Bokrecension: De fega förtryckta | Einar Håkansson

Einar Håkansson

De fega förtryckta är en antologi med texter av typografen, anarkisten och författaren Einar Håkansson (1883-1907) i urval av Per Holmer (f. 1951), som även skrivit efterord och kommentarer.

* * *

Einar Håkansson var bara tjugofyra år när han avled i TBC i oktober 1907.

Det stormade då omkring den unge anarkisten. Hans bok Draksådd hade åtalats för hädelse och gäckeri med gudstjänsten. Dom kom att falla påföljande år, och den då döde Håkansson dömdes till fängelse.

De fega förtryckta samlar ett antal noveller och artiklar av Håkansson, till exempel den postumt utgivna berättelsen Kval och tre av de fem novellerna i Draksådd. Bland novellerna från Draksådd märks bland annat Herrens heliga nattvard. Den texten hade tidigare publicerats i tidningen Brand och då åtalats, men frikänts.

* * *

I urvalet av texter man kan läsa i De fega förtryckta återkommer några teman.

Ett av dessa teman är kristendomsfientligheten.

För till skillnad från Socialdemokraterna, som kommit att anse att religion var en privatsak, så menade Einar Håkansson uppenbarligen att religionen var något att bekämpa och kyrkan en "av mänsklighetens tyranniska institutioner".

I skönlitterär form angriper han den kristna kulten i den ovan nämnda, välskrivna novellen Herrens heliga nattvard. Den uppehåller sig framförallt vid ett mässfirande i någon landsortsby.

Det är pingsttid och konfirmanderna begår sin första nattvard. Håkansson belyser nattvardens karaktär av blodsoffer, släkt med hednisk kult. Och de många dricker av kalken.

"Mun efter mun beröra samma fläck av kalkens rand, som snart blir slemmig av stelnad saliv..."

Mot detta, mot kristendomens praktik och tro, sätter han en vacker bild av den sprudlande, gudlösa naturen.

"Men medan den rena och ljusa naturen därute jublar i yster livsglädje, utan bekymmer för övernaturliga makter, och bjuder människorna komma och göra sammaledes, sitta dessa istället – fångna i sina villfarelser – inne i det skumma templet med dystra miner och söla ned sina själar i vantrons smuts . . ."

För Einar Håkansson var det ingen skillnad på kristen plägsed och vidskepelse. Han skriver i en av texterna:

"... jag anser det som min okränkbara rätt att håna och gäckas med det som jag tycker är dumt och löjligt och värt hån. Jag kan icke vara förpliktigad att iakttaga vördnad för andras gudar, liksom ej heller andra för – mina."

Det var ord som i samtiden torde varit utmanande.

* * *

Håkansson återfinns alltså långt ut på vänsterkanten i ett politiskt spektrum. Som anarkist är målet för honom inte bara kapitalets undergång utan dessutom statens dito. Han siktar på en individualitet bortom förtryckande institutioner och drömmer i en text om att spränga de stockholmska maktens byggnader i luften.

Vänsteridealismen återkommer i uppfattningen att privategendom bör avskaffas. Arbetarens plats, vidare, är inte bland socialdemokraterna, skriver han, utan bland "anarkisterna och de revolutionära socialisterna".

Håkansson skriver i en artikel:

".. det socialdemokratiska samhället [är icke] det idealsamhälle vi bör sträva efter att uppnå, utan ett bättre och friare, där varje slag av vare sig kapitalist-, ämbetsmanna-, präst- eller stats- (militarism) tyranni är bannlyst."

Men intressant nog återkommer Håkansson till tesen att arbetarnas situation som utsugna löneslavar inte egentligen är kapitalismens och arbetsgivarnas fel, utan deras eget: de kunde ha rest sig; ingen hade kunnat förtrycka dem om de bara satt sig tillräckligt på tvären.

* * *

I den först postumt utgivna novellen Kval låter Håkansson ett namnlöst berättarjag förtälja hur han, påhejad av moder och flickvän, gått ut i kriget. Väl där händer det att

"... en granatskärva träffade mig i underlivet och slet bort alla de yttre könsorganen."

Berättaren var inte entusiastisk inför kriget, men väl tillbaka blir han alltmer uttalad antimilitarist i våndan över att ha förlorat sina könsdelar, varigenom han tycker sig ha förlorat sina framtidsutsikter: att kunna tillfredsställa sin flicka när de väl blivit gifta, att skänka sin moder barnbarn.

Tung bitterhet vilar över texten. En sista natt före bröllopet går han ut i skogen och drömmer där om det antimilitaristiska anförande han velat hålla.

Håkansson menar att militarismen – all form av militärväsen, får vi anta – ställer arbetare från olika länder mot andra arbetare, personer av samma klass som inget har att vinna på att döda och lemlästa varandra. De förmås genom militarismen att döda sina kamrater.

Per Holmer betecknar Håkansson med det passande epitetet "radikalpacifist", och nog ger han uttryck för en sådan hållning i de texter som berör ämnet i De fega förtryckta. Inte ens Branting klarar sig från svår polemik, när denne efter indelningsverkets avskaffande förordat skapande av en skytterörelse, en slags folklig militarisering av gemene man.

* * *

Einar Håkansson var en god stilist och satiriker. Hade han inte dräpts av lungsoten, så hade han med all säkerhet gått en ljus framtid till mötes som skriftställare i socialismens tjänst.

Även om novellerna i De fega förtryckta förvisso har en stark tendens, är de utförda så skickligt att jag måste tro att Håkansson inte bara skrev för att driva sina politiska poänger, utan av en uppriktig kärlek till hantverket, för vilket han hade så uppenbar fallenhet. Texterna känns inte brådmogna, utan helt enkelt – mogna.

Därför äger texterna värde både som litterära skapelser – det gäller även artiklarna – och som vittnesbörd om den politiska sfär där författaren hade sin hemvist.
– – –
De fega förtryckta, Einar Håkansson. Urval, efterord och kommentarer av Per Holmer, Federativs klassiker, Federativs klassikerserie 5, 1979. ISBN: 91-85016-54-3. 104 sidor.