Bokrecension: Svenskarna och deras hövdingar | Verner von Heidenstam

Gravdös.

Svenskarna och deras hövdingar: Berättelser för unga och gamla är skriven av Verner von Heidenstam (1859-1940). Verket utgavs i två volymer 1908 respektive 1910.

Svenskarna och deras hövdingar består av en stor mängd noveller, som skildrar olika händelser i företrädesvis svensk historia. Ibland betraktar berättaren historien med hjälp av en fiktiv karaktär, men oftare skildras händelserna ur kända svenskars perspektiv – i synnerhet landets konungars perspektiv. I titeln ”Svenskarna och deras hövdingar” bör den absoluta emfasen ligga på ”hövdingar”, om det ska spegla innehållets balansering. Denna tyngdpunkt på konungar är von Heidenstam själv helt medveten om, och skriver att striderna som byggde "hela vår nuvarande odling" —

"De utkämpades av hela folket gemensamt, fast vi veta så mycket mer om våra namnkunniga och berömda än om de tusen andra, som ligga i kyrkogårdarna utan kors och sten."

Svenskarna och deras hövdingar är inte ett facklitterärt verk. Vad läsaren får sig till del, är sagan om Sveriges historia: Heidenstam skriver sina noveller kring historiska händelser eller skeenden, så att själva kärnan förvisso oftast är helt eller sannolikt historisk, men Heidenstam själv sätter — mycket medvetet — ton, färg och känsla till vad som hände. Han har konturerna givna, men fyller dem själv med liv.

* * *

Lite beroende på hur man räknar, passerar läsaren genom ett fyrtio-femtiotal noveller i de två volymerna.

Resan börjar i en forntid, där jägarfolk möter samlarfolk, och slutar på 1840-talet med en åldrad Karl XIV Johan. Därefter följer en epilog som når till "nu i år som är", där man även finner en uppfostrande, moralistisk uppmaning:

"Längta, att bli en stor och god människa, en hjälte, inte blott när mångas ögon följa dig, utan lika mycket i den tysta stund, då ingen ser dig!" 

På vägen genom historien har man vid detta laget mött allehanda svenska celebriteter: Ane den gamle, Ansgar, Erik den helige, Magnus Smek, Engelbrekt Engelbrektsson, Gustav Vasa, Karl XII. Inte minst utrymme får de två sistnämnda konungarna. Bland de få kvinnor som får någorlunda framträdande platser kan nämnas den heliga Birgitta och drottning Kristina.

* * *

Tendensen är i regel storsvensk: konungarna är fria, starka män, svenskarna är tappra och i allmänhet goda. Visst finns undantag. Och symptomatiskt nog är drottning Kristina en av dem som skarpast kritiseras – måhända inte obefogat, men nog kunde till exempel Karl XII kritiserats minst lika hårt och hårdare för sin envisa krigsföring som ledde till så många människors död och undergång. Men Gustav Vasa skildras, som ung i slaget vid Brännkyrka, så här:

"Svenska huvudbaneret bars av den unga väpnaren Gustav Eriksson Vasa. Han var frisk och stormande som ett nordanväder och lockade den surmulnaste upplänning att sjunga mitt i stridsdånet."

Och von Heidenstam kallar dessutom Gustav Vasa:

"...den hövding, som vi aldrig skola sluta att tacka, så länge vårt språk ännu talas bland sjöar och skogar."

Och det är väl månne att ta i nästan så att man spricker, även i storsvensk retorik.

* * *

Svenskarna och deras hövdingar skall vara en slags historisk motsvarighet till vad Selma Lagerlöfs Nils Holgerssons underbara resa var för geografin. Så kan berättelserna säkerligen ha fungerat i seklets början. Nu är de fortfarande läsvärda av stilistiska skäl — även om prosan är aningens för behängd med blomsterflor och utstyrd med litterär snickarglädje för att vara mig helt i smaken — men som historiska skildringar känns de föråldrade, och de säger nog minst lika mycket om den tid som de skrevs i och om den person som skrev dem, som om de tider de beskriver.

Det ska dock sägas, att Verner von Heidenstam tillåter sig realistiska skildringar av historiska grymheter: de är inte nödvändigtvis omfriserade för att passa ungdomens öron. Om Jöran Persson och hans moder skriver von Heidenstam så:

"Han och modern blevo nu vid stadsporten utlämnade åt hertigarnas folk, som förde upp dem bland de aldrig tomma galgarna på Brunkebergsåsen. Här blev han pinad till döds och steglad, och hans avskurna öron uppspikades på pålen. Men modern kastade sig huvudstupa från hästen, så att hon bröt av sig halsen, och hennes kropp blev fastspikad i botten på ett träsk med en spetsig påle."

Därmed intet sagt om autenticiteten i de faktiska förhållandena i det här skildrade historiska förloppet. Inte heller mildrar von Heidenstam vad som hände vid intagandet av Magdeburg under Trettioåriga kriget:

"Kvinnorna försökte gömma sig i källarna och på vindar eller under likhögarna på de blodiga gatorna. På golvet i en av kyrkorna lågo slutligen över femtio halshuggna kvinnokroppar. Små barn sprungo omkring och ropade på mor och far utan att få något svar. Kroaterna grepo dem skrattande i fötterna, klövo dem med ett sabelhugg och kastade dem i lågorna."

* * *

Det är inte självklart att göra Heidenstam till nationalist, åtminstone inte om man ser till hans övriga produktion. Men i Svenskarna och deras hövdingar är det svårt att hitta åtminstone särskilt mycket av kritik mot nationalism. Givetvis måste en bok om Sveriges historia handla om Sverige. Men därmed är det icke nödvändigt att göra många av svensk historias hövdingar till helgonlika, brava endimensionella pappfigurer.

Vi kan gott läsa Verner von Heidenstams version av den svenska historien och få rejäl behållning av den! Men vi må läsa den kritiskt och se den som lika mycket en saga som en historiebok.

– – –

Svenskarna och deras hövdingar: Berättelser för unga och gamla, vol. I & II, Verner von Heidenstam. Albert Bonniers förlag 1908/1911. Båda volymerna är digitaliserade som epub (vol. I, vol II) av Litteraturbanken.