Betraktelse 18: Om eutanasi

"...det finns ingenting i denna värld till vilken varje människa har mer okränkbar besittningsrätt än till sitt eget liv och person."

Schopenhauer

Min grunduppfattning är mycket enkel: människan äger rätt att bestämma över sitt eget liv.

Utifrån den premissen följer resten lätt: jag äger också rätten att avsluta mitt eget liv efter eget behag. För en frisk människa är lösningen enkel: medlen är många. Men det finns situationer när min egen förmåga är bruten.

En sådan situation kan vara en sjukdom av grövsta art – en sjukdom av sådant slag, att mig inget annat väntar, än lidande som trotsar beskrivning utan hopp om tillfrisknande eller lindring, där jag inte kan agera för min egen räddning.

Således – finns min övertygade vilja att jag vill avsluta mitt liv trots att jag inte förmår utföra det själv, och finns där ett proffs som kan ge mig de medel som krävs när jag inte längre orkar agera själv, så giv honom rätt att agera.

Den människan kränker inte människan, hon begår ingen missgärning mot livet. Den människan hedrar tvärtom det liv som bestämt sig för att inte nötas ner och förtvina i plågor utan slut. Den människan gör något gott, något vackert, något fint. Något humant.

* * *

Ännu har icke den människa funnits till, som överskridit dödens gräns i livet och blott fortsatt leva, och leva, och leva. Vi vet därför vad vi var och en har att vänta. När vi nu vet att döden är livets slutdestination, hur kan vi då klandra den människa som vill gå dit vi alla går, på ett sätt som för honom eller henne innebär en lättnad av sådant slag att det är svårt att förstå, och vars smärtsamma fortlevande skulle förskräcka var och en som tvingades genomlida samma öde?

Naturligtvis menar jag inte att vi ska vara vårdslösa med livet, och låta det gå ifrån oss lättvindigt. Inte heller att människor med psykiska åkommor och fördunklat omdöme lättvindigt ska få avkasta sig livet med hjälp av läkarkåren. Med minsta hopp om tillfrisknande bör vi rimligen hålla livets låga brinnande.

Men jag menar emellertid, att det är upp till mig att fatta ett övervägt beslut om huruvida det liv jag lever längre är uthärdligt att bära. För lidandet är inget självändamål, som Schopenhauer skriver.

Det är inte nödvändigtvis fegt att säga "stopp". Kanske kan det, ibland, vara det enda uthärdliga.