Eremiten i Paris är en slags tankebiografi om den rumänsk-franske filosofen Emil Cioran (1911-1995), vari Dahlkvist analyserar bärande teman i Ciorans författarskap och levnadssätt.
* * *
Cioran är föddes i Rumänien (ja, i Transylvanien, så klart), men flyttar till Frankrike, där han för en skygg tillvaro. Länge håller han till på enkla hotell, men med tiden får han tag i en liten taklägenhet där han bor tillsammans med sin sambo Simone Boué.
Sitt rumänska medborgarskap har han förlorat efter kriget och något franskt skaffar han sig inte: han lever största delen av sitt liv som statslös. Cioran avlider 1995 efter att några år tidigare ha insjuknat i Alzheimers sjukdom.
Cioran engagerade sig då han fortfarande bodde i Rumänien en tid för den nationalistiska fascismen. Det är när han fortfarande tror på något, men fascismen överger han senare för en svartsynt, nihilistisk skepticism. Själv vill han inte kalla sig pessimist i filosofisk bemärkelse, men det är utan tvekan i den traditionen han bör placeras, om han måste etiketteras.
Tobias Dahlkvist har skrivit en välbehövlig analys av Ciorans tankevärld och levnadskonst. Det finns inte mycket skrivet om Cioran på svenska, hans samtliga verk väntar till exempel fortfarande på att överföras till vårt tungomål, även om en handfull titlar översatts, varav några i princip är omöjliga att komma över till och med på antikvariat. Så Dahlkvists bok fyller ett mycket stort behov för dem som är intresserade av personen den berättar om.
* * *
Det är svårt att sammanfatta Ciorans filosofi, om man nu överhuvudtaget kan tala om en sådan. För Cioran är i första hand inte filosof, som Dahlkvist visar. Han framför inga nya originella rön, och framförallt skapar han inget nytt system.
Vad Cioran istället gör är att använda sig av filosofin för att leva, att konstruera en levnadskonst. Han är ointresserad av filosofiska motiveringar eller att leda i bevis: han njuter frukterna av det som tidigare tänkare kommit fram till: stoikerna, epikuréerna, Schopenhauer, Nietzsche, men känner sig inte på något sätt bunden av dem, utan kritiserar dem vid behov, inte minst Nietzsche, fastän det hänt att Cioran förvisso felaktigt karaktäriserats som nietzschean.
Dahlkvist beskriver hur det för Cioran är långt viktigare att lära sig av filosofernas liv snarare än deras filosofiska system: deras liv blir förebildliga, deras tankars resultat i deras sätt att förhålla sig till livet är det relevanta. Inte minst gäller det Ciorans stora aktning för filosofkejsaren Marcus Aurelius.
Cioran smälter och omvandlar filosofin till ett sätt att förhålla sig till livet.
Man lockas onekligen att kalla detta för ett slags terapeutiskt användande av filosofin, och så kan man kanske se hans skrivande också. Dahlkvist menar att Cioran inte skriver för att producera text, utan för skrivandet i sig. För med överlägsen stilkänsla formar Cioran om teser och insikter med aforistisk pregnans och extrem skarphet för att skrivandet tjänar honom, inte för att skrivandet skall leda andra människor till insikt och accepterande.
* * *
Ett antal ämnen återkommer gång på gång i författarskapet, och dessa ämnen ägnar Dahlkvist ingående analys både utifrån vad Cioran skrev själv i sina verk och i sina anteckningar, och utifrån hur andra filosofer tänkt kring ämnena.
Ämnena är sådana som döden, självmordet, sömnlösheten. Cioran ägnar sig åt en livslång brottning med dessa ämnen, han skriver om dem om och om igen, formulerar sig om dem, använder antikens gestalter för att nalkas dem, förhåller sig till dem — för att kunna leva med dem.
Så vänjer han sig till exempel vid det honom ständigt lockande självmordet genom att tänka mycket på det, skriva mycket om det, och därigenom frälser han sig själv från det. Han tar udden av självmordslängtan genom att försjunka i självmordet som ämne. Han besvärjer sina demoner genom att umgås med dem.
Dessutom, visar Dahlkvist, formar Cioran själv sitt liv i linje med en slags levnadskonst: han skapar en persona med hjälp av ett antal stilistiskt utformade anekdoter, som han återkommer till i skrifter och intervjuer.
* * *
Cioran skriver i stor utsträckning aforistiskt och i fragment. Däri kan man också se en flykt från läror och system. Och genom aforistiken får han möjlighet att förhålla sig fritt i största möjliga mån till tillvaron: han låser inte in sig i en terminologi på det sätt som han ser att andra filosofer gjort, som skapat en hel begreppsapparat, där man kan filosofera om vad som helst för filosoferandets egen skull. Sartre får av Cioran gliringar för att han gjort just det.
Men det är ingen överdrift att säga att Ciorans livssyn står i den pessimistiska traditionen: livet ger honom samma avsmak som döden. Tillvaron är stadd i sönderfall. Han ifrågasätter inte de pessimistiska filosofernas slutsatser: livet innehåller mer lidande än njutning.
Men Dahlkvist beskriver hur Cioran i denna svartsynthet försöker skapa sig ett sätt att leva, och till hjälp tar han alla dem som han kan använda som förebilder, både ur antikens värld och bland senare tiders tänkare.
Därför är det också uppfriskande att läsa Cioran. Hur svartsynt han än är, hur mycket han än smädar livet i ansiktet, så bekämpar han inte livet, utan lär sig att leva med det, inte minst genom andliga övningar som han lär av dem som brottats med livet före honom, till exempel att föreställa sig sin egen död, att skriva sig igenom livet, att reflektera över mänsklighetens futtighet i alltet.
* * *
Dahlkvist skriver en ledig och tillgänglig prosa, som inte minst är en fördel när det handlar om ett ämne som detta – en filosofisk grundsyn och en livskonst uttryckt i fragment och aforismer och anekdoter under ett långt levnadslopp.
Författaren är uppenbarligen mycket väl inläst på sitt ämne, och då inte litteratur om Cioran eller enbart de böcker som publicerades av honom under hans levnad, utan också hans anteckningar i det som Dahlkvist kallar dagböckerna.
Framställningen är vidare mycket pedagogisk, emellanåt sunt repetitiv för att få fram viktiga poänger och Dahlkvist använder en arsenal av filosofer för att belysa just Ciorans sätt att förhålla sig till tillvaron. Inte minst kommer den franske filosofihistorikern Pierre Hadot till nytta, med sin tes om filosofin som levnadskonst – utifrån vilken Dahlkvist läser Cioran just som en livskonstnär.
Dessutom är boken försedd med en massiv notapparat för den som vill studera en del anförda citat på franska, tyska eller engelska eller få en del utvecklingar av i brödtexten framförda uppfattningar.
Man bör läsa Cioran om man vill lära sig att handskas med livet. Men man bör också läsa Dahlkvists Eremiten i Paris för att lära sig att handskas med Cioran.
– – –
Eremiten i Paris: Emil Cioran och pessimismen som levnadskonst, Tobias Dahlkvist. Ellerströms förlag 2013. ISBN: 978-91-7247-324-9. 321 sidor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar