* * *
Det här vill jag återvända till! – Det är inte alltid man känner så redan när man läser en bok. Men så kände jag under läsandet av Charles Baudelaires Prosadikter. Det är en enastående samling texter som svårligen låter sig beskrivas med någon slags exakthet. Det är texter som bör upplevas, kännas, vistas i.
Totalt består Prosadikter av femtio texter och en epilog på fast versmått.
Prosadikterna, eller historietterna för att låna en term av Hjalmar Söderberg som arbetat med samma slags texter, är eklektiska och drar åt olika håll, fastän de fungerar utmärkt också som en sammanhållen samling.
Det är inte fråga om regelrätta dikter: i brevet som föregår prosadikterna hyllar Baudelaire ett mer följsamt sätt att skriva än diktens bundna form. Men det är inte heller fråga om egentliga noveller. Prosadikterna rör sig i gränslandet med drömskt språk och konkret språk, där finns efemära partier likväl som realistiskt beskrivande partier. Det är inte dikt. Det är inte prosa. Möjligen är det både-och.
Och jag blir djupt påverkad. I prosadikterna framstår diktarjaget som en desillusionerad och depraverad man, som gett blanka fan i konvenansen och andas blott för ett: för skönheten. Bedrägeri är för honom allt som inte är skönhet, bedrägeri är ideologierna, förhoppningarna, civilsamhället. Och allt utspelar sig inom en geografisk ram: Paris.
* * *
Men låt mig bli lite mer konkret. Vad är det vi som läsare ställs inför när vi träder in i den baudelairska världen i Prosadikter?
Baudelaire låter samlingen inledas av "Främlingen", som skildrar en man som inte känner några släktingar, inget hemland, som hatar guldet – men som älskar "molnen som går förbi ... där borta". Det är alltså fråga om en existens som vänt världen ryggen, och försjunkit i betraktelse, betraktelse av de fjärran, sköna, mjuka molnen.
Infångande är också – för att nämna något mer – "Envar sin egen chimär", där jaget möter en mängd böjda män, män som släpar på tunga bördor, de släpar utan att vantrivas, utan att sätta sig upp mot "detta vilddjur": de bär alla var sin chimär, alltså sin inbillning, sina föreställningar, sin tro. Och det till skillnad från den återigen betraktande diktaren som ser de nedtyngda männen passera och försvinna.
Ja, och så har vi "Repet", som dedicerades till Baudelaires gode vän, konstnären Eduard Manet. Det är en makalöst dyster text om självmord, krass vinning och en slocknad moderskärlek.
Sällsynt vacker är också den korta "Berusa er!" som är av sådant slag att jag skulle vilja lära mig den utantill. Dikten utgör snarast en appell till att förlösa sig från "Tidens förfärliga ok" genom att ständigt berusa sig: "... berusa er utan uppehåll! Med vin, med poesi eller dygd, allt efter behag!"
* * *
I en av ytlighet förvrängd verklighet fungerar Prosadikter som ett motgift — eller åtminstone som ett gift, ett behagligt, sedativt gift.
Prosadikterna är grymma, avklädande, berusande, bråddjupa, kolsvarta, infekterande, obekväma. De är tillräckligt aparta för att locka, oemotståndligt locka, till fascination, till besmittelse, till igenkännande. De rymmer avsmak för tidens trälbindande förmåga, de rymmer prostituerade, tiggare, de rymmer berusningens stillsamma backanaler, de rymmer defaitism.
De är hänsynslösa.
* * *
Avslutningsvis några ord om förlaget Lind & Co:s utsökta formgivning. Själva boken är nästan kvadratisk och i behändigt format, som gjord för att bära med sig. Typografin är likaledes utmärkt: typsnittet är väl valt, brödtextens placering på sidan är välavvägd, ja, och så är texten fri från korrekturfel. Också rent hantverksmässigt är alltså boken ett vackert smycke.
Men låt inte mig uppehålla dig mer. Skaffa fram Prosadikter, läs, och förgiftas!
– – –
Prosadikter (fr. Le Spleen de Paris, Petits Poèmes en Prose), Charles Baudelaire. Övers. Erik Lindgren. Med förord av Johan Svedjedal och efterord av översättaren. Lind & Co Förlag 2000. ISBN:91-973055-6-1.
Vackert, Andreas! "Berusa er" lockar mig mycket.
SvaraRaderaTony M.