Bokrecension: Mot undergången | Erik Petersson & Annika Sandén

Kärnbo kyrkoruin. I eller vid kyrkan begravdes Abraham Angermannus 1608.

Mot undergången: Ärkebiskop Angermannus i apokalypsens tid är skriven av historikerna Erik Petersson (f. 1985) och Annika Sandén (f. 1969).

* * *

Det har inte skrivits särskilt mycket om Abraham Angermannus (ca. 1540-1608). Det är beklagligt, för hans levnadsöde är fult av dramatik och tragik. I dag är han mest ihågkommen som ledaren av "Mäster Abrahams räfst", en visitationsresa där han år 1596 som ärkebiskop far omkring och straffar svenskarna för deras synder med risslitning och vattenösning.

Men i Mot undergången får vi mer kött på den ökände prästmannens ben. Sammanhangen målas upp runtomkring honom, och när de sista sidorna nås, kan man inte låta bli att känna någon form av medlidande med bondsonen som steg till kyrkans högsta ämbete och därifrån störtades ner.

* * *

Författarna driver tesen, som återspeglas i bokens titel, att landet i Johan III:s, Sigismunds och hertig Karls tid präglades av apokalyptiska föreställningar — det vill säga, att tanken var utbredd, att jordens undergång var nära. Tecknen på detta var bland annat bedrövligt väder som ledde till hungersnöd, och religionsstridigheterna. Orsaken till dessa tecken skall ha varit folkets ogudaktighet — och, beroende på vem man frågade, kvardröjande katolska seder och bruk.

Det kan ha varit tankar som dessa, som låg bakom att den allt mäktigare hertig Karl befallde ärkebiskop Angermannus, att genomföra en visitationsresa i synnerhet i landets södra delar. Där hade hertigens rival, kung Sigismund, sitt starkaste stöd. Och där skulle folket tuktas för sina synder — vare de sedan av trolldomsslag, sexuellt slag, katolskt slag eller annat slag.

Och Angermannus tuktade folket rejält. Så rejält att klagoropen steg till hertigen själv och räfsten fick avbrytas.

Så började en kil att slås in mellan de båda bundsförvanterna, som tillsammans hade kämpat mot återkatoliceringen när Johan III fortfarande var kung. Inte blev det bättre, av att tronpretendenten hertig Karl förstod, att ärkebiskop Angermannus genom sin strikta lutherska syn på överheten, inte kunde förmås att överge sin trohet till den regerande polsk-svenske kungen Sigismund, Johan III:s son.

Hertig Karl började så förfölja Angermannus, som kom att avsättas från sitt ämbete och mista sin ära. Tidvis fängslades han. När den avsatte ärkebiskopen dog på Gripsholm slott 1608, hade hertig Karl sedan några år blivit kung Karl IX. Anhöriga och gamla vänner ville låta Angermannus gravsättas i Uppsala domkyrka. Karl IX vägrade, och Angermannus begravdes i den nu sedan länge förfallna kyrkan Kärnbo, vars ruiner fortfarande kan skådas. Ingen vet idag var exakt var ärkebiskop Angermannus stoft vilar.

* * *

Men låt oss dröja lite vid själva räfsten, såsom det berättas om den i Mot undergången.

Lagarna hade skärpts i Angermannus tid. Redan Erik XIV hade låtit den världsliga lagstiftningen inspireras av de drakoniska, mosaiska lagarna i Gamla testamentet. Trots att kyrkans domsrätt beskurits sedan reformationen, så hade domkapitlet på sitt bord brott mot de tre första buden (ungefär avguderi, kätteri, sabbatsbrott) och det sjätte budet (äktenskapsbrott).

Kyrkans exakta mandat var dock en tvistefråga, och det hände att äktenskapsbrott beivrades inför andlig rätt ibland och inför världslig rätt ibland. Eller under räfsten: under andlig rätt efter att det redan behandlats under världslig rätt.

Räfsten ägde rum 1596 i Skara stift, Växjö stift och Linköpings stift. De enda protokoll som finns kvar är dock från det sistnämnda stiftet, dit även Kalmar och Öland hörde när det begav sig. Vi har således bara mer detaljerad kunskap om räfsten, såsom den kom till uttryck i det stiftet. Totalt behandlade Angermannus under ett knappt halvår drygt 200 socknar.

Med sig hade ärkebiskop Angermannus stiftets biskop, aktuella fogdar och andra mäktiga människor, och dessutom profosser, det vill säga sådana personer som verkställde kroppsstraff. Straffen kunde som mest bestå i 39 risslag på den dömdes rygg och utöver det högst nio hinkar med vatten över såren därefter. Det berättas att folk föll till marken av smärtan.

Inte alldeles få av de behandlade fallen synes ha varit knutna till äktenskapsfrågor och horsbrott. I Linköpings stift utdömdes 155 risstraff för brott av sexuell art, av totalt 282 utdömda risstraff. Men fyra av de fem upptecknade utdelningarna av maxstraffet gäller emellertid "signeri", alltså snarast magi.

För Angermannus var beviljande av skilsmässa något i princip omöjligt. Om en yngling och ung kvinna gått till sängs under sin trolovning — något som ansågs helt acceptabelt utifrån de folkliga uppfattningarna — och detta genom till exempel sockenprästens försorg kom ärkebiskopen till känna, ja, då såg Angermannus helt enkelt till att viga ihop de två, vad nu de två ungdomarna än själva tyckte om saken. 

Och en man från Öland synes en man kommit inför Angermannus i vilja att bryta upp sin förlovning. Protokollet är kortfattat: "Vigdes strax".

På sina platser synes regelrätta massbröllop ha ägt rum. När räfsten nådde Vadstena vigdes hela 46 par samman, och i Söderköping 68 par.

En kvinna i Jönköping som gjort hor med fyra män döms till de 39 slagen och fem ämbar vatten. Sedan förvisas hon från stiftet. Skulle hon emellertid dyka upp i rullorna igen, utlovas dödsstraffet. En av männen hon legat med döms till 30 slag.

En man och kvinna som har åtta barn tillsammans beordras att bryta upp, eftersom mannen övergivit sin första hustru för denna andra kvinna. De fick helt enkelt dela sina barn och tillhörigheter mellan sig, och flytta isär. Mannen skulle vidare försona sig med sin första hustru, och om han hade med sin nya kvinna att göra något mera, hängde dödsstraffet över honom. Nu fick mannen fick 30 slag med riset och nio ämbar vatten. Kvinnan fick 25 slag, men i sin mildhet lät Angermannus henne slippa vattnet — hon var ju gravid...!

Det finns exempel på att Angermannus inte var helt rigid vad gäller utdömandet av straff. Han kan fara mildare fram mot åldringar och begåvningshandikappade människor. Ibland reduceras människors straff, om personer ber om nåd för dem. Andra förefaller ha sluppit straff om de erlagt böter istället.

Vid några få tillfällen lät dock Angermannus äktenskapets heliga band brytas. Ett av de fallen, som beskrivs i Mot undergången, härör från Norrköping, där en man övergett sin hustru, varit borta i tre år, och sedan plötsligt dykt upp och tagit livet av deras två barn genom att slänga dem "för gödesvinen". Sen försvann han igen. — Kvinnan fick skilsmässa.

Vid något tillfälle tillåter han också att makar separerar, men utan att bryta äktenskapet och således utan möjlighet att gifta om sig.

Som nämnts drog sig inte heller Angermannus från dubbelbestraffning. En kvinna som i den världsliga rätten besparats från dödsstraffet för att ha dödat sitt barn, straffas av Angermannus med 39 slag och med ett okänt antal ämbar vatten över såren.

Och så håller det på. Det synes begripligt att allmogens skrik där de pinades utanför kyrkorna nådde ända till hertigen, som egentligen behövde allmogens stöd, för att säkra sin makt. Hertigen, som befallt räfsten, såg alltså även till att avbryta den. Kanske fick han dra slutsatsen, att han gett ärkebiskop Angermannus för fria tyglar. Räfsten blev ett stort bakslag, och det blev viktigt för hertigen att distansera sig från den. 

* * *

Det hade varit bra om Mot undergången fackgranskats av en teolog med reformationen som specialitet ytterligare en gång innan den publicerades. Jag vågar ifrågasätta huruvida undergångsmentaliteten var så uttalad bland allmogen som texten förefaller göra gällande. Och om den var det, hade jag velat se det ledas i bevis tydligare än vad som sker i boken.

Andra ting i framställningen är mer av slarvfelsart: så anges "mensa communis" betyda "ett gemensamt hus", när det bokstavligen betyder "ett gemensamt bord".

På ett annat ställa berättas det att Gud i Jobs bok säger att han står över alla mänskliga tillkortakommanden och förlåter människorna deras svaghet. Något sådant finner vi inte i den boken. En annan gång sägs Gamla testamentet citeras, när det citerade stycket egentligen är hämtat ur Gamla testamentets apokryfer.

Likaså beskrivs hur det var en stor skam att inte få begrava en anhörig "i kyrkan med tillhörande ceremonier". Men under den aktuella tiden och in på 1900-talet ägde inte begravningar rum inne i kyrkorna alls, utan samtliga ute på kyrkogården (utom i alldeles särskilda fall).

Ytterligare en genomläsning eller två, hade säkerligen också rått bot på den många språkliga upprepningar som vidlåder texten: något som kanske är oundvikligt om man är mer än en författare.

* * *

Abraham Angermannus levde ett extremt dynamiskt liv. Han var älskad och hatad av rikets mest betydande män. Han blev sviken emellanåt och torde fått dricka galla övernog. Själv var han fanatiskt ortodox lutheran, som såg påven som antikrist och varje katolskt ceremoniellt inslag i kyrkan som djävulens påfund. Och han ansåg sig ha mandat att som ärkebiskop under sin beryktade visitation fysiskt misshandla sin hjord för de gärningar han ansåg vara tadelvärda.

Angermannus var sannerligen ett obehagligt barn av sin tid, men han har en mycket fascinerande livshistoria. Och genom hans livshistoria kommer vi också i beröring med den stora allmogen: den stora, tysta skara som så ofta förbigås i historieskrivningen, eftersom så få källor finns att använda sig av. Därigenom blir denna Angermannus biografi än mer värdefull.

Petersson och Sandén skrivit en fantastiskt intressant skildring inte bara om en enskild människa, utan om en hel tidsepok, som varmt kan rekommenderas.
– – –
Mot undergången: Ärkebiskop Angermannus i apokalypsens tid, Erik Petersson & Annika Sandén. Norstedts 2012. ISBN: 978-91-1-303467-6.

Ouvertyr till Gudagryning

De reser sig ur myrens dimmor
och tar gestalt bland skogarnas träd. 

* * * 

Den vackras sång
som ljöd över ängar och gärden
anas i älvens och vindsnurrans brus. 

Och i fabrikens skrän och muller
blandar sig ljudet av hammarens dån. 

Det är gudagryning igen. 

Oden går åter på stranden
och söker dem som kan forntidens runor,
som läser det kommande – i det förgångna. 

Åter reser sig det grönskande Asgård
högt över skyarnas moln.
Åter grönskar Yggdrasil.
Åter rustar jättar och väsen,
nidingsmän och bleka karlar i Lokes här. 

De gamla har vaknat
och ser sig omkring. 

Omkväde till Tor

Han kommer genom havet,
   vandrar till fots, med bältet om livet.
Han kommer över bergen,
   vandrar till fots, med handsken på handen.
Han kommer genom skogen,
   vandrar till fots, med hammaren lyft. 

— Hell Tor, mänskornas vän!

Bokrecension: A Problem in Modern Ethics | John Addington Symonds

John Addington Symonds 1889.

A Problem in Modern Ethics being an inquiry into the phenomenon of sexual inversion, addressed especially to Medical Psychologists and Jurists är skriven av den brittiske poeten och litteraturkritikern John Addington Symonds (1849-1893). Första utgåvan utkom 1891.

* * *

A Problem in Modern Ethics är ett mycket tidigt försvar för homosexuella mäns rätt att inte klassificeras som kriminella. Texten problematiserar också sjukdomsstämpeln som vidlåder fenomenet.

I dag framstår det boken hävdar i mycket som självklart och rentav konservativt i upplysta sammanhang, och de enda som väl skulle protestera är religiofascistoida människor som forfarande hyllar Justinianus lag från 500-talet som kom att leda till kriminalisering av tusentals och åter tusentals människor i västvärlden under närmare ett och ett halvt millennium.

I Symonds tid, i det viktorianska och pryda England, hade dock vetenskapen börjat komma ikapp den allmänna opinionens stränga dom över homosexualitet — "the love that dare not speak its name", som Lord Alfred Douglas formulerade det 1894 — och juridikens kriminalisering av samtyckande, samkönade vuxna människors gemensamma sexualliv.

Den medicinska uppfattningen, som Symonds belyser den, blir allt oftare, att för ett stort antal av de homosexuella männen, så är den sexuella läggningen medfödd och oföränderlig. Dessa män synes i stor utsträckning inte på något vis vara mer lastbara än heterosexuella män, eller avvikande på annat sätt.

* * *

I sin genomgång, som han alltså i synnerhet riktar till psykiatriker och jurister, belyser Symonds ur många olika aspekter fenomenet homosexualitet. — Han nämner faktiskt ordet några få gånger, men oftare använder han sig av det begreppet "inverted" från termen "inverted sexual instinct", eller det samtida ordet "uranier" (engelska "urning"). I denna recension använder jag för enkelhetens skull i regel begreppet homosexuell.

Någon gång används i Symonds text begreppet "pederaster". I synnerhet i referenser till behandlade medicinska verk. Det skall då inte förstås som sexualitet riktad mot underåriga, utan begreppet sätts snarast som liktydigt med "homosexuell". Symonds påpekar att ordet är olyckligt valt. Och att det är det är svårt att hitta ett rättvist beskrivande ord, "which will not seem to soil this paper."

* * *

I en kort historisk exposé visar Symonds så, på hur homosexualitet förekommit i alla tider och i olika sammanhang: i det krigiska Sparta likväl som i hålor i städerna i Symonds egen tid. Överallt, skriver Symonds, där män kommer i kontakt med män hittar man även homosexualitet. Fenomenet har överlevt allt förtryck. Symonds skriver:

"Every family runs the risk of producing a boy or a girl whose life will be embittered by inverted sexuality, but who in all other respects will be no worse or better than the normal memebers of the home."

Symonds deklarerar, att vulgära människor förväntar sig att hitta de homosexuella bland folkets avskum: men inte! Man möter dem varje dag — man hittar dem på banken, på universiteten, på tronen, på arbetsplatsen, vid plogen, under officerens epåletter och under advokatens peruk...

"The majority differ in no detail of their outward appearance, their physique, or their dress from normal men."

Förtrycket och förföljelsen av homosexuella spårar Symonds till den tid då den kristna eran trängde in i lagstiftande församlingar, och distanserade sig från den hedniska, mer avslappnade inställningen till samkönad sexualitet. De nya lagarna, skriver Symonds, infördes när vetenskap inte existerade och studiet av mänskligheten inte hade kravlat ur vaggan ännu. Likväl förkunnade de kristianska lagarna, att

"what had hitherto been viewed as immorality at worst should henceforth be classed among crimes against God, nature, humanity, the state."

Och det kristianska juridiska arvet har sedan Västvärlden fått dras med in i Symonds egen tid, då dock Frankrike och Italien dragit tillbaka sina antihomosexuella lagar.

Det som började med kristna romerska kejsares lagar mot homosexuella gärningar, gav skalv genom seklerna. Lagarna kunde inte utrota homosexualiteten från Europas länder. Men de hade makt att göra de homosexuella pariah, att plåga dem, att döda dem. Att lära dem, att det de kände var fel. Och förtrycket pågick ännu under Symonds tid. Han skriver:

"Society lies under the spell of ancient terrorism and coagulated errors."

* * *

Symonds går i sin avhandling noggrant igenom ett antal forskares syn på homosexualitet: han sammanfattar deras syn, lyfter upp det han tycker verkar rimligt, och kritiserar det han tycker är bristfälligt.

Det skulle bli för omständligt att referera allt det materialet här, men den allmänna tendensen i de forskares verk som han behandlar, är att man inte bör anse homosexualitet vara lastbart i sig, att homosexuella gärningar inte borde anses vara kriminella, och flera verkar anse att homosexuella hellre skulle få medicinsk hjälp än att sättas i fängelse.

Ett stort undantag från den lätta nedlåtenhet som i vissa stycken anas hos dessa forskare inför de homosexuella, är den tyske juristen Karl Heinrich Ulrichs, som är något av en förgrundsgestalt i kampen för homosexuellas rättigheter under 1800-talet.

Man får känslan av att Symonds riktigt tar spjärn mot Ulrichs för att föra fram sina egna uppfattningar; blir kanske Ulrichs rentav språkrör för Symonds själv? Utifrån dennes slutsatser driver Symonds sin mest progressiva kritik av situationen såsom den såg ut i England och delar av Västvärlden på hans tid.

Ulrichs menar, att att homosexuella på intet sätt är andra män underlägsna, och att de inte lider av någon sjukdom eller är på något sätt fördärvade.

Det abnorma i den sexuella instinkten är inte ohälsosamt.

Det drabbar på intet sätt de länder, där man lossat på fördömelseoket över samkönad sexualitet. Man kan näppeligen heller bli förförd till att bli homosexuell: homosexualitet uppstår i regel spontant hos mannen. Där homosexuella händelser sker mellan heterosexuella — i regel på platser där inga kvinnor finns: privatskolor, armén, på skepp, etc. — återgår i regel de heterosexuella personerna till heterosexuella vanor när de får tillgång till kvinnor.

* * *

Det kan vara värt att påpeka, att Symonds även angriper vanliga missuppfattningar eller fördomar.

Han slår fast, att homosexuella män inte är farligare för småpojkar än vad heterosexuella män är för småflickor. Inte heller förefaller homosexuella vara särskilt lastbara eller ohälsosamma på något vis som inte heterosexuella män är, med hänsyn tagen till den omständigheten att de homosexuella männen tvingas leva ett liv där deras innersta känslor måste hållas hemliga, känslor som för dem själva är lika naturliga, som den heterosexuella mannens känslor för kvinnan.

Att den homosexuella mannen skulle skada samhällets fortbestånd kan knappast heller hävdas. Redan vid slutet av 1800-talet såg världen för Symonds ut att vara överbefolkad som den var.

Till argumentet, att samkönad sexualitet uppfattas som motbjudande av heterosexuella svarar Symonds någorlunda sexistiskt, genom att fråga sig vad som uppfattas som mest motbjudande: att ha sex med en utsliten kvinna som fött sitt fjortonde barn, eller tanken på hur frihetshjältarna Harmodius och Aristogeitons omfamnar varandra...

Att kräva celibat av homosexuella är förkastligt (jag har hört åtminstone en ännu tjänstgörande svenskkyrklig präst uttrycka den uppfattningen för inte alldeles många år sedan). Homosexuella borde ha rättigheten att leva såsom naturen skapat dem, menar Symonds. De har inte avlagt några frivilliga prästlöften, så att de måste avstå från att leva ut sin sexualitet.

* * *

Den tiden är nu förbi, menar Symonds, då det är rimligt att anse homosexuella vara kriminella, när de följer sin egen — av allt att döma i de flesta fallen medfödda — natur. Efter sin undersökning, menar han att hans samtida läsare borde känna sig obekväma med hur lagarna ser ut. Det åligger den som stöder de då rådande lagarna att visa, hur homosexuella själva lider av sin läggning, eller på vad sätt samhället kommer i fara av att de finns i samhällskroppen.

För Symonds blir så huvudfrågan, trots att han gått igenom ledande forskares uppfattningar i frågan om vad homosexualitet beror på, om samhället har rätt att straffa de män, som föds med homosexuell instinkt — en instinkt som vare sig bör ses som sjuklig eller kriminell? — Det underförstådda och självklara svaret var för honom och den tid som skulle komma — ett härskri som tydligt uttyds som "NEJ!"

* * *

A Problem in Modern Ethics bär sin tids kännetecken: den är centrerad kring mannen, och i ett exempel ovan har ett ganska grovt sexistiskt exempel tagits med för att belysa dess tidsbundenhet.

Det förtar dock inte, att A Problem in Modern Ethics är en av flera tidiga skrifter i kampen för homosexuellas frigörelseprocess — en process som på många håll i världen pågår än i dag: på sina håll även med livet som insats, eller med risk att bli fängslad. Symonds och Ulrichs hade nog glatts storligen åt hur utvecklingen blev i England (avkriminalisering 1967), Tyskland (avkriminalisering 1968/1969) och inte minst i Sverige (avkriminalisering 1944). Lika bedrövade hade de sannolikt blivit över hur det än i dag ser ut i delar av Afrika, Mellanöstern och i Ryssland.

A Problem i Modern Ethics, med sina brister och fördelar, markerar ett steg, ett viktigt steg, i utvecklingen av kampen mot förtrycket: att man åtminstone började prata ur ett vetenskapligt perspektiv, snarare än ett religiöst dito, och att homosexuella, försiktigt, började kräva sin rätt — att inte vara illegala.

– – –

A Problem in Modern Ethics being an inquiry into the phenomenon of sexual inversion, addressed especially to Medical Psychologists and Jurists, John Addington Symonds. London 1896. Digitaliserad som epub av Project Gutenberg.

Bokrecension: Grekisk gryning | Sture Linnér

View of the Parthenon from the Propylea, Edward Dodwell, 1821. Detalj.

Grekisk gryning: Om det hellenska kulturflödet genom tiderna är skriven av Sture Linnér (1917-2010). Boken utkom första gången 2005.

* * *

Sture Linnér var onekligen en speciell man. Han var docent i grekiska, arbetade för Röda korset, och som FN-diplomat, handplockad av Dag Hammarskjöld. Dessutom innehade Linnér under sitt liv flera toppositioner i näringslivet. Linnér var vittberest och spränglärd — med en total passion för antiken. Redan under militärtjänstgöringen lär Linnér ha fått sitta i arresten, för att han under vakttjänstgöring läst Odysséen. På grekiska.

Passionen för antiken kommer till uttryck i Grekisk gryning, som rymmer ett antal texter, främst essäer, som på olika sätt — rentav något spretigt — berör den inflytelserika och spännande perioden i mänsklighetens historia. Som allra bäst blir de texter, där Linnér blir personlig och låter sin personlighet skina igenom: där akademikern även blir farbrorn som följde sin passion och bosatte sig i Grekland.

* * *

Linnér berättar om åtskilliga intressanta ting. Kursen i Sokrates, Platons och Aristotelse filosofi kan vi kanske lämna därhän — åtminstone som gamla humanister, som hört det till leda, men kanhända är det ändå välbehövlig repetition. Men annat är mer okänt för mig, och ger insikter jag saknat och är glad att ha fått.

Antikens Grekland är avlägset. Linnér berättar om hur mycket vi förlorat som kunnat sätta oss i samband med det förflutenhetens landskap: texter som aldrig återfunnits, texter som förstörts, texter som försvunnit, i synnerhet under det millennium som följde på Romarrikets fall.

Linnér uppskattar att omkring ett tusental tragedier bör ha uppförts i Aten bara under 400-talet. Trehundra av dessa tragedier känner vi till något om. Trettio av dem har vi kvar fullständiga manuskript av. I andra fall, berättar Linnér, beror all vår kunskap på enskilda titlar, något fragment, något citat.

I fallet Sapho känner vi till, att biblioteket i Alexandria ägde nio papyrusrullar med hennes texter. Vi vet också, att första rullen innehåll 1320 rader. I dag har vi kvar en fullständig dikt, stora delar av tolv ytterligare dikter. I övrigt finns blott brottstycken, enskilda ord, stavelser kvar — på grund av "kyrkomännens bigotteri och andra förstörelsens krafter."

Trots detta nedslående faktum, berättar Linnér också hoppfullt om hur många antika texter som fortlöpande dyker upp än i dag. Under det senaste dryga seklet, skriver han, har i genomsnitt en papyrus publicerats var tionde dag.

Och jag får känslan av att hoppet om stora, betydande fyndigheter månne inte är ute. Även om det verkar som att man dammsög åtminstone Egypten på fyndigheter under slutet av 1800-talet — så att man till exempel i den förra grekiska kolonin Oxyrynkos fann mängder av papyrer i en antik soptipp. Linnér skriver, att man efter tio år räddat omkring hundratusen textfragment.

— Så vem vet vad som ligger gömt i den torra, bevarande sanden eller på andra platser, där de åldriga texterna varit skyddade för den förintande tidens tand. Linnér skriver att hjältediktningen säkert bestått av fler texter än Iliaden och Odysséen. — Tänk om en text av det omfånget skulle bli mänskligheten tillgänglig igen!

På senare tid har man fått fram den första sammanhängande texten av Empedokles (1999), en ny samling epigram av Posidippos från Pella hittades 2002, och utökade den totala samlingen från ett trettiotal till ett hundratrettiotal.

Och med varje fynd kan forskarna lära sig lite mer om hur antiken såg ut, hur människorna tänkte: hur förflutenhetens landskaps geografi egentligen var:

"Överallt tänjs gränserna för antikforskningen ut, oupphörligen ifrågasätts gamla uppfattningar och traditioner."

* * *

Antiken är inte av intresse blott för oss som brinner för det förflutna. Antikens Grekland, som Linnér berättar om, har påverkat och format hela vår kultur mer än något annat folk i historien. Själva den västerländska civilisationen har sin vagga i stadsstaterna med den nymornade demokratin, storslagna litteraturen, vetenskapen...

Och stora delar av vår egen kultur vore obegriplig eller betydligt dunklare, för den som inte känner till antika motiv, antikens berättelser och historia. Hur i antika, friska källflöden mängder av vittra människor hittat näring: Shakespeare, Jonathan Swift, Stiernhielm, Stagnelius, Hölderlin, Tegnér, Hjalmar Gullberg, Percy Bysshe Shelley, Tennyson, André Gidé, Virginia Woolf, Fröding, Gunnar Ekelöf, Viktor Rydberg...

* * *

Det hade gått att skriva mycket mer om Grekisk gryning. Men jag vill hellre hänvisa till boken själv, än att referera mer. I den finns mer material om hur sentida diktare tagit djupa intryck av antiken, och vi får lära oss mer om hur den antika mytologin fungerade — och hur den kanske kan vara relevant för oss än i dag.

Inte minst intressant är hur antikens filosofiska vetenskapsmän steg för steg överger religiösa förklaringsmodeller för mer naturalistiskt baserade hypoteser: hur "[e]n primitiv empirism föddes när de gamla gudarnas suveräna makt försvagades."

Därtill behandlas i boken en av mina favoritgestalter under senare antiken, kejsar Julianus, på ett utförligt och nyanserat vis: Linnér betonar att den siste hedniske kejsaren inte så mycket ville kväsa kristendomen för att återgå till en traditionell hedendom, utan till en hedendom stöpt i formen av hans nyplatonism — som i mina ögon möjligen har mer gemensamt med kristna idéer än med traditionellt hedniska.

* * *

Jag må inte dela Linnérs hänfördhet inför Aristoteles ("moderna filosofer betraktar honom som en briljant kollega"), Platon och Sokrates. Men jag är honom djupt tacksam för att han fördjupar min kunskap om antiken som sådan, för att han sätter fingret på antikens påverkan på oss än i dag, och för att han gav mig namnet på en grekisk poet som jag vill läsa mer av: Konstantin Kavafis (1863-1933), — han skriver bland annat om kampen med sin egen homosexualitet i en fördömande tid, genom att använda antika motiv.

Grekisk gryning kastar ljus över antiken. Skåda det förflutna i den ljuset!
– – –
Grekisk gryning: Om det hellenska kulturflödet genom tiderna, Sture Linnér. Wahlström & Widstrand 2005. E-bok (2013): ISBN: 978-914350550-4. Tryckt utgåva: ISBN: 914621197-7.

Bokrecension: Svenskarna och deras hövdingar | Verner von Heidenstam

Gravdös.

Svenskarna och deras hövdingar: Berättelser för unga och gamla är skriven av Verner von Heidenstam (1859-1940). Verket utgavs i två volymer 1908 respektive 1910.

Svenskarna och deras hövdingar består av en stor mängd noveller, som skildrar olika händelser i företrädesvis svensk historia. Ibland betraktar berättaren historien med hjälp av en fiktiv karaktär, men oftare skildras händelserna ur kända svenskars perspektiv – i synnerhet landets konungars perspektiv. I titeln ”Svenskarna och deras hövdingar” bör den absoluta emfasen ligga på ”hövdingar”, om det ska spegla innehållets balansering. Denna tyngdpunkt på konungar är von Heidenstam själv helt medveten om, och skriver att striderna som byggde "hela vår nuvarande odling" —

"De utkämpades av hela folket gemensamt, fast vi veta så mycket mer om våra namnkunniga och berömda än om de tusen andra, som ligga i kyrkogårdarna utan kors och sten."

Svenskarna och deras hövdingar är inte ett facklitterärt verk. Vad läsaren får sig till del, är sagan om Sveriges historia: Heidenstam skriver sina noveller kring historiska händelser eller skeenden, så att själva kärnan förvisso oftast är helt eller sannolikt historisk, men Heidenstam själv sätter — mycket medvetet — ton, färg och känsla till vad som hände. Han har konturerna givna, men fyller dem själv med liv.

* * *

Lite beroende på hur man räknar, passerar läsaren genom ett fyrtio-femtiotal noveller i de två volymerna.

Resan börjar i en forntid, där jägarfolk möter samlarfolk, och slutar på 1840-talet med en åldrad Karl XIV Johan. Därefter följer en epilog som når till "nu i år som är", där man även finner en uppfostrande, moralistisk uppmaning:

"Längta, att bli en stor och god människa, en hjälte, inte blott när mångas ögon följa dig, utan lika mycket i den tysta stund, då ingen ser dig!" 

På vägen genom historien har man vid detta laget mött allehanda svenska celebriteter: Ane den gamle, Ansgar, Erik den helige, Magnus Smek, Engelbrekt Engelbrektsson, Gustav Vasa, Karl XII. Inte minst utrymme får de två sistnämnda konungarna. Bland de få kvinnor som får någorlunda framträdande platser kan nämnas den heliga Birgitta och drottning Kristina.

* * *

Tendensen är i regel storsvensk: konungarna är fria, starka män, svenskarna är tappra och i allmänhet goda. Visst finns undantag. Och symptomatiskt nog är drottning Kristina en av dem som skarpast kritiseras – måhända inte obefogat, men nog kunde till exempel Karl XII kritiserats minst lika hårt och hårdare för sin envisa krigsföring som ledde till så många människors död och undergång. Men Gustav Vasa skildras, som ung i slaget vid Brännkyrka, så här:

"Svenska huvudbaneret bars av den unga väpnaren Gustav Eriksson Vasa. Han var frisk och stormande som ett nordanväder och lockade den surmulnaste upplänning att sjunga mitt i stridsdånet."

Och von Heidenstam kallar dessutom Gustav Vasa:

"...den hövding, som vi aldrig skola sluta att tacka, så länge vårt språk ännu talas bland sjöar och skogar."

Och det är väl månne att ta i nästan så att man spricker, även i storsvensk retorik.

* * *

Svenskarna och deras hövdingar skall vara en slags historisk motsvarighet till vad Selma Lagerlöfs Nils Holgerssons underbara resa var för geografin. Så kan berättelserna säkerligen ha fungerat i seklets början. Nu är de fortfarande läsvärda av stilistiska skäl — även om prosan är aningens för behängd med blomsterflor och utstyrd med litterär snickarglädje för att vara mig helt i smaken — men som historiska skildringar känns de föråldrade, och de säger nog minst lika mycket om den tid som de skrevs i och om den person som skrev dem, som om de tider de beskriver.

Det ska dock sägas, att Verner von Heidenstam tillåter sig realistiska skildringar av historiska grymheter: de är inte nödvändigtvis omfriserade för att passa ungdomens öron. Om Jöran Persson och hans moder skriver von Heidenstam så:

"Han och modern blevo nu vid stadsporten utlämnade åt hertigarnas folk, som förde upp dem bland de aldrig tomma galgarna på Brunkebergsåsen. Här blev han pinad till döds och steglad, och hans avskurna öron uppspikades på pålen. Men modern kastade sig huvudstupa från hästen, så att hon bröt av sig halsen, och hennes kropp blev fastspikad i botten på ett träsk med en spetsig påle."

Därmed intet sagt om autenticiteten i de faktiska förhållandena i det här skildrade historiska förloppet. Inte heller mildrar von Heidenstam vad som hände vid intagandet av Magdeburg under Trettioåriga kriget:

"Kvinnorna försökte gömma sig i källarna och på vindar eller under likhögarna på de blodiga gatorna. På golvet i en av kyrkorna lågo slutligen över femtio halshuggna kvinnokroppar. Små barn sprungo omkring och ropade på mor och far utan att få något svar. Kroaterna grepo dem skrattande i fötterna, klövo dem med ett sabelhugg och kastade dem i lågorna."

* * *

Det är inte självklart att göra Heidenstam till nationalist, åtminstone inte om man ser till hans övriga produktion. Men i Svenskarna och deras hövdingar är det svårt att hitta åtminstone särskilt mycket av kritik mot nationalism. Givetvis måste en bok om Sveriges historia handla om Sverige. Men därmed är det icke nödvändigt att göra många av svensk historias hövdingar till helgonlika, brava endimensionella pappfigurer.

Vi kan gott läsa Verner von Heidenstams version av den svenska historien och få rejäl behållning av den! Men vi må läsa den kritiskt och se den som lika mycket en saga som en historiebok.

– – –

Svenskarna och deras hövdingar: Berättelser för unga och gamla, vol. I & II, Verner von Heidenstam. Albert Bonniers förlag 1908/1911. Båda volymerna är digitaliserade som epub (vol. I, vol II) av Litteraturbanken.

Dikt: ur "Klagan och tröst." | A. M. Lenngren

"Hvarför skall ängslan plåga ditt bröst?
Öppna ditt hjerta för nöje och tröst,
Bort med bekymmer, omsorg och gräl —
Sällheten föddes att bo i din själ!
Hurtigt på glaset luta,
lär dig att lefva och njuta!
Så lyder lagen vid Bacchi befäl . . .
Bort med bekymmer, omsorg och gräl —
Sällheten föddes att bo i din själ!"

Anna Maria Lenngren

ur dikten "Klagan och tröst."