* * *
J. P. Jacobsen dog 38 år gammal efter att redan i 26-årsåldern drabbats av TBC. Några år dessförinnan hade hans numera kanske mest bekanta verk, Niels Lyhne, kommit ut. Boken var ovanlig på så vis att den handlade om en uttalad ateist.
Niels Lyhne är inte så mycket berättelsen om huvudpersonens yttre liv, även om det innehåller sina dramatiska skeden, utan snarare om hans själsliv. Vi får följa Lyhne och hans närstående redan innan han själv finns till, från det att hans föräldrar är unga och möts, intill dess att han avlider i sviterna av en skottskada han drabbats av under dansk-tyska kriget 1864.
Om man ska peka på något bärande motiv i romanen, torde det vara hur allting synes rinna mellan fingrarna på diktaren Lyhne, hur han ständigt mister allt, efter att han fått det.
Bland besvikelserna märks i första hand flera relationer med kvinnor som upphör. Hårdast drabbar honom dock förlusten först av kvinnan han gift sig med och snart därefter av deras gemensamme unge son.
Genom allt detta bär Lyhne sin idé, sin idé om att Gud inte finns: han avsvor sig den kristna guden när denne lät hans avgudade och mystiska faster avlida i hans ungdom. En gång faller han till föga: när hans son ligger i kramper och hans sändebud inte får tag på en läkare: han böjer sig under en grym gud och ber, fastän han vet att guden inte finns – men sonen dör.
För Lyhne själv blev detta avfall från ateismen knäckande och desillusionerande. När det gällde, brast han. Målet, att "bära livet som det var", hade han inte kunnat.
"Han hade blivit frestad och hade fallit. Det var ett syndafall, ett svek mot honom själv och mot idén. [...] han borde ha stått emot som mot en låg instinkt. Han visste ju ända in i hjärnans innersta vrår att gudar var drömmar och att det var en dröm han flydde till då han bad, lika väl som han i svunna dagar, när han kastade sig i fantasins armar, hade vetat att det var fantasi."Ateismen mister något av sin glans, dess mål framstår som "kattguldsnamn" för att "[b]ära livet som det var!" Alltså, som jag förstår det, att åse livet illusionslöst.
* * *
Ateismen är dock sällan uttalad i romanen; den finns där som en tyst närvaro, och ger sig till känna främst genom antydningar och ett och annat samtal. Den var dock tillräckligt framträdande för att en svensk fritänkare som Viktor E. Lennstrand skulle välja att citera ur Niels Lyhne för tidningen Fritänkaren. För sin tid torde ateismen, hur implicit den än finns där, ha varit en aning utmanande.
Så ödets slag slår Lyhne gång på gång. Det är dessa inre slag som Jacobsen undersöker. Vad Lyhne lever på får vi aldrig veta: kanhända är han rentier och lever på avkastningen från den gård där han växt upp och som han en tid också återvänder till som drömmande husbonde. Om han som diktare publicerar något får vi inte heller veta.
Här målas alltså inte upp en ateistisk idealgestalt med ett liv i glädje och lycka. Lyhne är tvärtom en mycket tragisk gestalt som bär sin idé, kämpar med att leva livet som det drabbar honom och med sina ständiga förluster.
* * *
J. P. Jacobsen skriver en mycket bildrik prosa som inte sällan gör att jag upplever texten som svårforcerad. Bilderna riskerar att skymma historien de ska illustrera. Det är inte det att metaforerna är simpla – tvärtom! – utan det är deras mängd och tyngd som åtminstone för mig skapar läshinder; jag hakar upp mig på dem.
Likväl är romanen modern. Framställningarna är realistiska. Porträtten av de gestalter läsaren får stifta bekantskap är levande och mycket trovärdiga. Bipersonerna blir till mer än staffage; de blir människor med egna liv och skönjbara personligheter.
Och så äger naturligtvis romanen värde som tidsdokument från ett danskt 1800-tal.
– – –
Niels Lyhne, J. P. Jacobsen. Övers. Birgitta Hallström. Forum 1977. ISBN: 91-37-06606-4. 214 sidor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar