Betraktelse 19: Om solen

I dag har jag sett solen. Inte bara så där allmänt, utan jag har sett solen i dess vårglans: stark och nyuppstånden, en Balder i Gimle, strax efter Ragnarök. Ännu är den icke trött av sommar, ännu icke mjältsjuk av höst. Blek och nymornad blinkar gatstenar och människor mot densamma.

Det är som när Eddan beskriver en morgon, långt innan människan fanns, innan urgudarna samlat sig till råd:

"...gröna örter
grodde i marken."

Och vi kan också instämma i samma skriftsamlings bedömning, att "solens syn" är bland det bästa "för barn av människor".

Och redan har vi fått Harbards ord till Tor bekräftade i den årstid som nu bryter in:

"Snön nog smälter,
då solen stiger."

När jag nu först lade märke till solen, ackompanjerades dess sken av fågelsång. Och dagen blev genast en smula gladare, en aning lättare.

* * *

Det enorma klotet i rymden, som vi kallar sol, och som är vår närmaste stjärna, har varit dyrkad i religioner och prisad av poeter genom människans hela kultur.

Instinktivt förstår vi att dess förtärande hetta, så här på lagom avstånd, är förutsättningen för livet. Dess 5650 grader varma yta får snödropparna i vårt behagliga vårklimat att slå ut sina knoppar.

Solens hetta må vara svår att sätta i perspektiv. Men som jämförelse: En cigarettglöd är omkring 600-700 grader varm. I ett stearinljus låga kan temperaturen vara 1000 grader. Lågan i en eldkastare blir kanske 1300 grader. En husbrand kan möjligen nå upp till 2000 graders värme. Och en krematorieugn värms upp till omkring 800 grader. Men inne i solens centrum tror man att värmen uppgår till 15 000 000 grader.

Men även solens storlek är nog svår att omfatta med tanken. Solen innehåller i sig nästan 99,9 procent av solsystemets totala massa. Den skulle rymma jordens egen massa inom sig 333 000 gånger. Och känner man för att gå en promenad runtom dess ekvator, så har man en vandring på över fyra miljoner kilometer framför sig.

Och om man istället tar i hågen att genomföra en rymdpromenad från jorden till solen, får man färdas 150 miljoner kilometer. Går man då i en marschtakt om 6 km/h, kan man räkna med att vara framme om närmare tretusen år.

* * *

Men jag kan slå de fantastiska måtten och avstånden ur hågen. Jag kan nöja mig med att vända ansiktet mot den glödande skivan en stund, höra fågelsången, och glädjas åt att den här stjärnan - den är på alldeles perfekt avstånd och av alldeles perfekt storlek för min del.