Bokrecension: Historia och dikt | Erik Lönnroth

Galla Placidias mausuleum, Ravenna. Tecknat av Harald Sund ca 1910.

Historia och dikt är skriven av Erik Lönnroth (1910-2002), professor i historia, akademiledamot och ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien. Boken utgavs 1959.

* * *

Vi känner Erik Lönnroth främst som historiker. Men Historia och dikt är inte enbart ett historiskt verk, även om verket genomsyras av historiska insikter, kunskaper och jämförelser, även om Historia och dikt i allt handlar om historia och dess relation till nutiden. Historia och dikt är likväl i stor utsträckning ett litterärt verk, ett verk med stillsamma betraktelser.

I densamma anlägger Lönnroth sina perspektiv på diverse teman på ett fritt och funderande vis. Det kan handla om reflexioner om dödsfruktan i de italienska stadsstaterna under medeltiden, om synen på Karl XII, om Winston Churchills historieskrivning, men det kan också handla om sådant som Carl Snoilskys Svenska bilders plats i svensk undervisning, eller hur han upplever den av historia nedtyngda men i nutiden dormerande staden Ravenna.

I Historia och dikt visar Lönnroth upp inte bara sitt monumentala historiska vetande och sin förmåga att dra slutsatser utifrån ett historiskt material. Han visar också upp sin litterära ådra, sin förmåga att som författare komponera texter som faller nånstans emellan essäns och meditiationens genre.

Betraktelserna är inte långa. I regel sträcker de sig över några få sidor. De är lättlästa, och några fotnoter eller slutnoter möter vi inte. Det hade för övrigt inte passat sömlöst ihop med den mycket tillgängliga stilen som Lönnroth använt. Men han citerar ymnigt ur gamla källor, och låter citaten emellanåt belysa personer som sedan länge eller ej lika länge varit döda, till exempel Katarina den stora och Olaus Petri.

Som mest lyrisk blir Lönnroth i de texter som samlats under rubriken "Miljöer". Det är här vi hittar skildringen av Ravenna, den gamla kejsarstaden. Där har vi också en inkännande beskrivning av den amerikanska Södern samt reflexioner kring den tid då den person levde som vilar i forngraven som författaren har på sin egen tomt.

* * *

Historia och dikt visar hur Erik Lönnroth inte enbart är en akademiker med det förflutna som hemland. Han rör sig uppenbarligen lika ledigt i den litterära gestaltningens värld som bland gamla fragmentariska källtexter. Således är Historia och dikt en njutning att läsa, både av det skälet att den ger historiska insikter, men också för att den är genuint välskriven.
– – –
Historia och dikt, Erik Lönnroth. Albert Bonniers förlag 1959. 194 sidor.

Bokrecension: Historiska problem och utvecklingslinjer | Curt Weibull

Historiska problem och utvecklingslinjer är skriven av Curt Weibull (1886-1991), professor i historia. Boken utgavs i översedd upplaga 1962 och i förstaupplaga 1949. Boken innehåller åtta essäer som ursprungligen varit föredrag hållna av författaren i olika sammanhang.

* * *

Curt Weibull tillsammans med sin bror Lauritz Weibull väl mest kända för den skola de skapade inom svensk historievetenskap av stenhård källkritik. De texter som tryckts i Historiska problem och utvecklingslinjer är samtliga exempel på denna metods genomförande på det historiska källmaterialet.

Utmärkande för texterna är också ett driv att klarlägga inte bara vad som skett, utan också att klarlägga varför något skett. Den något omständliga och formella titeln är således välfunnen: det handlar precis om vad den säger – att se orsakssamband och låta orsakssambanden fungera som förklaringar till varför något blev som det blev. Inte minst tydligt blir det i essän "Bismarcks fall".

Vad gäller det källkritiska arbetssättet är "Tåget över Bält" särskilt värt att nämna. Weibull analyserar här ingående framför allt Erik Dahlbergs roll vid det vådliga äventyret då den svenska armén tågade över Stora Bälts isar i februari 1658 och ställde Danmark i en sådan knipa att resultatet blev Roskildefreden, då Sverige vann Skåne, Blekinge, Halland och Bohuslän.

Erik Dahlberg har i sina egna relationer framställt sig som både primus motor bakom övergången samt dess ledare. Men när Weibull nagelfar källmaterialet blir det uppenbart att Dahlberg, i senare tider kanske mest känd för sitt stora planschverk Suecia antiqua et hodierna, spelat en betydligt mer undanskymd roll, och samtidigt lyfter Weibull fram den i svensk tjänst gångne danske Corfitz Ulfeld betydelse för skeendet.

Målet för Weibull blir hela tiden att väga och sålla i källmaterialet, för att försöka nå fram till huruvida det kan sägas med någon pålitlighet ge någon information om ett förlupet händelseförlopp.

Denna strikthet går emellanåt mycket långt, som då han i princip underkänner de isländska medeltidstexternas historiska värde överhuvudtaget – en inställning som väl i dag har mjukats upp något bland åtminstone vissa historiker av facket, även om just de isländska källorna om till exempel Sveriges tidiga historia måste handskas med yttersta försiktighet.

* * *

Historiska problem och utvecklingslinjer ger exempel på en historiker i arbete när han ur mer eller mindre ömtåliga eller snedvridna källtexter rekonstruerar händelseförlopp i det förgångna. Därigenom kan han framställa texter som i huvuddrag återger inte bara händelsen som ligger i fokus – som tåget över Stora Bält eller Bismarcks avgång – utan även vad som leder fram till det. Det är mycket intressant läsning.

Enär boken nu är över femtio år gammal i sin senaste version bör den kanhända kompletteras med senare forskningsrön, men detta oaktat utgör Historiska problem och utvecklingslinjer en utmärkt uppvisning i klassiskt källkritiskt arbete.
– – –
Historiska problem och utvecklingslinjer, Curt Weibull. Bokförlaget Aldus/Bonniers 1962. Första upplaga 1949. 199 sidor.

Bokrecension: Tidens flykt | Erik Lönnroth

Tidens flykt: Stora historiska förändringar och människor som har levat i dem är skriven av historikern Erik Lindroth (1910-2002), professor, ledamot av Svenska Akademien och desslikes av Kungliga Vetenskapsakademien.

* * *

Ingen kan väl hävda motsatsen till att Erik Lönnroth står som en av giganterna i den värld som var 1900-talets historieforskning. Som gammal man utgav han essäsamlingen Tidens flykt, som dels rymmer texter om hans allmänna syn på sin vetenskapsgren, men också djupdykningar i problem som rör hans två särskilda forskningsfält: svensk medeltid och svenskt 1700- och 1800-tal. Därtill kommer några texter som kategoriserats under ämnesrubriken "Alllmänt", där man hittar sådant som dödsrunor, tal och annat.

Erik Lönnroth drar en lans för den probleminriktade historieforskningen. Förbi, verkar han mena, är tiden då historia var att skriva episka berättelser, och här är tiden då dessa skildringar får vika för förklaringar till varför historien blev som den blev.

Lönnroth menar att det är viktigt att nalkas de historiska problemen utan förutfattade meningar, och reagerar starkt mot modelltänkande, vare sig det nu handlar om den nationalistiska historieskrivning han mötte som ung, eller den marxistiska som senare blev allt mer aktuell. Modelltillämpningen, menar han, riskerar att göra att man fyller i luckor med det modellen föreskriver, snarare än vad källtexterna ger vid handen, och därtill är det fara värt att man genom modellerna av i dag tvingar på en förgången tid anakronistiska förklaringar; klasskampen är till exempel icke allestädes närvarande.

Lönnroth reagerar också mot andra saker. En sådan är att historieforskningen skulle fungera som l'art pour l'art: alltså att finnas till för sin egen skull. Istället vill han lyfta fram att historieforskningen skall lägga till mänsklighetens bästa. Att den är nyttig, något som han i åtskilliga texter menar att politiker och makthavare är blinda för.

Och det för osökt oss över till en annan återkommande poäng i Lönnroths texter: den historiska analfabetism som han menar att utbildningssystemet är orsaken till, där humaniora är satt något på undantag, och där skolorna inte förmår att skapa tillräckligt historiskt medvetande hos eleverna.

Lönnroth jämför gärna universitetsämnets situation i Sverige med ämnets position i andra nordiska länder, där han menar att historisk forskning fått högre prioritet. Texterna som publicerats i Tidens flykt är emellertid från olika epoker under Lönnroths långa liv, så huruvida de starka reaktioner han uttrycker under 60-talet angående detta är det månne orättvist att applicera på senare tider. Men jag befarar dock att Lönnroth näppeligen tyckt att historiemedvetandet ökat sedan de tiderna.

* * *

Att det historiska berättandet är passerat som stadium betyder inte att Lönnroth menar att forskarna ska gräva ner sig med sitt eget fikonspråk och vända sig från allmänheten. Tvärtom menar han att det ligger en betydande fördel i om historiker kan publicera sina resultat på ett sätt som faktiskt förmår nå fram till folk, som visar att vad man forskar på till syvende og sidst faktiskt handlar om människor, inte siffror. En avhandling, menar Lönnroth, blir inte slagkraftigare för att den är snustorr.

* * *

Samtliga texter i Tidens flykt är intressanta.

Särskilt fastnar jag för essän "Hertig Karl och kriget 1788", som alltså handlar om Gustaf III:s bror, den senare Karl XIII. Lönnroth visar hur hertigen verkar vara den stabile adelsmannen, väl medveten om sin egen kompetens som sjöofficer, när hans betydligt mer verklighetsfrämmande konungslige bror kallar honom att strida mot de överlägsna ryssarna med den svenska flottan. Vi får följa hertig Karls tvivel på sin broder och hans försök att moderera dennes mer våghalsiga befallningar.

Essän målar Karl i varma färger, i kontrast till den lynnige Gustaf III, den senare en person vars leverne och tid för övrigt tillhör Lönnroths specialkompetenser.

* * *

Vi får också stifta bekantskap med Lönnroths utsökta sätt att föra polemik, i hans eleganta essä från 1950, "Är Sveriges historia oföränderlig?", som riktas mot riksantikvarien Bertil Boëthius (1885-1974).

Nu har jag inte läst Boëthus angrepp, men Lönnroth förefaller åtminstone gå hårt åt det, men på ett smidigt sätt, så att han låtsas som om Boëthius inte så mycket helt enkelt har fel, utan att han gång på gång missförstått Lönnroth eller källmaterialet.

* * *

Erik Lönnroth har i denna sin sista – så vitt jag vet – utgivna bok gett smakprov på inte bara hur en historiker kan och bör arbeta, men också exempel på hur detta arbetssätt kan användas, när han skänker oss ett antal egna historiska essäer från olika år, som behandlar sådant som hur det egentligen kan ha legat till med upptäckten av Vinland eller den Mamsell Bruhn som på 1700-talet kämpade för en premie för den uppfinning hon åstadkommit åt artilleriet.

Sammanfattningsvis får man säga att Tidens flykt skapar en angenäm bekantskap med Erik Lönnroths tankar och meningar, men också lite med några olika resultat av hans arbete.
– – –
Tidens flykt: Stora historiska förändringar och människor som har levat i dem, Erik Lönnroth. Atlantis 1998. Andra tryckningen 1999. ISBN: 91-7486-664-8. 345 sidor.

Bokrecension: Invasion på Mars | Ray Bradbury

Mars. (Foto: NASA via Wikimedia Commons)

Invasion på Mars (eng. Martian Chronicles) är skriven av Ray Bradbury (1920-2012). Boken utgavs första gången 1950, men har därefter utgivits ånyo i olika versioner. Den svenska översättning av Olle Moberg (1917-2002) med verser tolkade av Alf Henrikson (1905-1995) som jag läst utgavs 1961.

* * *

Dispositionen av Invasion på Mars är kalejdoskopisk. Boken består – i den version som jag läst – av tjugosex mikronoveller som tillsammans berättar, men endast delvis överlappande vad gäller persongalleri, om vad som händer mellan åren 1999 och 2026.

Huvuddragen är, att jorden hotas av atomkrigskatastrof. Allt fler expeditioner sänds till grannplaneten Mars, som visar sig fungera bra som mål för kolonisation. Mars är emellertid inte obebodd. Två olika avancerade raser finns där: en mycket människoliknande, humaniod, med påtaglig telepatisk förmåga att påverka jordmänniskornas medvetanden, och en mer eterisk ras, som visar sig som strålande, svävande, blå klot.

Den första rasen drivs till utrotningens gräns, icke genom planerade åtgärder, utan genom att de smittas av vattkoppor. Rasen dyker emellertid upp allteftersom, och visar sig i regel i skepnad av människor som kolonisatörerna mist till döden långt tidigare. Den andra rasen håller till i bergen och vill mest vara i fred.

Civilisationen på Mars var redan när människorna började komma, och föga välkomnande togs emot, på nedgång. Planeten är full av uråldriga, döda marmorstäder.

Den hastiga och omfattande kolonisationen avbryts hastigt när kriget väl bryter ut på jorden, och Mars överges förutom av ett mycket litet fåtal som blir kvar som vagabonder i en nästan tom värld.

* * *

Det ovan skisserade är ramberättelsen. Inom denna ramberättelse skapar Bradbury enskilda människoöden som vi får följa i någon eller några sidor, som prästerna som kommer för att upptäcka utomjordiska synder de inte känner till – och bekämpa dem.

Eller som några av de första expeditionsdeltagarna som landar i en stad befolkad av för dem döda anhöriga. Eller som kolonisatören som gjort det till sitt uppdrag att plantera trädfrön i den martianska myllan.

Eller som mannen som efter utrymningen av Mars försöker hitta den kvinna som han händelsevis fått telefonkontakt med. Och så vidare.

Mikronovellerna står i allt väsentligt på egna ben och vissa av dem har, vad jag förstår, också publicerats i tidskrifter som enskilda berättelser.

* * *

Invasion på Mars har hyllats genom tiderna som en framstående science fiction-bok. Mig övertygar den emellertid inte riktigt.

Jag avskyr när recensenter skriver att de inte riktigt kan sätta fingret på vad de inte uppskattar, men likväl är det lite så för mig i detta fallet. Något övertygar inte.

Kanske är det för att fantastiken eller den inre logiken emellanåt fjärmar mig: som när de planterade träden efter ett regn skjuter i höjden över en natt (varför skulle de göra det?). Eller kanske för att jag inte förstår varför hundratusentals kolonisatörer plötsligt skulle vilja återvända till jorden när där pågår ett världskrig med atomvapen?

Därmed inte sagt att boken är dålig – men det är alltså något med den som inte riktigt når mig. Samtidigt kan jag ändå aldrig riktigt värja mig mot dystopiska historier, och därför fortsätter läsa med intresse.
– – –
Invasion på Mars (eng. Martian Chronicles), Ray Bradbury. Övers. Olle Moberg, verser tolkade av Alf Henrikson. Bokklubben Vår bok 1961. 246 sidor.

Bokrecension: Brev från Jorden | Mark Twain

Brev från Jorden (eng. Letters from the Earth) är en samling textfragment av Mark Twain (pseud. för Samuel Langhorn Clemens) (1835-1910), publicerade postumt första gången 1962.

* * *

Brev från Jorden är en intressant samling texter, de flesta oavslutade eller i fragmentariskt skick.

Twain avled 1910. Man ville publicera boken 1939, men då sade Twains dotter nej, eftersom hon menade att fragmenten inte gav en rättvisande bild av hennes fars åsikter. Detta ändrades dock 1960, när hon verkar ansett världen mer mogen (rimligen för de starkt religionskritiska inslagen i boken) och vi fick då ta del av ytterligare några värdefulla bidrag av en av Amerikas främsta författare och humorister.

* * *

Postumt utgivna texter skapar naturligtvis en särskild problematik, inte minst källkritiska sådana, vilka Bernard DeVoto, som sammanställde boken 1939, tar stor hänsyn till. Han har fått välja och väga mellan olika manusvarianter och därtill försökt sätta samman delar till en helhet.

Men vi får inte glömma att de texter som förekommer i Brev från Jorden är sådana som Mark Twain själv av olika anledningar inte färdigställde. Vi kan alltså inte veta hur texterna hade sett ut om han fortsatt bearbeta dem och fört dem ända till tryckpressen.

Det vi emellertid likväl har är dock avgjort värdefullt. Särskilt fastnar jag för samlingens första och avslutande berättelser, bland de trettiotal texter som samlingen totalt består av. Dessa två gör nämligen starkast intryck på mig. Det rör sig om texten som fått låna titel till hela boken, "Brev från Jorden" och den oavslutade novellen "Det stora mörkret".

* * *

"Brev från Jorden" dryper av satir och bitsk sarkasm. Texten består av ett antal brev, författade av ingen mindre än Satan och adresserade till hans änglavänner i himlen.

Satan är i Twains version inte en djävulsgestalt, utan snarare någon som påminner om Loke: en frispråkig ängel som då och då får tillbringa en tid i karantän för nåt han sagt eller gjort. Under en sådan karantän tar han sig till jorden. Till sina vänner skriver han emellertid ett antal epistlar som beskriver livet där, och särskilt fokuserar han på hur absurd den kristna religionen ter sig för honom.

Mark Twain använder alltså satansgestalten för att kritisera kristendomen, och han gör det på ett briljant vis. Fokus ligger särskilt på diskrepansen mellan att människorna kallar den gud de skapat för god och kärleksfull, samtidigt som allt som är skrivet om honom vittnar om grymhet, avundsjuka och – allt annat än kärleksfullhet. Twain skriver:

"[Människan] utrustar Skaparen med varje karaktärsdrag, som behövs för att göra en djävul ..."

Vidare är näppeligen den himmel som de kristna tänker sig något att heja för:

"I människans himmel finns det inga övningar för intellektet, ingenting för det att leva på. Det skulle ruttna där på ett år – ruttna och stinka. Ruttna och stinka – och i det tillståndet bli heligt. En välsignad sak, ty endast en helig kan stå ut med fröjderna i det där dårhuset."

Och inte minst myten om Syndafloden får en rejäl släng av Twains slev, där han bland annat gör en poäng av hur Gud särskilt bemödar sig om flugorna, vilket ska ha gett Noa och de andra omfattande bekymmer, särskilt när en av flugorna blivit kvarglömd på ett berg, och arken måste vändas – vilket inte är lätt utan roder eller segel – för att hämtas upp.

Fler av Guds välsignelser följer emellertid med den flugan, ty den har under sin väntan traskat omkring i de dränktas ruttnande kött, och på så vis får han med sig mer av Guds gåvor till mänskligheten ombord: allehanda sjukdomar.

Men nog om detta nu, förutom den anmärkningen att Brev från Jorden nog lätt kunde fungera som effektiv pamflett mot biblicistisk kristendom, väl så effektiv som allehanda skrifter av Hitchens eller Dawkins. För Twains humor är religionsdräpande.

* * *

Vad gäller den andra texten så är den skänkt oss i dystrare kulörer än den humoresk vi nyss bekantat oss med. "Det stora mörkret" får nog kategoriseras som en tragedi. Poängen, såsom jag ser den, torde vara att utforska skillnaden mellan dröm och verklighet, och vad som händer när de två sammanblandas.

En man drömmer sig ombord på ett mikroskopiskt skepp som seglar på en vattendroppe under ett mikroskop han tidigare tittat igenom. Detta kan måhända verka som inledningen till något komiskt, men icke. "Det stora mörkret" är nattsvart.

Det som i verkligheten blott är någon minuts slummer visar sig i drömmen vara ett decennium av seglande i en mörk värld utan sol, utan måne, utan stjärnor, där mikroskopiska djur, nu jättelika, utgör förskräckande inslag, och där sjömännen ombord hemsöks av syner och ångest.

Det är att beklaga, att Twain aldrig skrev färdigt novellen, även om en plan över den sista delen bevarats, som synes utlova fortsatt nedsjunkning i dysterhet.

* * *

Många andra texter finns alltså också att läsa i Brev från Jorden, såsom en ordlekande absurd historia om en kattfamilj, en genomgång av J. F. Coopers prosastil i Den siste Mohikanen – Twain begår ett lustmord på Coopers sätt att skriva, en parodi på en etikettbok, en intagande misantropisk skildring av hur människan ingalunda är utvecklingens höjdpunkt utan dess lågvattenmärke, och många, många fler.

* * *

I Brev från Jorden framträder Mark Twain – trots allvarliga inslag – som den store ironikern och satirikern. Och en sentida läsare får konstatera att satiren håller än i dag.
– – –
Brev från Jorden (eng. Letters from the Earth), Mark Twain. Nordstedts 2014. ISBN: 978-91-1-306189-4.

Bokrecension: Folk förr | Eva Österberg

Folk förr: Historiska essäer är skriven av historikern Eva Österberg (f. 1942), professor i Uppsala 1984-1987 och i Lund 1987-2007. Folk förr utgavs 1995 och nominerades till Augustpriset för facklitteratur samma år.

* * *

Folk förr rymmer åtta vetenskapliga essäer i skilda historiska ämnen. Återkommande är emellertid diskussioner om brott och straff samt kvinnornas plats i svensk historia. Texterna är resonerande och Österberg förhåller sig till och diskuterar historiska teoriers och modellers vederhäftighet i relation till de historiska fakta vi har.

Essäerna är skrivna med ett vetenskapligt språk, och blir därför inte självklart tillgängliga för den som inte sedan tidigare är någorlunda bekant med det sättet att uttrycka sig. Dock är de konsekvent välskrivna och varje tes är alltid rejält underbyggd med material ur historisk teoribyggnad och konkreta förhållanden i det förflutna.

Ofta fungerar texterna som ett balanserande och modererande av synsätt som blivit alltför svartvita, åtminstone i allmänhetens ögon. Så kan Österberg till exempel visa att kvinnans situation under 1600-talet inte nödvändigtvis var konsekvent usel, hur patriarkalt samhället än var organiserat.

Tvärtom blir det uppenbart att kvinnor kunnat spela framskjutande roller i lokalsamhället som förvaltare av land och gods, till exempel när en hisnande mängd män var ute på fälttåg med hundratusentals dödsoffer som följd.

* * *

Modererande fungerar också Österbergs texter om brott och straff i det förflutna.

Hon visar hur förvisso lagen var sträng, men samtidigt hur tingen fungerande som en social arena för att lösa lokala konflikter, och att målet ofta synes ha varit icke att åsamka en förövare till något brott strängast möjliga påföljd, utan att återupprätta brottsoffrets ära – synnerligast genom bötesbelopp.

Det var dessutom, visar Österberg, mycket vanligt eller åtminstone inte ovanligt att domar sattes mildare än vad lagens bokstav stipulerade, eller att till exempel utdömda dödsstraff förvandlades till mildare påföljder.

På tal om brott och straff påpekar Österberg särskilt hur lagstiftningen rörande sexualitet blev särdeles sträng under 1600-talet, och nog fungerade både som ett instrument uppifrån för att inpränta den kristna ideologin om äktenskapets helgd och enda utrymme för sexuellt samliv, men även för lokalsamhället som ett sätt att undvika illegitima barn som kunde komma att ligga socknen till last. Normerna kom alltså inte enbart från överheten utan också från folket självt.

En annan sak på samma tema som jag vill mena är intressant, är observationen att svensk brottsstatistik från 1400-talet och 1500-talet skiljer sig från sydeuropeisk dito. I sydeuropeiska sammanhang var tjuvnadsbrott det absolut vanligaste att lagföras för, medan det i Sverige var absolut vanligast att lagföras för olika former av misshandel.

Svenskarna stal alltså mindre men slogs mer än de personer som förekommer i jämförelsematerialet.

Österberg ser en förklaring till detta i att Sverige var betydligt mindre urbaniserat än de sydeuropeiska länderna, där det vid tiden fanns riktiga storstäder, något som i Sverige nästan helt saknades, sånär som på Stockholm. I Sverige levde man i större utsträckning i enskilda gårdar eller smärre byar, där tjuvnad helt enkelt inte var lika lätt att tillgripa som i miljöer där tiotusentals människor trängdes ihop på en liten yta.

* * *

Man kan kanske i någon mån beteckna det intryck som jag får av bokens budskap efter läsningen som att allt inte nödvändigtvis var radikalt sämre förr, ehuru det mycket väl kunde vara mycket annorlunda, som Österberg själv är inne på. Det är att förstå detta annorlundaskap, förstå människans annorlundaskap i det förflutna, på ett inkännande sätt som Österbergs intellektuellt klara resonemang strävar mot.

Den moderering som hennes tankeväckande essäer åstadkommer tar oss en bit på vägen för att komma ifrån en monokrom inställning till det som varit: de skänker nyanser, de skänker balans och de hjälper att förstå sådant som eljest väl gått oss förbi.
– – –
Folk förr: Historiska essäer, Eva Österberg. Atlantis 1995. ISBN: 91-7486-239-1. 260 sidor.

Bokrecension: Prosadikter | Charles Baudelaire

Prosadikter (fr. Le Spleen de Paris, Petits Poèmes en Prose) är skriven av Charles Baudelaire (1821-1867), och utgavs i sin helhet på franska första gången 1869. Översättningen jag läst är gjord av Erik Blomberg (1894-1965).

* * *

Det här vill jag återvända till! – Det är inte alltid man känner så redan när man läser en bok. Men så kände jag under läsandet av Charles Baudelaires Prosadikter. Det är en enastående samling texter som svårligen låter sig beskrivas med någon slags exakthet. Det är texter som bör upplevas, kännas, vistas i.

Totalt består Prosadikter av femtio texter och en epilog på fast versmått.

Prosadikterna, eller historietterna för att låna en term av Hjalmar Söderberg som arbetat med samma slags texter, är eklektiska och drar åt olika håll, fastän de fungerar utmärkt också som en sammanhållen samling.

Det är inte fråga om regelrätta dikter: i brevet som föregår prosadikterna hyllar Baudelaire ett mer följsamt sätt att skriva än diktens bundna form. Men det är inte heller fråga om egentliga noveller. Prosadikterna rör sig i gränslandet med drömskt språk och konkret språk, där finns efemära partier likväl som realistiskt beskrivande partier. Det är inte dikt. Det är inte prosa. Möjligen är det både-och.

Och jag blir djupt påverkad. I prosadikterna framstår diktarjaget som en desillusionerad och depraverad man, som gett blanka fan i konvenansen och andas blott för ett: för skönheten. Bedrägeri är för honom allt som inte är skönhet, bedrägeri är ideologierna, förhoppningarna, civilsamhället. Och allt utspelar sig inom en geografisk ram: Paris.

* * *

Men låt mig bli lite mer konkret. Vad är det vi som läsare ställs inför när vi träder in i den baudelairska världen i Prosadikter?

Baudelaire låter samlingen inledas av "Främlingen", som skildrar en man som inte känner några släktingar, inget hemland, som hatar guldet – men som älskar "molnen som går förbi ... där borta". Det är alltså fråga om en existens som vänt världen ryggen, och försjunkit i betraktelse, betraktelse av de fjärran, sköna, mjuka molnen.

Infångande är också – för att nämna något mer – "Envar sin egen chimär", där jaget möter en mängd böjda män, män som släpar på tunga bördor, de släpar utan att vantrivas, utan att sätta sig upp mot "detta vilddjur": de bär alla var sin chimär, alltså sin inbillning, sina föreställningar, sin tro. Och det till skillnad från den återigen betraktande diktaren som ser de nedtyngda männen passera och försvinna.

Ja, och så har vi "Repet", som dedicerades till Baudelaires gode vän, konstnären Eduard Manet. Det är en makalöst dyster text om självmord, krass vinning och en slocknad moderskärlek.

Sällsynt vacker är också den korta "Berusa er!" som är av sådant slag att jag skulle vilja lära mig den utantill. Dikten utgör snarast en appell till att förlösa sig från "Tidens förfärliga ok" genom att ständigt berusa sig: "... berusa er utan uppehåll! Med vin, med poesi eller dygd, allt efter behag!"

* * *

I en av ytlighet förvrängd verklighet fungerar Prosadikter som ett motgift — eller åtminstone som ett gift, ett behagligt, sedativt gift.

Prosadikterna är grymma, avklädande, berusande, bråddjupa, kolsvarta, infekterande, obekväma. De är tillräckligt aparta för att locka, oemotståndligt locka, till fascination, till besmittelse, till igenkännande. De rymmer avsmak för tidens trälbindande förmåga, de rymmer prostituerade, tiggare, de rymmer berusningens stillsamma backanaler, de rymmer defaitism.

De är hänsynslösa.

* * *

Avslutningsvis några ord om förlaget Lind & Co:s utsökta formgivning. Själva boken är nästan kvadratisk och i behändigt format, som gjord för att bära med sig. Typografin är likaledes utmärkt: typsnittet är väl valt, brödtextens placering på sidan är välavvägd, ja, och så är texten fri från korrekturfel. Också rent hantverksmässigt är alltså boken ett vackert smycke.

Men låt inte mig uppehålla dig mer. Skaffa fram Prosadikter, läs, och förgiftas!
– – –
Prosadikter (fr. Le Spleen de Paris, Petits Poèmes en Prose), Charles Baudelaire. Övers. Erik Lindgren. Med förord av Johan Svedjedal och efterord av översättaren. Lind & Co Förlag 2000. ISBN:91-973055-6-1.

Bokrecension: Karl Knutsson | Dick Harrison

Karl Knutsson: En biografi är skriven av historikern Dick Harrison (f. 1966), professor vid Lunds universitet. Boken utgavs första gången 2002.

* * *

Karl Knutsson

Trots kung Karl Knutssons (1408/09-1470) omväxlande och minst sagt dynamiska liv under det svenska 1400-talet utgör Dick Harrisons biografi över denne man den enda sammanhållna skildringen av monarken. Det kan synas märkligt, men desto tacksammare får vi vara över den digra men lättillgänglig volym som Harrison författat.

Naturligtvis svämmar texten över av namn; det kan inte vara på något annat vis. Till läsarens hjälp finns dock inledningsvis en fyllig personförteckning utifall att man skulle gå vilse bland prelater och frälsefolk.

Den röda tråden är dock lätt att följa: nämligen Karl Knutssons själv, från det att han svingar sig upp till maktens högsta tinnar i Sverige som riksföreståndare och senare krönt konung, trots att han inte är av furstesläkt ehuru dock av högfrälseätt, vidare över avsättningar, exil, upprepade förrädiska stämplingar och återkomster till tronen. Karl Knutsson lyckades med bedriften att bli kung av Sverige tre gånger, och som svensk kung avled han också.

* * *

Harrison tycker inte om sitt studieobjekt. Han skriver:

"Jag erkänner att jag finner Karl Knutsson vedervärdig."

Och det är verkligen en människa av en helt annan tid som vi möter i biografin. För honom, såsom Harrison ställer honom framför oss, var ambitionen och hungern efter makt överordnat allt.

Den betryckta allmogen, som gång på gång reste sig i uppror mot ogin överhet, pressas ner under skatter och ser sina marker plundras och skövlas och utsugas av härar – de må komma från Danmark eller från någon av de svenska fraktionerna: de stora förlorarna under perioden är de som inte tillhör den lilla, lilla klick av aristokrater som styr deras öden och ideligen smider ränker och bekrigar varandra.

Till detta kommer hemsökelser av pestepidemier som tidvis fortfarande skördar mängder av offer, ett sekel efter att digerdöden svept fram över Europa.

Mindre farligt var det emellertid inte framleva sina dagar mellan herresäten, borgar och domkyrkor som riksråd eller biskop eller helt enkelt tillhörig en frälsesläkt som för tillfället var inbegripet i någon av de många konflikter som avlöser varandra.

Karl Knutsson själv förefaller emellertid ha kattens nio liv: trots att han gång på gång förskjuts ur riket lyckas han återkomma, delvis för att man i ärkefienden Kristian I i Danmark ser ett värre hot, och dels på grund av Knutssons formidabla förmåga att sprida propaganda.

* * *

Något som jag alltid uppskattar med Dick Harrisons böcker här hans hängivenhet till källkritik, och hur han skapar förståelse hos läsaren kring vad vi kan veta, vad vi sannolikt kan veta och vad vi inte kan veta alls, men möjligen kan gissa oss till. Källorna om Karl Knutsson är uppenbarligen inte lätta att hantera; sådana texter som Karlskrönikan gör allt för att framställa kungen i så glittrande ljus som möjligt. Andra texter har så klart sina syften.

Harrison gör det klart att vi inte kan veta vad Karl Knutsson själv tänkte, innerst inne. Men visar samtidigt hur det bästa sättet att nalkas Karl Knutssons person är och måste vara att analysera vad han faktiskt gjorde. Och vad han gjorde var att sträva efter makt.

* * *

Karl Knutsson: En biografi är oavlåtligt intressant och vi lär genom biografin känna inte bara konturerna av en macchiavellisk svensk medeltidsfurste, utan även den oroliga tid som han levde i.

Pedagogiskt följer Harrison ett kronologiskt upplägg som inte väjer för att göra tematiska utvikningar. Boken är mycket väldisponerad, och dessutom mycket välskriven. Den har en populärhistorisk ton, men förfaller aldrig till förenklingar och har hela tiden en utmärkt källkritisk skärpa.

Nu vilar Karl Knutssons ben i Riddarholmskyrkan. De benen har Harrison med fragmentariska och skönmålande likväl som nedsvärtande källor lyckats förse med så mycket kött att Karl Knutsson efter läsningen förvisso inte längre framstår som riktigt lika onåbar i historiens dunkel.
– – –
Karl Knutsson: En biografi, Dick Harrison. Historiska Media 2004. ISBN 13: 978-91-85057-54-2. 480 sidor.

Bokrecension: Svenska folksägner | Bengt af Klintberg

"Näcken" av Ernst Josephson

Svenska folksägner är skriven av etnologen Bengt af Klintberg (f. 1938). Boken utgavs första gången 1972. Jag har läst e-boksutgåvan från 2014.

* * *

En sägen är inte en saga. Snarare är det en relativt enkel episod utan utvecklat narrativ, ofta förankrad till en viss plats och kanske till en viss person. Inte sällan innehåller den ett övernaturligt inslag, ehuru den likväl i allmänhet var avsedd att sätta tro till.

Men sägnerna är uppträder inte enbart på en viss plats, utan sprids och planteras på nya orter med nya namn och delvis nytt innehåll: som de moderna vandringssägnerna som Bengt af Klintberg presenterat i flera böcker, har de gamla folksägnerna vandrat från person till person, tidvis över stora avstånd och emellanåt genom betydande tidsrymder.

Ett representativt urval av sådana folksägner presenterar af Klintberg i Svenska folksägner. Totalt rör det sig om 430 små berättelser från hela riket, som i regel samlats in under 1900-talets första decennier, då folk födda under 1800-talet fått agera sagesmän.

Man kan dela in Svenska folksägner i två block. Den första delen är den fylliga inledning som af Klintberg skänker, där han lägger ut texten om hur forskningen kring sägnerna går till.

Den andra delen utgörs av själva sägnerna. Uråldriga motiv, som människan som presenterar sig vid namnet Ingen eller motsvarande inför en hotande varelse, och som människorna som somnar och vilka ett väsen försöker göra lika långa, samsas med berättelser som präster som utmärkt sig för sin förfarenhet i kamp med djävulen och karlar som varit alldeles särdeles starka.

* * *

Sägnerna ger en god inblick i en värld som myllrade av övernaturligt liv, en värld där människorna har att förhålla sig till sådana väsen som skogsrået, näcken, tomten, jättar, troll, vättar, älvor, gengångare, mylingar, lyktgubbar, maran, mjölkharen, djävulen och kloka gubbar och gummor.

Men texterna skänker förutom inblickar i dessa väsens natur och verksamhet även insikt i livsbetingelserna för allmogen under 1800-talet: om livet i skogen, på åkrarna, om seder och bruk och givetvis om den föreställningsvärld som då fanns men som nu är avdöd och borta.

* * *

Den rejäla inledningen i Svenska folksägner fungerar bra som en koncis introduktion till arbetsfältet: hur man inom detsamma kategoriserar, analyserar och drar slutsatser kring materialet. af Klintberg gör det också klart att folkloristiken inte är alldeles lättarbetad. Det är svårt att till exempel avgöra ett visst motivs ålder och dess släktskap med motiv vi möter i äldre sammanhang, till exempel den fornnordiska textkretsen.

af Klintberg visar också hur djup tragik kan dölja sig i sägnerna.

En sådan sak som pestens härjningar under 1300-talet anas till exempel i vissa episoder.

Och föreställningen om bortbytingar är kanske särskilt hjärtknipande. För bakom tanken att trollen bytte ut spädbarnet mot ett av sina egna barn kan den historiska verkligheten vara att man försökte förklara varför vissa barn föddes mentalt eller fysiskt handikappade. Än mer tragiskt blir det om man vet om att sättet att få trollet att byta tillbaka igen, var att behandla det trollbarn man trodde sig ha fått så illa som möjligt.

* * *

Till varje sägen har af Klintberg fogat en källhänvisning och inte sällan en längre eller kortare kommentar varigenom läsaren får en uppfattning om sägnernas förmodade ålder och hur de är spridda i landet, och i vissa fall i Skandinavien och Europa.

Kommentarerna är förlagda sist i boken och i e-boksform blir det något bökigt: det hade varit betydligt enklare om kommentaren följt direkt på sägnen – det digitala formatet gör det lite omständligt att bläddra. Men tack vare väl valda namn på varje sägen har läsaren nog huvudstråken i de flesta historierna, ehuru de är ganska många till antalet, i någorlunda minne när man väl når kommentarerna.

Svenska folksägner är en mycket värdefull bok att studera om man önskar sätta sig in i vad man i Sverige tänkte och berättade och hur man levde i förflutna dagar. Dessutom är åtskilliga av sägnerna spännande, ruskiga och inte sällan burleskt humoristiska.
– – –
Svenska folksägner, Bengt af Klintberg. Nordstedts 1972. E-bok 2014. ISBN: 978-91-1-306545-8.