* * *
Ingen kan väl hävda motsatsen till att Erik Lönnroth står som en av giganterna i den värld som var 1900-talets historieforskning. Som gammal man utgav han essäsamlingen Tidens flykt, som dels rymmer texter om hans allmänna syn på sin vetenskapsgren, men också djupdykningar i problem som rör hans två särskilda forskningsfält: svensk medeltid och svenskt 1700- och 1800-tal. Därtill kommer några texter som kategoriserats under ämnesrubriken "Alllmänt", där man hittar sådant som dödsrunor, tal och annat.
Erik Lönnroth drar en lans för den probleminriktade historieforskningen. Förbi, verkar han mena, är tiden då historia var att skriva episka berättelser, och här är tiden då dessa skildringar får vika för förklaringar till varför historien blev som den blev.
Lönnroth menar att det är viktigt att nalkas de historiska problemen utan förutfattade meningar, och reagerar starkt mot modelltänkande, vare sig det nu handlar om den nationalistiska historieskrivning han mötte som ung, eller den marxistiska som senare blev allt mer aktuell. Modelltillämpningen, menar han, riskerar att göra att man fyller i luckor med det modellen föreskriver, snarare än vad källtexterna ger vid handen, och därtill är det fara värt att man genom modellerna av i dag tvingar på en förgången tid anakronistiska förklaringar; klasskampen är till exempel icke allestädes närvarande.
Lönnroth reagerar också mot andra saker. En sådan är att historieforskningen skulle fungera som l'art pour l'art: alltså att finnas till för sin egen skull. Istället vill han lyfta fram att historieforskningen skall lägga till mänsklighetens bästa. Att den är nyttig, något som han i åtskilliga texter menar att politiker och makthavare är blinda för.
Och det för osökt oss över till en annan återkommande poäng i Lönnroths texter: den historiska analfabetism som han menar att utbildningssystemet är orsaken till, där humaniora är satt något på undantag, och där skolorna inte förmår att skapa tillräckligt historiskt medvetande hos eleverna.
Lönnroth jämför gärna universitetsämnets situation i Sverige med ämnets position i andra nordiska länder, där han menar att historisk forskning fått högre prioritet. Texterna som publicerats i Tidens flykt är emellertid från olika epoker under Lönnroths långa liv, så huruvida de starka reaktioner han uttrycker under 60-talet angående detta är det månne orättvist att applicera på senare tider. Men jag befarar dock att Lönnroth näppeligen tyckt att historiemedvetandet ökat sedan de tiderna.
* * *
Att det historiska berättandet är passerat som stadium betyder inte att Lönnroth menar att forskarna ska gräva ner sig med sitt eget fikonspråk och vända sig från allmänheten. Tvärtom menar han att det ligger en betydande fördel i om historiker kan publicera sina resultat på ett sätt som faktiskt förmår nå fram till folk, som visar att vad man forskar på till syvende og sidst faktiskt handlar om människor, inte siffror. En avhandling, menar Lönnroth, blir inte slagkraftigare för att den är snustorr.
* * *
Samtliga texter i Tidens flykt är intressanta.
Särskilt fastnar jag för essän "Hertig Karl och kriget 1788", som alltså handlar om Gustaf III:s bror, den senare Karl XIII. Lönnroth visar hur hertigen verkar vara den stabile adelsmannen, väl medveten om sin egen kompetens som sjöofficer, när hans betydligt mer verklighetsfrämmande konungslige bror kallar honom att strida mot de överlägsna ryssarna med den svenska flottan. Vi får följa hertig Karls tvivel på sin broder och hans försök att moderera dennes mer våghalsiga befallningar.
Essän målar Karl i varma färger, i kontrast till den lynnige Gustaf III, den senare en person vars leverne och tid för övrigt tillhör Lönnroths specialkompetenser.
* * *
Vi får också stifta bekantskap med Lönnroths utsökta sätt att föra polemik, i hans eleganta essä från 1950, "Är Sveriges historia oföränderlig?", som riktas mot riksantikvarien Bertil Boëthius (1885-1974).
Nu har jag inte läst Boëthus angrepp, men Lönnroth förefaller åtminstone gå hårt åt det, men på ett smidigt sätt, så att han låtsas som om Boëthius inte så mycket helt enkelt har fel, utan att han gång på gång missförstått Lönnroth eller källmaterialet.
* * *
Erik Lönnroth har i denna sin sista – så vitt jag vet – utgivna bok gett smakprov på inte bara hur en historiker kan och bör arbeta, men också exempel på hur detta arbetssätt kan användas, när han skänker oss ett antal egna historiska essäer från olika år, som behandlar sådant som hur det egentligen kan ha legat till med upptäckten av Vinland eller den Mamsell Bruhn som på 1700-talet kämpade för en premie för den uppfinning hon åstadkommit åt artilleriet.
Sammanfattningsvis får man säga att Tidens flykt skapar en angenäm bekantskap med Erik Lönnroths tankar och meningar, men också lite med några olika resultat av hans arbete.
– – –
Tidens flykt: Stora historiska förändringar och människor som har levat i dem, Erik Lönnroth. Atlantis 1998. Andra tryckningen 1999. ISBN: 91-7486-664-8. 345 sidor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar