Betraktelse 19: Om solen

I dag har jag sett solen. Inte bara så där allmänt, utan jag har sett solen i dess vårglans: stark och nyuppstånden, en Balder i Gimle, strax efter Ragnarök. Ännu är den icke trött av sommar, ännu icke mjältsjuk av höst. Blek och nymornad blinkar gatstenar och människor mot densamma.

Det är som när Eddan beskriver en morgon, långt innan människan fanns, innan urgudarna samlat sig till råd:

"...gröna örter
grodde i marken."

Och vi kan också instämma i samma skriftsamlings bedömning, att "solens syn" är bland det bästa "för barn av människor".

Och redan har vi fått Harbards ord till Tor bekräftade i den årstid som nu bryter in:

"Snön nog smälter,
då solen stiger."

När jag nu först lade märke till solen, ackompanjerades dess sken av fågelsång. Och dagen blev genast en smula gladare, en aning lättare.

* * *

Det enorma klotet i rymden, som vi kallar sol, och som är vår närmaste stjärna, har varit dyrkad i religioner och prisad av poeter genom människans hela kultur.

Instinktivt förstår vi att dess förtärande hetta, så här på lagom avstånd, är förutsättningen för livet. Dess 5650 grader varma yta får snödropparna i vårt behagliga vårklimat att slå ut sina knoppar.

Solens hetta må vara svår att sätta i perspektiv. Men som jämförelse: En cigarettglöd är omkring 600-700 grader varm. I ett stearinljus låga kan temperaturen vara 1000 grader. Lågan i en eldkastare blir kanske 1300 grader. En husbrand kan möjligen nå upp till 2000 graders värme. Och en krematorieugn värms upp till omkring 800 grader. Men inne i solens centrum tror man att värmen uppgår till 15 000 000 grader.

Men även solens storlek är nog svår att omfatta med tanken. Solen innehåller i sig nästan 99,9 procent av solsystemets totala massa. Den skulle rymma jordens egen massa inom sig 333 000 gånger. Och känner man för att gå en promenad runtom dess ekvator, så har man en vandring på över fyra miljoner kilometer framför sig.

Och om man istället tar i hågen att genomföra en rymdpromenad från jorden till solen, får man färdas 150 miljoner kilometer. Går man då i en marschtakt om 6 km/h, kan man räkna med att vara framme om närmare tretusen år.

* * *

Men jag kan slå de fantastiska måtten och avstånden ur hågen. Jag kan nöja mig med att vända ansiktet mot den glödande skivan en stund, höra fågelsången, och glädjas åt att den här stjärnan - den är på alldeles perfekt avstånd och av alldeles perfekt storlek för min del.

Bokrecension: Orden och evigheten | Ola Wikander

Orden och evigheten är en essäsamling av språkvetaren, teol.dr. Ola Wikander (f. 1981). Somliga texter har tidigare publicerats i olika publikationer, andra är nyskrivna.

* * *

Orden och evigheten är en nästan förbluffande inspirerande bok för oss humanister. För min egen del har åren gått, och de få och små lärdomsspån jag gjort på de två antika språks område som jag själv en gång stiftat lite närmare bekantskap med – latin och bibelhebreiska – har väl med en underdrift blivit en aning mögliga.

Det har de inte blivit för Wikander: hans arbete reser katedraler av klassisk bildning, som vi andra, om nu en ansträngd metafor tillåts, får lov att träda in i.

I en tid när universitet rör sig i riktning mot att premiera det vetande som – helst snabbt – kan omsättas i pekuniärt värde, blir Orden och evigheten ett smakprov på det vetande som universiteten borde investera i för att förskaffa civilisationen rikedomar i kulturell valuta.

Visserligen handlar Orden och evigheten om språk, ofta mycket gamla språk. Men lika mycket handlar den om människan: om hennes kultur, om hennes sätt att tänka, om hennes idéer, om hennes själva väsen. Med språket som medel når Wikander fram till de människors liv som ändades och begravdes för flera tusen år sedan, och sätter perspektiv på den kanske ofta underförstådda premissen, att vi just nu, i denna tid, lever i den främsta, mest utvecklade och mest kulturellt rika epok som någonsin funnits.

Genom att undersöka det sedan länge förgångna kan så Wikander dra ut linjer som fortsätter ända in i våra tider: han följer glosor genom seklerna, och hittar ekon av det förflutna i de mest alldagliga av ting i dag: i teve-spel, i fantasygenren, i vardagsspråk. Det skapar emellanåt en känsla av gemenskap, men lika ofta ställs läsaren inför insikter i hur olika människor faktiskt kan tänka, beroende på när de levde och hur de uttryckte sig. Det som är nu, är hursomhelst inte en given kulturevolutionär höjdpunkt, vilande på millennier av utveckling.

"[Kunskaper i äldre texter, språk och historia] framhåller för oss att vår egen tid inte nödvändigtvis är höjdpunkten på all möjlig historia – och de ger oss verktyg att analysera samtiden med."

Måhända var tidigare kulturer inte nödvändigtvis lägre stående, utan blott annorlunda.

* * *

I sina essäer låter Wikander oss stifta bekantskap med latinets förmåga att skapa stämning, med Walesiskt uttal, med den gemensamma etymologin för det semitiska ordet för "Gud", med rigida romerska riter, med svårigheterna med att översätta japanska, med riskerna och möjligheterna att återskapa språkljuden i döda språk, med poängen med att sträva mot ett standardiserat snarare än anarkistiskt språkbruk, om gamla gudanamns betydelseglidningar, och mycket, mycket mer.

Och inte nog med att Wikander förser läsaren med smakprov från det språkvetenskapliga fältet och mer tvärvetenskapliga humanistiska ämnen, han förmår dessutom att presentera detta på ett så begripligt och lättsamt sätt, att läsningen blir direkt njutbar även utan direkta förkunskaper.

* * *

Den massiva bildning som Wikander ger oss skymten av i Orden och evigheten, alltså den klassiska humanistiska bildningen, upplever han själv stå under attack. Delvis genom hur universitet prioriterar att fördela sina ekonomiska medel. Men också genom hur den allmänna samhällsinställningen till den klassiska humanistiska bildningen synes vara allt mindre positiv.

Wikander ser en fara, i att tings existensberättigande blott sätts i relation till dess modernitet och hur det kan generera kapital. Men den kanske inte så lukrativa humanistiska forskningen sysslar likväl med bland det viktigaste vi har:

"Den humanistiska bildningen och forskningen är kunskapen i inget mindre än det som gör människan till människa. [...] Det en humanist studerar – mänsklighetens kulturer, tankar, filosofi, berättelser, religioner, lämningar och språk – är just de ting som skiljer människan från alla andra varelser på vår planet. Det den humanistiska forskningen studerar är därför i förlängningen själva mänsklighetens natur. För oss som är födda till människor borde knappast något större finnas."

Jag är beredd att hålla med. Även i det Wikander skriver strax efteråt:

"Just existensen av en lärdomstradition är en garant för en högre andlig kultur – den är dess andningsluft. Utan den kvävs kulturen, långsamt men säkert."

Jag känner mig emellertid något tryggare vad avser humaniorans framtid, när i dess eklektiskt sammansatta kolonner finns forskare som Ola Wikander och hans likar.

* * *

Läs Orden och evigheten, och få några smakprov på vad humanistisk bildning innebär!
– – –
Orden och evigheten, Ola Wikander. Wahlström & Widstrand 2010. Ebok 1.0 2013. ISBN. 978-91-46-22454-9.

Bokrecension: The Wreck of the Titan | Morgan Robertson

The Wreck of the Titan, Or Futility är en novellsamling av den amerikanske författaren Morgan Robertson (1862-1915). Jag har läst en digitaliserad version baserad på utgåvan från 1912.

* * *

Morgan Robertson skrev i huvudsak sjöfartsberättelser. Själv hade han en bakgrund som sjöman, varefter han jobbade som juvelerare. Detta ska ha försämrat hans syn, och han kom att försörja sig på sitt skriftställeri, även om författandet aldrig gjorde honom till en rik man. Robertsons far var för övrigt sjökapten.

På våren 1915 hittades Robertson död i ett hotellrum. Möjligen avled han av en överdos av lugnande medel.

Morgan Robertson är väl i dag mest känd som författare av novellen "The Wreck of the Titan" (1912), eller som den hette i ursprungsversionen: "Futility" (1898). Vissa ändringar finns mellan de olika versionerna. Anledningen till att novellen blivit känd, är att den på ett kusligt sätt förebådar Titanics undergång, fjorton år innan det skedde.

I novellsamlingen jag läst finns givetvis titelnovellen med, men också tre ytterligare berättelser.

* * *

"The Wreck of the Titan" är väl månne inte en odödlig berättelse i kraft av själva historien. Den kan uppfattas som ganska osannolik. Huvuddragen är att ett jätteskepp går på ett isberg, och nästan alla ombord dör.

Sjömannen Rowland räddar sin gamla flammas dotter genom att när skeppet sjunker ta sin tillflykt till själva isberget, som förefaller varit av ansenlig storlek. Den gamla flickvännen, som fattat avsky mot Rowland på grund av hans ateism(!) och lämnat honom på grund av att han en dag luktat alkohol, räddas emellertid också i en livbåt.

När väl Rowland omsider blir upplockad börjar en uppslitande försäkringstvist, som inte minst kretsar kring den mindre båt som Titan klyvt före kollisionen, vilket Rowland bevittnat, men kaptenen och hans närmaste man – som också överlevt – förnekar någonsin skedde.

Nåväl, vare med intrigen som det vill. Berättelsen är känd för likheterna med Titanics öde. Och om vi då bortser från de justeringar som Robertson gör i novellen 1912, efter Titanics undergång, och främst avser skeppets vikt, kvarstår en hel del märkliga sammanträffanden.

Båda skeppen är brittiska. Båda skeppen är jättefartyg av stål. Båda har tre propellrar. Båda försöker slå hastighetsrekord. Båda kolliderar i ungefär samma hastighet med ett isberg på styrbords sida, nära midnatt – i april. Båda har kapacitet för 3000 passagerare. Båda har alldeles för få livbåtar. Och så är det detta med skeppens respektive namn...

Naturligtvis finns också många skillnader. Så överlevde till exempel bara en handfull människor i novellen, men åtskilliga hundra när Titanic sjönk. Men nog är det kusligt nog att konstatera att Robertson i sin novell, flera år före Titanic, skrev om en jätteångare med namnet Titan, som har för få livbåtar och går på ett isberg en aprilnatt och sjunker...

* * *

Mer spännande berättelse, om man ser till berättelsen som sådan, är dock den följande novellen, som hade gjort sig fint som en äventyrsfilm. Novellen heter "The Pirates" och handlar om några sjömän som brutit sig ut ur flottans fängelse och stjäl en toppmodern torpedbåt, som för tillfället är folktom sånär som på en övernattande officer, som följaktligen är historiens hjälte.

Historien vindlar sig fram och slutar i något av ett kanske i och för sig oundvikligt antiklimax. Men nog är den spännande! Och givetvis finns en fager dam med, värnlös och skyddsvärd och snart hjältens hjärtevän.

* * *

Sedan följer ytterligare två, betydligt kortare, noveller.

Först "Beyond the Spectrum" om ett krig mellan Japan och USA, där ett nytt vapen spelar en central roll: ett vapen som tillfälligt gör fienden blind. Sen följer, slutligen, "In the Valley of the Shadow" om ett svartsjukedrama på en ubåt, där ubåten sätts i kvav av en svartsjuk karl, samtidigt som hans rival och flickvän är ombord. Problemet är bara att karln inte själv lyckas lämna ubåten innan den sjunker.

* * *

Av någon anledning gillar jag historier som utspelar sig på skepp och på havet. Det kan nog bero på det begränsade, koncentrerade perspektivet: allt utspelar sig i en noga avgränsad miljö med ett begränsat antal aktörer. Således måste, eller borde, interaktionen dem emellan skildras på ett koncentrerat och initierat vis, för att inte berättelsen ska förfalla till tråkighet.

Robertsons noveller är inte tråkiga. De är underhållande, och särskilt "The Pirates" och "In the Valley of the Shadow" är dessutom spännande. Men skrivna på ett sätt som hör hemma i början av förra seklet, där kvinnor mest är mer eller mindre åtråvärd prydnad, och riktiga män hedersamma gentlemän som hedrar damer och inte drar sig för att slå bovar i synen.
– – –
The Wreck of the Titan: Or, Futility, Morgan Robertson. McClure's Magazine and Metropolitan Magazine 1912. Digitaliserad som epub av Project Gutenberg.

Betraktelse 18: Om eutanasi

"...det finns ingenting i denna värld till vilken varje människa har mer okränkbar besittningsrätt än till sitt eget liv och person."

Schopenhauer

Min grunduppfattning är mycket enkel: människan äger rätt att bestämma över sitt eget liv.

Utifrån den premissen följer resten lätt: jag äger också rätten att avsluta mitt eget liv efter eget behag. För en frisk människa är lösningen enkel: medlen är många. Men det finns situationer när min egen förmåga är bruten.

En sådan situation kan vara en sjukdom av grövsta art – en sjukdom av sådant slag, att mig inget annat väntar, än lidande som trotsar beskrivning utan hopp om tillfrisknande eller lindring, där jag inte kan agera för min egen räddning.

Således – finns min övertygade vilja att jag vill avsluta mitt liv trots att jag inte förmår utföra det själv, och finns där ett proffs som kan ge mig de medel som krävs när jag inte längre orkar agera själv, så giv honom rätt att agera.

Den människan kränker inte människan, hon begår ingen missgärning mot livet. Den människan hedrar tvärtom det liv som bestämt sig för att inte nötas ner och förtvina i plågor utan slut. Den människan gör något gott, något vackert, något fint. Något humant.

* * *

Ännu har icke den människa funnits till, som överskridit dödens gräns i livet och blott fortsatt leva, och leva, och leva. Vi vet därför vad vi var och en har att vänta. När vi nu vet att döden är livets slutdestination, hur kan vi då klandra den människa som vill gå dit vi alla går, på ett sätt som för honom eller henne innebär en lättnad av sådant slag att det är svårt att förstå, och vars smärtsamma fortlevande skulle förskräcka var och en som tvingades genomlida samma öde?

Naturligtvis menar jag inte att vi ska vara vårdslösa med livet, och låta det gå ifrån oss lättvindigt. Inte heller att människor med psykiska åkommor och fördunklat omdöme lättvindigt ska få avkasta sig livet med hjälp av läkarkåren. Med minsta hopp om tillfrisknande bör vi rimligen hålla livets låga brinnande.

Men jag menar emellertid, att det är upp till mig att fatta ett övervägt beslut om huruvida det liv jag lever längre är uthärdligt att bära. För lidandet är inget självändamål, som Schopenhauer skriver.

Det är inte nödvändigtvis fegt att säga "stopp". Kanske kan det, ibland, vara det enda uthärdliga.

Bokrecension: Fribytaren på Östersjön | Viktor Rydberg

Fribytaren på Östersjön är en roman av Viktor Rydberg (1828-1895), som ursprungligen gick som följetong i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Boken har kommit ut i reviderade upplagor. Jag har läst den i ursprungsutförandet från 1857.

* * *

Av namnet att döma kunde man tro att Fribytaren på Östersjön i huvudsak handlar om kaparlivet, den statligt sanktionerade piratverksamheten som bedrevs under stormaktstiden. Så är emellertid inte fallet. Tillvaron på sjön är i största delen av boken ej i fokus. Det är däremot ett helt annat fenomen: häxprocesserna.

Åtskilliga personer har framträdande roller i romanen. Men mest i centrum står den unge, svärmande och ivrige friherren Adolf Skytte. Denne förälskar sig i Ellen, dotter till Ingrid, vilken senare anklagas för att vara häxa, på grund av sitt utanförskap och sin kunskap om läkekonst. Samtiden kan därtill omöjligt förstå, att den unge, förvisso av fritänkeri förvirrade, aristokraten Skytte förälskar sig i en fattig flicka, och antar att han helt enkelt måste vara förhäxad.

Men det finns alltså fler gestalter som är i centrum av berättelsen. En av dem är den iskalle Gustaf Drake, kapare på sommaren, alkemist i hemlighet, högförrädare in spe. Han är berättelsens främste skurk, om än en någorlunda ädel sådan. Själv är han determinist, och menar sig icke kunna råda över sina egna handlingar, liksom vågorna ej kan styra sin väg.

Drake säger:

"Molnen deruppe länka icke sjelfva sin kosa, böljorna dansa icke af egen lust på den stormiga sjön; de drifvas af en yttra makt, af den blinda nödvändighetens. Och från denna lag skulle af allt skapadt endast menniskan vara befriad! Det är en villa."

Ytterligare en annan gestalt är den sympatiske Vanloo, en slug holländsk, stormrik diplomaten och handelsman, som på olika sätt hamnar i händelsernas centrum, och till sist styr romanens flesta personer som marionettdockor.

Mest fylld av blod och liv är dock en av bipersonerna. Nämligen den fanatiske prästen Suenonius, som på söndagarna från predikstolen varvar lärda teologiska utläggningar om kalvinismens ondska med framställningar om häxeriets sataniska ursprung. Det är genom Suenonius som häxprocessen i lokalsamhället sätts igång, och snart ser folk i allmänhet och barnen i synnerhet häxornas verksamhet i varje sjukdom och missöde: häxtron sprids, med Rydbergs ord, som en farsot.

Men Suenonius är inte tvådimensionell i sin inskränkthet. Det är uppenbart att han handlar av välvilja: han tror verkligen att häxorna är Satans förförda och allierade varelser, med makt och inflytande över den fysiska verkligheten. Hans stränghet kommer sig således av sin hängivenhet till tjänsten som en herde för sin hjord. Han tror sig handla enligt sin plikt.

Om Suenonius hårdhet skriver Rydberg:

"...derinne fanns en dämon, som hårdnackadt tillbakaslog hvarje anfall af menskliga känslor: Fanatismen."

När Ellen, den förmodade häxans dotter, framstår som en ganska platt änglalik figur, framstår den vidrige Suenonius som en verklig människa, om än obehaglig; han är lätt att känna något inför, medan Ellen lämnar läsaren oberörd.

* * *

Intrigbyggandet i Fribytaren på Östersjön är onekligen skickligt utfört. I början hade jag nog behövt rita ett litet schema för att helt hänga med i hur relationerna mellan de många romanfigurerna tar sig ut, och hur orsakssambanden påverkar dem alltutifrån hur någon i den intrikata väven agerar.

Visst finns en del mer osannolika vändningar och sammanträffanden i berättelsen, men man får ta hänsyn till att det trots allt är en saga, om den än bygger på vissa verkliga händelser.

Så fanns till exempel Gustaf Drake i verkligheten, och bedrev faktiskt sjöröveri på 1650- och 1660-talet i Östersjön. Även Adolf Skytte fanns i verkligheten, och även han ägnade sig åt sjöröveri. Men förutom några mycket grova drag, är berättelsen fritt fabulerad utifrån Drakes sjöröveri. Icke heller Drakes och Skyttes verkliga slut sammanfaller med romangestalternas öden.

* * *

Faktum är, att det finns ett litet inslag av homoerotik i Fribytaren på Östersjön.

Studenten vorden sjörövare, Felix Ligelius, berättar om en vänskapsförbindelse han gjort i Västindien med "en knappt uppvext yngling", "med en hjeltes hjärta". Vänskapen, berättar han, "var en sällhet, icke för ögonblick, utan för år." Ligelius skildes ej från sin vän, "förrän döden skiljde oss för alltid".

Ingen börda var Ligelius enklare, än att genom en öken bära sin vän. Han har "smakat det skönaste livet har att erbjuda" i denna relation, och han "kan icke älska mer, ty mitt hjerta bortgaf på en gång all sin kärlek." Och under strider bär Ligelius den blodiga skjorta ynglingen dött i under sina egna kläder.

Onekligen gränsar denna svärmande vurm för vänskapen till homoerotik; möjligen kan förekomsten av detta utgöra en kommentar till diskussionen om Rydbergs egen sexualitet.

* * *

Både Den siste athenaren och Fribytaren på Östersjön använde Viktor Rydberg för att bedriva polemik mot dagsaktuella händelser. Det är nylutheranismen – numera väl mest kallad högkyrklighet – som är i siktet, men Rydberg drog sig heller inte för att attackera kungahus och adel, fattigdom och prästerskap. Liksom i Den siste atenaren är det väl månne i Fribytaren på Östersjön prästerskapet och en fanatisk, med vidskepelse förbunden, kristendom som får ta de vassaste styngen av Rydbergs penna.

Samtidigt som den obehaglige Suenonius får representera den fanatiska och dogmatiska kristendomen, finns det dock en motbild. Den milde prästen Erik framskymtar här och var i romanen, och får liksom Athanasius i Den siste athenaren förkroppsliga en human och kärleksfull kristendom.

Jag har ju haft förmånen att läsa originalversionen av romanen. Tydligen mildrade dock Rydberg i senare upplaga kritiken mot prästerskapet, vilket väl utifrån hans perspektiv upplevdes som befogat: kanske menade han att kritiken haft genomslag eller ej längre var nödvändig. Mildrad är hursomhelst framställningen.

* * *

Fribytaren på Östersjön är skriven i en för oss ålderdomlig stil, som i mitt tycke bara ökar känslan av spänst och skapar en illusion av ålderdomlighet, fastän 1800-talssvenska givetvis är språkligt främmande från 1600-talssvenskan som talades då romanen utspelar sig.

I dag fungerar romanen dels som en spännande berättelse. Intrigen håller definitivt fortfarande. Men den ger också en inblick i häxprocessernas realiteter. Rydberg drar sig inte för att i romanen göra små faktautvikningar om häxprocessernas verkliga beskaffenhet. Och det som vederfors flera häxor i romanen, vederfors säkerligen i stora drag alltför många så kallade häxor i verkligheten, när häxerifarsoten brände jorden i vårt land.
– – –
Fribytaren på Östersjön, Viktor Rydberg. A. Kösters förlag 1857. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.

Betraktelse 17: Om zombies

Zombien har blivit en tydlig populärkulturell ikon. Från att ha varit ett obskyrt fenomen i västindisk religiositet, seglade den odöda människan upp som fixstjärna i filmer och böcker under andra hälften av 1900-talet, kanske tydligast genom George A. Romeros kultfilm Night of the Living Dead (1968).

De stora dragen i zombieberättelserna av i dag är nog bekanta: någon form av smitta eller ett vetenskapligt experiment som går snett får människor att dö, men kroppen fortsätter att leva som hungrigt, vandrande lik. Zombien smittar i regel andra med sin åkomma genom bett, och snart är en epidemi ett faktum, där världen som vi känner den går under och gatorna fylls av ruttnande odöda kroppar, som endast kan slås ned genom att hjärnan förstörs.

Jag är en av dem som djupt fascineras av genren, med dess fasta ramar och återkommande schabloner. Inom det universum som en zombieapokalyps skapar ges trots mänsklighetens undergång uttryck för det djupt mänskliga. Den överlevande människan fråntas det moderna livets bekvämligheter och tvingas tillbaka till ett naturstadium, där överlevnad blir den främsta prioriteten, och kampen för tillvaron blir något vardagligt. Det är ur detta perspektiv som zombieberättelserna yttrar sin variation, medan de odöda i regel är en konstant.

Avklädd civilisationens ytliga attribut i form av mobiltelefoner, datorer, nyhetsförmedling, dagstidningar, tevesåpor återgår den överlevande människan till en relationsbaserad realitet, där förhållandet till andra människor sätts på sin spets, och där rovdjuret och tamdjuret i henne slåss om företräde. Det gäller att anpassa sig till den nya världen, eller att gå under. Att glömma gamla hämningar, och se till att hålla sig upprätt genom dagen. Att veta vilka man kan lita på, och vilka man bör sky.

Så blir gestalterna, de kämpande, mänskliga gestalterna i zombiefantastiken ett slags erfarenhetsförmedlare via ombud; deras erfarenheter av en fallen värld blir mina erfarenheter genom att jag upplever det de upplever, i litteraturen eller i andra media.

Visst är allt det här eskapism. Men vad gör det? Kanske är det en dröm om Roussaus ädle vilde, om naturliv och ett mer äkta liv som ligger bakom. Men åter: vad gör det? Jag kan inte tänka mig annat än att det är något sunt i att möta världen på dess råaste villkor, om än genom fantasins förmedling – med den trygghet det innebär, att när boken är lagd åt sidan eller när teveseriens eftertexter rullar ha friheten att gå till kylskåpet och ta fram en bakelse eller att göra i ordning en skål med flingor.

Hursomhelst är zombiemyten bildad och cementerad i vår kultur, vare sig man äcklas av den eller, som jag, fascineras av den.

Bokrecension: Psyksnack! | Stephen Briers

Psyksnack!  Stick hål på självhjälpsmyterna är skriven av brittiske praktiserande psykologen och socialantropologen Stephen Briers. Briers skriver även i Times Educational Supplement.

* * *

Bokmarknaden flödar över av självhjälpslitteratur. Käcka omslag med stora rubriker förkunnar hur vi ska bli lyckligare, hur vi ska nå våra mål, hur vi ska tänka bort våra problem. Och ser vi inte coachernas evangelium i bokhyllorna möter vi det i kvällspressen.

Men den här typen av populärpsykologi verkar dock stå psykologen Stephen Briers upp i halsen.

Därför tar han med läsaren på en liten undersökande resa i populärpsykologins terminologi och förkunnelse i sin bok Psyksnack!. Briers inventerar argument och jämför dem med vad vi faktiskt kan hävda med vetenskapligt fog om hur hjärnan och medvetandet fungerar.

Resan går i lättsam ton, och det är först när man når slutnoterna som man förstår hur gedigen källinventering Briers gjort, och hur sömlöst han fått in forskningsresultat i sina funderingar och avvägningar.

* * *

Det visar sig snart att mycket av vad som allmänt hävdas i populärpsykologiska böcker vilar på ostadig grund – om det ens vilar på någon grund alls, utöver att det möjligen känns rätt. Briers säger sällan rakt ut att något otvivelaktigt är fel, men om någon säger att det är på ett visst sätt, kan han framföra att forskningen pekar i en annan riktning.

Briers menar inte att alla självhjälpsläror är utan verkan, men hänvisar till vetenskaplig forskning som det bästa sättet att nå kunskap om hur medvetandet verkligen fungerar: populärpsykologiska rön bör därför vara förankrad i beprövad vetenskap för att vara något att förtrösta på. Det är de inte alltid. Briers skriver:

"Det finns försvinnande lite kvalitetskontroll inom självhjälpsvärlden, där övertygelse ofta får ersätta skäliga bevis."

Samtidigt är Briers medveten om att den verkliga psykologin inte alltid ger entydiga svar.

"Att förstå hur död materia fungerar är svårt nog, men när vi börjar försöka förstå oss själva har vi en verkligt enorm uppgift framför oss."

* * *

Vi ska titta på några exempel på dessa populärpsykologiska eller pseudopsykologiska myter som tas upp i Psyksnack!, myter som emellanåt blivit så självklara i vår kultur att vi månne tar dem för givna.

Briers lyfter fram uppfattningen att alla problem bottnar i dålig självkänsla. Han påpekar att god självkänsla inte nödvändigtvis är något gott i alla lägen. Forskningen visar till exempel, att personer med särskilt god självkänsla med större sannolikhet än andra har vanföreställningar om verkligheten: de ser den inte som den är. Man mår måhända bra, men ser tillvaron genom ett glittrande raster.

Dålig självkänsla är inte heller nödvändigtvis förklaringen till negativa beteenden. Studier visar till exempel, att mobbare inte brukar ha dålig självkänsla, utan snarare god dito. Likadant med våldsamma människor.

Självkänsla har således ingenting att göra med huruvida man är en trevlig människa. Därmed inte sagt att självkänsla är dåligt, men den är heller inte givet något gott. En människa med god självkänsla är hursomhelst inte nödvändigtvis en angenäm människa, och en oangenäm människa är inte nödvändigtvis en person med dålig självkänsla.

* * *

Briers utvärderar också talet om emotionell intelligens (EQ), som man ofta hör talas om som en väl så viktig begåvning som IQ. EQ innebär, menar man, en slags social begåvning, som gör att man är inkännande och har lätt att interagera med andra människor. Exakt vad EQ innebär är dock något oklart.

Men forskning visar, krasst, att människor som skulle kunna bedömas som personer med hög EQ på intet sätt lyckas bättre åtminstone i arbetsvärlden än andra. Tvärtom visar det sig, att en hög IQ-kvot, hur bristfälligt mätinstrument det än må vara, är en bättre indikator på yrkesmässig framgång än hög EQ.

Detta hänger väl ihop med att en person för att vara framgångsrik inte får vara för blödig eller inkännande, utan måste vara beredd att gå på kollisionskurs med andra människor för att själv ta sig framåt. Det blir svårare att ta tuffa beslut, om man alltför mycket påverkas av deras känslor som drabbas negativt av beslutet. Är man ute efter en lysande karriär bör man hellre studera Fursten än en bok om EQ, menar Briers.

Visst ses du som en trevlig människa om du har hög EQ. Men det kommer inte att främja din karriär. Tvärtom tjänar företag på att ha underordnade som inte är alltför konfliktbenägna.

* * *

I ytterligare ett kapitel talar Briers om positivt tänkande. Ingenting kan väl låta mer sympatiskt, än att med en positiv inställning, så blir livet behagligare. Problemet är bara att det inte nödvändigtvis är riktigt så enkelt.

Studier har till exempel visat att deprimerade människor som utsätts för positiva bekräftelser i själva verket blir mer deprimerade på det viset, än om de inte fått upprepade positiva bekräftelser.

Briers synes bli snarast irriterad på dogmen om positivt tänkandes fördelar. Han uppmanar läsaren att istället för att sticka huvudet i sanden för livets realiteter, möta verkligheten som den är, hur ledsamt det än kan vara emellanåt. Vi bör inte skjuta ifrån oss negativa känslor när de kommer, utan hantera dem. Att enbart fokusera på det positiva begränsar upplevelsen av livet, och gör oss, med Briers ord: "ganska själviska och trångsynta".

Givetvis är det fint att vara positiv. Men att resa skygglappar för intryck som inte passar in är inte heller önskvärt.

* * *

Briers skriver också en del om Kognitiv Beteendeterapi (KBT), en terapiform som rönt stora framgångar och omfattande resultat. Briers ägnar sig vad jag förstår själv i sin yrkesutövning åt KBT, men varnar för att se metoden som allena saliggörande.

Till exempel visar det sig att det är minst lika viktigt hur relationen till terapeuten fungerar, som vilken specifik terapeutisk metod som används.

Briers kritiserar också KBT-skolan för att förorda att människans tankar kan styra känslolivet i större utsträckning än vad det finns belägg för, och att man hävdar visshet där ännu ingen visshet finns.

* * *  

Briers gör många ytterligare nedslag i den populärpsykologiska floran av uppfattningar och läror som vi väl känner till. Han diskuterar huruvida det verkligen alltid är det bästa att "prata om det" i en relation, och om "barnet inom dig" verkligen finns i någon meningsfull betydelse.

Han kritiserar uppfattningen att alla kan lära sig allting, och påpekar hur de förutsättningar vi föds med sätter upp begränsningar: alla kan inte bli bäst på allt, hur mycket man än tränar eller övar, även om repetition givetvis påverkar ens personliga förmåga.

Vidare diskuterar Briers också ordningsvurmen, och menar att för mycket krav på ordning hämmar kreativiteten. Vill det sig riktigt illa kan en längtan efter ordning slå över i OCD, tvångstankar.

Och så behandlas den så omhuldade uppfattningen att våra problem i dag kan hänföras till vår barndom. Rörande detta påvisar Briers hur liten betydelse uppväxtmiljön har för formandet av personligheten, möjligen bortsett från riktigt miserabla uppväxtförhållanden. Visserligen är det sant att undersökningar visat att attraktiva barn daltas mer med av sina föräldrar och att intelligenta barn får mer beröm. Men det behöver dock inte påverka den vuxna människan nämnvärt.

En särskilt vidrig pseudopsykologisk myt, är den att positiva tankar skulle verka helande på en sjuk kropp. Det saknas entydiga belägg för att man skulle kunna tänka sig frisk.

Det är det bra om man kan hålla stress i schack, och man kan genom sin psykologiska hälsostatus ådra sig sjukdomar.

Men man kan i regel inte tänka sig frisk, menar Briers. Hur nedslående det än kan upplevas, har det visat sig att personer som visar särskild kämpaglöd inte klarar sig bättre mot cancer, än andra. Dessutom kan förhoppningarna om att tänka sig frisk framkalla stress, som i sin tur inverkar negativt på hälsostatusen.

* * *

Genomgången ovan är bara ett snabbt skrap på ytan av de många gottköpslösningar som man återfinner både som goda råd här och där, i media och i böcker. Likaså skrapar jag bara på ytan på de diskussioner kring varje påstående som Briers för.

Stephen Brier menar sig inte ha något facit. Han skriver:

"Jag sitter definitivt inte på alla svar. Men jag är inte övertygad om att självhjälpsavdelningen i din lokala bokhandel nödvändigtvis gör det heller."

Han har alltså genomgående en ödmjuk inställning boken igenom. Men hans huvudpoäng är, att hellre än att förlita sig på mer eller mindre självutnämnda gurus som gör sina antaganden om hur människan fungerar utan empiriskt stöd, bör man gå till det vi faktiskt vet genom vetenskaplig metod.

Människan är komplex och mångfacetterad. Det som man kanske tar för givet om henne är inte alltid självklart rätt. Briers bjuder på många aha-upplevelser, väl styrkta med vetenskapliga undersökningar och teorier i slutnoterna.

Det kan kanske för övrigt noteras, att Briers dock själv vidarebefordrar en myt; nämligen den om att Einstein skulle varit medelmåttig i skolan. Nämnas på minuskontot kan möjligen också den överväldigande mängd citat som är insprängda i texten för att understryka poänger. Briers hade emellertid gjort sina poänger utan att styrka dem med diverse litterära och andra celebriteters formuleringar.

Efter att ha läst Psyksnack! kommer jag att ha ett än mer skeptiskt sinnelag vad gäller psykologiska universallösningar, och vara lite mer vaksam på idéer som går ut på att jag nödvändigtvis måste förändras, förbättras, förädlas.

Människan är som hon är. Varför är inte alltid lätt att veta. Men ska man söka svaren någonstans, gör man rätt i att söka dem där det finns skäl att tro att de kan finnas: i vetenskapens hägn, icke i de floskler som möjligen låter bra, men som kanhända ekar tomt när man väl kommit bakom draperiet.
– – –
Psyksnack!  Stick hål på självhjälpsmyterna, Stephen Briers. Övers. Erik MacQueen. Natur & Kultur 2014. ISBN: 978-91-27-13694-6.

Bokrecension: En världsomsegling under havet | Jules Verne

En världsomsegling under havet är en av Jules Vernes (1828-1905) berömda romaner. Boken utgavs första gången i Frankrike under namnet Vingt mille lieues sous les mers 1870, och samma år och året efter i Sverige under sitt här bekanta namn.

Själv har jag läst e-boksversionen av Norstedts upplaga från 2012, översatt av Roland Adlerberth och med förord av Lena Andersson.

* * *

Det är märkligt, men jag har aldrig läst en bok av Jules Verne förut. Jag fick en gång höra, att han skrev långrandigt, att det var tråkigt. Därför tog jag mig i kast med En världsomsegling under havet beredd på en enformig upplevelse. Ingenting kunde visa sig vara mer fel!

En världsomsegling under havet är välskriven och dynamisk, den har schvung i berättandet och är rentav spännande: få böcker med mer än 140 år på nacken kan man säga detsamma om.

* * *

I boken möter vi professor Arronax, hans betjänt Conseil och harpuneraren Ned Land. Berättelsen börjar med att något mystiskt har börjat visa sig i världshaven. Man spekulerar kring vad det kan vara som stör sjöfarten och emellanåt attackerar densamma. Själv tror professor Arronax att det är en jättelik narval.

Professorn får emellertid möjlighet att följa med på en jakt på denna mystiska varelse, arrangerad av amerikanska regeringen. Det är då år 1866.

Professorn tar med sig sin tjänstvillige betjänt, och där på jaktskeppet möter han harpuneraren Ned Land. Efter mycket kryssande stöter man till sist på varelsen, som attackerar sina jägare. Det slutar med att professorn, betjänten och harpuneraren hamnar i vattnet. De räddar sig genom att ta sig upp på varelsen, som då visar sig vara en u-båt.

De tas ombord på u-båten, som visar sig heta Nautlius, och på den regerar den besynnerlige kapten Nemo. De tre skeppsbrutna blir ofrivilliga fångar ombord med privilegier att röra sig som de vill.

Där har vi upptakten till En världsomsegling under havet; vi kan kalla det preludiet.

* * *

Ombord på den avancerade u-båten, vilken Jules Verne torde ha skådat med fjärrglas in i framtiden för att konstruera, får våra vänner vara med om att utforska allehanda märkligheter både i havsdjup som aldrig förut besökts av människor, och på avlägsna öar.

Äventyren är förvisso spännande och dramatiskt uppbyggda, vare sig de nu handlar om att bekämpa hajar eller gå på underliga undervattenspromenader. Men det som fängslar mest, och som kommer att leva kvar starkast inom mig efter läsningen, är den undflyende kapten Nemo.

Man får inte veta så mycket om honom. Man förstår snart att han är en misantrop av rang, som med sin besättning dragit sig undan civilisationen och tagit havet till sitt hem. Han har något slags socialt pathos, för han hjälper till exempel en utsatt pärlfiskare som håller på att drunkna.

Kapten Nemo säger:

"Indiern var en medborgare i de förtrycktas stora rike och till mitt sista andetag kommer jag själv alltid att betrakta mig som medborgare i detta land!"

Men främst är kapten Nemo bitter och hämndlysten. Professor Aronnax kallar honom "hatets ärkeängel". Möjligen kan det ha något med hans familj att göra, som han mist, tillsammans med barn, fädernesland och föräldrar, enligt några ord av honom i ett sammanhang. Professor Aronnax och hans två vänner, som rör sig fritt på u-båten och deltar i expeditionerna, kommer själva inte underfund med vad eller vem deras värd egentligen är.

"Det var ingen vanlig misantropi som stängt inne kapten Nemo och hans besättning i Nautilus stålskrov, utan ett brinnande hat, antingen skrämmande eller storslaget, som inte kunde utplånas av tiden."

Och trots att kapten Nemo verkar tala åtskilliga språk flytande, blir det aldrig klargjort vilket hans hemspråk är, det språk som man kan höra honom kommunicera på med sin sekond.

* * *

Man kan säkert fördjupa sig i vad som i Vernes beskrivningar kom att förverkligas och vad som än i dag är science fiction. Men på mig verkar Nautilus, u-båten, nästan skrämmande modern, om än av ett viktorianskt snitt: således finns en salong ombord med bibliotek och en orgel och ett vitrinskåp. Men till utseende påminner den starkt om en rejäl u-båt från vår egen tid.

Verne skapar illusionen av verklighet genom att använda mycket detaljerade beskrivningar av hur allt funkar. På så vis skapas en självklarhet i hur allt fungerar: från syresättningen av undervattensfarkosten till hur gevärens kulor slår dödar sina mål. Beskrivningarna är inte, som lätt kunde vara annars, tröttande och känns inte konstruerade, utan skapar en påtaglig realism, inte minst som det är en nyfiken vetenskapsman som nedtecknar dem – vi följer nämligen skeendet genom professor Aronnax egna ord.

* * *

Det finns således mycket som är fascinerande med den värld som Jules Verne målar upp i En världsomsegling under havet. Men månne har man allra störst behållning av boken, genom att helt enkelt se den som en riktigt bra äventyrsroman.
– – –
En världsomsegling under havet, Jules Verne. Övers. Roland Adlerberth. Förord av Lena Andersson. Nordstedts 2012. ISBN: 978-91-1-304476-7.

Betraktelse 16: Om språklig arkeologi

Etymologi, läran om ordens ursprung, är intressant.

Denna språkliga arkeologi har mycket att lära den hugade, för genom att bilda sig uppfattningar om ordens historia kommer man via språket det förflutnas människor närmare: det historiska panoramat vidgas ytterligare några grader. Det går inte att tänka sig det komplexa mänskliga språket utan människorna som talar och talade det.

Språklig arkeologi kan med fördel bedrivas med hjälp av etymologiska ordböcker och ordböcker i utdöda språk – för vår del inte minst latin och gammalgrekiska.

Två av de mer kända etymologiska standardverken är dels Elias Wesséns klassiska Våra ord: Deras uttal och ursprung (första upplaga 1932), och dels Gösta Bergmans Ord med historia. Den förra fokuserar på ordmängd och korta förklaringar, den senare på färre ord men längre förklaringar.

Låt oss, för nöjes skull, göra en liten etymologisk utflykt med hjälp av dessa herrars guideböcker, och utröna två ords historia. Vi väljer på måfå:

* * *

Kannibal
Ordet kannibal sattes på pränt första gången av ingen mindre än Christoffer Columbus. 1492 gör han nämligen en anteckning, om att han stött på människoätande infödingar på Kuba och Haiti. Han kallar dem bland annat "caniba". Bergman framför hypotesen att ordet hänger ihop med "Indien", som ju Columbus trodde att han nått, och de som dessa i så fall varit undersåtar under: khanen. Således: Khan-Indier, förvanskat caniba. Var däremot Columbus fått ordet ifrån är okänt. Wessén å sin sida antar att ordet är en förvrängning av "karib", alltså karibier, som Columbus i och för sig också använder i anteckningen och alltså kan ha menat något annat med.

Första svenska belägget hittas 1674, då en reseskildring berättar att (väst)indierna kallas "Cariber" och "Canibaler".

Sakristia
Sakristian är rummet i kyrkan där prästen byter om. Det är bildat av "sacrista", en form av "sacristanus", som är medeltidslatinets namn på klockaren ("sakristan"), som väl numera närmast motsvaras av kyrkvaktmästaren. "Sacristanus" har i sin tur sina rötter i det antika latinets "sacer", som betyder helig, invigd.

Jag har själv hört förklaringen att efterleden -stia är att betrakta som ursprungligen ett eget ord, och att sakristia därmed är en sammansättning av de två orden sakri- och -stia. Bergman menar dock att det är ett missförstånd, som beror på att betoningen hos oss försvenskats, så att ordet låter tudelat. Wessén stöder för övrigt denna Bergmans slutsats.

* * *

Så har vi genom att konsultera två etymologiska böcker träffat på två ord som vi kanske använder utan särskild eftertanke, men som vid en lite närmare titt för oss till Christoffer Columbus, till Västindien och människoätande infödingar för femhundra år sedan, till medeltidens kyrkvaktmästare och möjligen till antikens romerska kult! Och då har vi ändå bara skrapat de två ordens historia på ytan...

Bokrecension: Om läsning | Ellen Key

Om läsning är en småskrift av Ellen Key (1849-1926).

År 1898 gav Folkupplysningsföretagets förlag i serien "Svenska folkets öreskrifter" ut texten Om läsning av Ellen Key. I denna pamflett ger Key en introduktion i läsandets konst: vad man bör tänka på, vad man bör undvika.

* * *

Ellen Key inleder sin folkuppfostrande skrift med ett citat av Francis Bacon:

"Somliga böcker skall man endast smaka på; andra böra slukas och blott ett litet antal förtjänar att man äter dem långsamt och smälter dem väl."

Citatet kan sägas sammanfatta Keys skrift väl. Skriften är nämligen ett försök att utlära urskiljandets svåra konst, och hur man bör läsa, för att få så mycket ut av läsningen som möjligt: hur läsandet kan förädla människan.

För Key är det lika viktigt för själen vad och hur man läser, som det är viktigt för kroppen vad och hur man äter. Man ska således ha ett litterärt intag som är varierat men också anpassat efter den personliga smaken, man ska inte vare sig föräta sig eller svälta sig. Och så bör man se till att inte läsa näringsfattig litteratur, om än i stor mängd.

Och får man inte smak för en viss typ av böcker, gör man rätt i att överge den genren och istället söka något som bättre passar en själv. Måhända kommer man i en annan ålder att återvända till en litteratur som inte passade när man var yngre eller hade andra förutsättningar att ta den till sig. Men att fortsätta läsa en bok som ingenting ger i nuläget, är bara "en dum tidsspillan".

* * *

Den läsande människan bör stanna upp inför sitt företag och ställa sig frågan, om det han läser främjar "hans själs växt och utveckling". Det är alltså näppeligen fråga om att läsa för läsandets egen skull, utan läsandet är ett medel till personens växt.

Key skyr sammanställningar framför detta att gå direkt till källtexterna. Och hon är inte förtjust i läsande av alltför låg litteratur.

"...den, som en gång fått syn på det yppersta, han nöjes icke lätt med det svaga, ej ens med det halfgoda."

Visst bör man hänga med i den moderna litteraturens virvlar, men när väl böckerna åldrats några år kan man nöja sig med att bara ta del av det som verkligen stått sig.

"...i fråga om skönlitteraturen löner det sig sällan att af arbeten, äldre än tjugofem år, läsa annat än det yppersta."

Det Key kallar "kolportageromaner" bör man se särskilt upp med. Dessa litteraturens såpoperor menar hon vara "lika skadlig som missbruk av rusdrycker".

* * *

Den läsande människan får gärna finna sitt särskilda gebit som man ägnar särskild tid. Ja, hon bör rentav vara fokuserad i sin läsning, och inte räkna med att kunna hänga med inom alla fält. Men Key menar att man likväl bör blanda upp det bekanta "med värdefulla böcker också från andra områden." Ty enformighet kan också det hindra själens utveckling.

Man måste också ta sig tid att läsa; man ska inte hasta igenom böcker, utan ta sig tid att tugga dem, att verkligen förstå dem.

"Nutidsmänniskronas allra största fel är att de läsa sina böcker för fort."

* * *

Key sammanfattar själv sina poänger i sin skrift.

Den första poängen, eller regeln, är:

"att vi icke skola tro att vi böra eller kunna läsa allting, utan att vi måste göra ett urval..."

Den andra regeln säger:

"att vi till ledning för vårt urval böra taga vår egen håg."

Urskiljandet och individualism är således något av nyckelord.

* * *

Jag tror att jag i min egen läsning följer Keys anda ganska väl. Fokus i min läsning ligger väl på olika historiska skildringar. Så historia ur olika aspekter är min litterära hemmamark, både vad gäller facklitteratur och den tid som romanerna jag läser gärna får utspela sig i. Men jag är inte främmande för att då och då ge mig ut i marker som jag annars sällan besöker: någon naturvetenskaplig bok passerar, och så vidare. Men det är definitivt inte min husmanskost.

Vad gäller den renodlade skönlitteraturen graviterar jag mot prövade klassiker, och nån gång mer obskyra, i synnerhet äldre, verk. Det är sällan att jag läser mer samtida romaner, och det är än mer sällan som en nutida genredeckare slinker ned. Måhända har jag en föreställning om att jag genom att läsa omvittnade klassiker får rikhaltigare litterär näring, och en större upplevelse, än om jag läser litteratur som jag får en känsla av är här i dag, och borta i morgon.

Men jag läser inte bara för att utveckla själen, även om en strävan efter bildning helt visst finns hos mig. Främst är dock den omedelbara känslan, ja, njutningen, min främsta motivation för läsandet.
– – –
Om läsning, Ellen Key. Folkupplysningsföretagets förlag 1898. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.