 |
| Viktor E. Lennstrand |
* * *
Ett halvsekel före 40-talets mullrande Tro och vetande-debatt skakade en annan strid om på liknande tema. Den hade sitt epicentrum kring en ung agitator från Gävle, Hädarynglingen kallad, men vid namn Viktor E. Lennstrand (1861-1895).
Lennstrand var tidigare kristen i frikyrklig miljö, men hade lämnat tron och omsider börjat bekämpa kristendomen genom föreläsningsturnéer, småskrifter och via föreningen Utilistiska samfundet, som han grundat, och dess tidning Fritänkaren.
Det är Lennstrands retorik, särskilt vad beträffar blasfemi, som ingående har analyserats i Förnekelsens förbannelse, en mycket välresearchad och gedigen postdoktoral avhandling av litteraturvetaren Pär Alexandersson. I avhandlingen agerar Lennstrands texter trådarna i en väv där Alexandersson också tydligt målar upp Lennstrands biografi.
Och där ryms en hel del tragik, lär vi oss av Alexandersson.
Lennstrand fick vara med om hur den socialdemokrati som han sympatiserade med tog avstånd från honom och den utilistiska folkrörelse som han försökte skapa. Vissa tidningar attackerade honom och hans antikristna mission mycket skarpt, han hamnade i konflikter med kamrater och gång på gång ställdes han inför rätta för vad han sagt eller skrivit och någon gång ledde dessa åtal också till fällande domar. Totalt satt Lennstrand fängslad i nio månader, uppdelat på två omgångar.
Med dagens ögon sett är Lennstrands retorik inte särskilt stötande. Men i hans egen tid var den kriminell. Lagen värnade de troende från att behöva höra något anstötligt gentemot deras religiösa känslor.
* * *
Alexandersson betonar att ståhejet omkring den allvarlige agitatorn visar hur den antikristna förkunnelsen tvingar in offentligheten på Lennstrands planhalva: den måste agera mot hädelserna. Samtidigt går Lennstrand in på den offentliga religionens planhalva, använder dess begrepp mot densamma. De triggar varandra, med modernt språkbruk.
Jag förstår det som att Alexandersson menar att kontrahenterna fastnar i en cirkeldans av ömsesidig underordning, där de dansar efter varandras villkor och leds till ideliga konflikter.
* * *
Typiska angreppssätt för Lennstrand var religionshistoriska kommentarer som ruckade på föreställningar om kristendomens unicitet. Men också bibelkommentarer som gav fog för annan syn på Gud än vad som kan antas varit gängse inom tidens svenska kristenhet.
Ett kraftfullt angrepp bestod även i det effektfulla greppet att publicera en nekrolog för Gud, prytt med ett svart kors. Den texten återges i sin helhet av Alexandersson. Och som inledning till en föreläsning kunde Lennstrand slå an tonen på följande vis, som vid ett framträdande i november 1888:
"Jag uppträder afgjordt och bestämdt mot kristendomen, derför att den är en föråldrad religion — den är antikvarisk och strider mot vetenskapen, sunda förnuftet och våra personliga lifserfarenheter."Jag uppfattar det som att Lennstrand bedrev sin verksamhet som ett befrielseverk. Och det var för honom inte nog med att konstatera Guds död. Han ville också erbjuda ett substitut, för att undvika förtvivlans utbredning i tomheten.
Det är där utilismen och det utilistiska samfundet kommer in, den ateistiska förening som han grundade och ledde och som bekände sig till en inomvärldslig, nyttobetonad etik.
Samfundet lyckades samla runt tusen medlemmar, samtidigt som Socialdemokraterna samlade runt tretusen dito, berättar Alexandersson. Konkurrenssituationen är uppenbar och torde ha medverkat till brytningen, i synnerhet som socialisterna och utilisterna vände sig till samma publik: de ville nå arbetarna.
I allmänhet verkar Socialdemokraterna vid denna tid ha velat föra det religiösa in i det privatas sfär, för att det där torde avtyna. Men Lennstrand tonade inte ner angreppen mot sin huvudfiende, det som han uppfattade som en förljugen lära: kristendomen.
* * *
Lennstrand verkar aldrig riktigt ha återhämtat sig från den sista fängelsevistelsen. Det vittnas om en personlighetsförändring, en ökad stingslighet. Han dör 1895 i sin födelsestad Gävle, efter att ha drabbats av en ovanlig svampsjukdom i höften.
Snart tynar den rörelse han dragit igång bort, även om de uttalat antikristna Ungsocialisterna längre fram skulle dra den gamle missionären ur glömskans skuggor.
I dag är Lennstrand nästan helt glömd. Det är väl åtminstone delvis ett resultat av aktiv glömska. Men må vi minnas honom för den kamp han förde, som skänkte en tydlig illustration av hur godtyckligt makten med sina åtal rasade mot dem som avvek från och skarpt kritiserade den officiella religionen. Lennstrand var inte ensam i kampen, men han är en av de mest orättvist bortglömda.
Så, att läsa Pär Alexanderssons gedigna avhandling är ett utmärkt sätt både att minnas Viktor E. Lennstrand och att lära sig om den kultur han var verksam i, femtio år före Hedenius frontalangrepp på kristen tro.
– – –
Förnekelsens förbannelse: Viktor Lennstrand som förkunnare och blasfemiker, Pär Alexandersson. Uppsala universitet 2014, i serien Acta Universitatis Upsaliensis: Uppsala Studies in Systematic Theology and Worldviews 3. ISBN: 978-91-554-9080-5. 425 sidor. Avhandlingen finns nedladdningsbar via DiVa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar