Volymen innehåller dels Liiceanus biografiska skiss över E. M. Ciorans (1911-1995) liv, kallad "Beskrivning av ett liv: E.M. Cioran", och dels hans 1990 hållna tredagars intervju med tänkaren, kallad "Apokalypsen enligt Cioran".
Boken utgavs ursprungligen på rumänska 1995. På svenska kom den ut på Dualis förlag 1997, i översättning av Dan Shafran (f. 1948) och Åke Nylinder (f. 1932).
* * *
Jag har mött tre riktigt omvälvande författarskap. Det första är Nietzsches, som botade min religiösa feber. Det andra är Kafkas, som vidgade mina horisonter för vad skönlitterär prosa förmår. Det tredje är Ciorans, som på överlägset sätt formulerade så mycket av hur jag själv ser på världen..
I Apokalypsen enligt Cioran kommer man den mycket skygge författaren nära. Åtminstone upplever man det så. Cioran talar om sitt liv, sin historia, om människor han mött och om människor som påverkat honom. Och man får veta en del om hur han i åttioårsåldern såg på sitt eget författarskap.
I den snarast lyriskt utformade biografin som föregår intervjun ger Liiceanu sin bild av Ciorans levnadslopp – inte minst intressant är den vad gäller skildringen av dennes uppväxt och tidiga år i Rumänien.
* * *
Cioran levde den evige studentens liv. Han värderade sin frihet över allt annat, berättar han. Det ledde till att han fick finna sig tillrätta med knappa ekonomiska resurser, tidvis mycket knappa. Hans enda vanliga jobb bestod i att under ett år på trettiotalet arbeta som filosofilärare på ett gymnasium.
Eljest levde han på sina böcker, stipendier och senare en blygsam konstnärslön. Han intog sin lunch på en studentkantin ända till fyrtioårsåldern.
Sin tid nyttjade han i stor utsträckning åt läsning. Företrädesvis på bibliotek. Liccenau kallar honom i intervjun till och med "en av århundradets mest inbitna läsare." Och Cioran ägnar sig åt att skriva. Ungefär vart fjärde år kom han omsider att ge ut en bok i vilka han förtalade universum, som han själv uttrycker det.
Samtidigt skydde han berömmelse. Han gav uteslutande intervjuer till utländska medier. Priser avböjde han konsekvent, med undantag för det första han erbjöds.
* * *
Skrivandet för Cioran var inte ett led i att producera en världsåskådning eller ett filosofiskt system. Han säger i intervjun:
"Det viktiga var skrivakten som terapi. [...] Allt som formuleras blir också uthärdligt."Livet igenom är det dödens problem och tillvaron i en på det stora hela fientlig värld som är Ciorans fokus. Han säger sig själv varit förföljd av döden sedan ynglingaåren.
Han skriver och skriver och omformulerar sig och regurgiterar samma ämnen: målet är inte originalitet, utan att utveckla ett sätt att förhålla sig till världen och den egna existensen. Han säger att han inte gör "några anspråk på någon originalitet när det gäller uppfattningen av existensen", istället är det fråga om att formulera det banala på nya sätt, att formulera den intensiva erfarenhet av till exempel döden som problem såsom han upplever den.
Och Cioran försöker nalkas tillvaron genom att utveckla en hänsynslös klarsyn:
"Hela mitt liv har jag haft den oerhörda pretentionen att vara den mest klarsynta människa jag vet."Inför Cioran faller därmed alla illusioner, nödvändiga såväl som skadliga. Han kan inte bli religiös i traditionell mening, förutom utflykten på högerkanten i unga år kan han inte ansluta sig till någon ideologi, än mindre en filosofisk lära, även om inverkan från Schopenhauer, Nietzsche och andra finns där – dock inte kritiklöst svald, utan omarbetad, omformulerad.
Själv menar han att hans tidigt utvecklade sömnlöshet hjälpt honom till klarsyn, en klarsyn som samtidigt verkar ha varit en förbannelse. Han blir oförmögen att glömma, oförmögen att "vidmakthålla illusionen" att livet "förnyas varje morgon".
Så med sina kärnfrågor ständigt inför ögonen fortsätter han sin brottningsmatch med döden – som han kallar "själva grundproblemet" – självmordet, sömnlösheten. Han brottas genom att skriva, att ständigt återvända till detsamma, att skriva igen.
Och, som han säger, kan "enbart tanken på självmord [...] hjälpa oss att uthärda livet", ja, tanken på självmordet kan göra livet uthärdligt. För, får vi förmoda, att formulera tankarna ger dem konturer, gör dem hanterbara.
Allt detta gör han i ett tillstånd av maximerad frihet, där han inta har "några förpliktelser, något ansvar". Friheten, säger han också, är hans enda religion, en förutsättning för att han ska kunna leva sitt skrivande, tänkande, brottande liv.
* * *
Cioran är en tänkare och levnadskonstnär – ett begrepp som Tobias Dahlkvist utvecklar i Eremiten i Paris – som undflyr definitioner; man kan på sin höjd peka i den allmänna riktning där han hör hemma: den europeiska filosofiska pessimismen.
Han inte bara lever ett fattigt liv i maximerad frihet, han tillägnar sig denna frihet i själva sättet han formulerar sig: i sylvassa aforismer eller aforistiskt pregnanta essäer – som knappast går att huka sig för.
Han ger i dessa uttryck för den tonårsangst som väl de flesta är bekanta med, men med tyngden av åttio års sökande och arbetande med frågorna, och med skärpan hos en till perfektion driven stil. Därför träffar tankarna som blyklot i själen: de måste hanteras för var och en som tar dem på allvar, och inte bara duckar för dem. Även om att ducka för dem klart vore det behagligaste sättet på vilket man kunde förhålla sig till dem.
Att läsa Apokalypsen enligt Cioran är att komma mannen bakom aforismerna lite närmare, att höra honom interagera med snarare än att förkunna för en insatt läsare, nämligen Liiceanu själv. För honom berättar Cioran både kända anekdoter ur sitt liv, som hur han plötsligt säger sig ha bestämt sig för att börja skriva på franska, och om hur han tidigt i sitt skriftställarskap rent praktiskt höll sig vid liv i Paris med mycket låga inkomster. Inte heller undviks frågor om Ciorans tid som fascist, liksom hur han hanterat det arvet.
Apokalypsen enligt Cioran är nödvändig läsning för var och en som vill ge sin bild av Cioran fler dimensioner.
– – –
Apokalypsen enligt Cioran, Gabriel Liiceanu. Övers. Dan Shafran, Åke Nylinder. Omslagsteckning Bérénice Cleeve. Dualis förlag 1997. ISBN: 91-87852-27-6. 111 sidor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar