden förnims inte alls i Iliaden. De döda går in i skuggorna.

* * *

Sedan är Iliaden naturligtvis viktig ur en fler kulturhistoriska aspekter. Den är visserligen inte en artefakt från 1200-1100-talet f.v.t., men den vittnar om hur man såg på det förflutna i den tid då verket tillkom. Det finns också sådant, som jag förstår det, som kapslats in i de sannolikt ursprungliga muntliga berättelserna, som vittnar om äldre tider än när Iliaden skrevs ner.

Vidare slås man som läsare av Iliaden hur förträffligt lättläst den ändå är: det är fart nästan rakt igenom, de känslor som gestalterna i den ger uttryck för är djupt mänskliga, och de skildras fint. Det finns oerhörda grymheter beskrivna, och krigets blodighet illustreras utförligt med klara ord, när bronsspetsar sticks rakt igenom nackar och bålar.

Men det finns också sådant som djup vänskap beskriven, främst då kanske vänskapen mellan Akilles och Patroklos. Det har till och med föreslagits att de två var älskare. Enligt mig ger inte texten skäl för en sådan tolkning, men utesluter den inte. Homosexualitet var som bekant inte okänt för grekerna. Hursomhelst är de två uppenbarligen mycket fästa vid varandra.

* * *

Iliaden är ett verk jag rekommenderar alla humanistiskt sinnade människor att läsa. I vers efter vers dansar texten fram med ömsom lätta steg och ömsom militäriskt stamp, dock alltid i hexametertakt.

Det är en berättelse som innehåller det mesta, om än rent romantiska inslag inte är särskilt framträdande, däremot många andra rent mänskliga känslor: vänskap, hat, vrede, fruktan... Så Iliaden må vara en berättelse som skrevs ner på 700-talet f.v.t. om händelser på 1200- eller 1100-talet f.v.t. Men den är likväl en berättelse för alla tider.
– – –
Iliaden, Homeros. Övers. Erland Lagerlöf. Bearbetning, inledning: Gerhard Bendz. Wahlström & Widstrand 1994. ISBN: 91-46-16559-3391 sidor.