Bokrecension: Guitarr och dragharmonika | Gustaf Fröding

Gustaf Fröding 1896

Guitarr och dragharmonika är Gustaf Frödings (1860-1911) första publicerade diktsamling. Den utgavs första gången 1891.

* * *

Nog får Fröding kallas en av våra mest folkliga poeter! Något av en föregångare till Nils Ferlin, men med mer svärta, mer melankoli, mer natur, men med samma förkärlek för den ofta korthuggna men väldisponerade och lättflytande rimmade versen.

När jag läser Guitarr och dragharmonika — en titel Fröding själv tydligen inte var särdeles förtjust i; han hade själv önskat titeln Mixtum pictum compositum — mer än 120 år efter att den först kom ut är det mesta mycket fräscht och levande. Något av den rigor mortis som lätt drabbar äldre poesi har inte alls spritt sig mellan raderna, även om nog många av  talrika referenserna till antikens Grekland i dikterna går mig förbi. Det kan jag dock enbart skylla på min egen bildningsbrist på området.

* * *

Mycket av poesin är rotad i den värmländska naturen. Så har Fröding i "En hög visa" gjort en pastisch av Bibelns Höga visa, och lyft in hela kärlekskvädet i en mycket värmländsk språkdräkt:

"Min kära är såsom en smärt gran,
såsom en sjungande vattubäck
och såsom en ung ros..."

På så vis blir det överlastade bildspråket från Bibeln åtminstone något mindre överlastat och mer tillgängligt för oss skogsvarelser.

Trots att dikterna uppenbarligen är så välkomponerade med uteslutande av allt slagg, har Fröding lyckats förmedla en lekfull känsla i texterna: han synes leka med ljudbilden, och ord och nästan-ord blandas i ett för dikten välljudande ackord. Inte heller drar sig Fröding för att med utsökt språkkänsla i texten blanda in ords dialektala stavningsvarianter.

* * *

Mest känd av dikterna i Guitarr och dragharmonika är månne "Våran prost", som handlar om bondsonsprosten som är "rund som en ost / och lärd som själve den onde", som gärna super och äter och är som folk är mest, men som samtidigt å söndagarna kan predika med svavel så att både han själv och församlingen faller i gråt. Det må vara hänt, för:

"...vi repade oss,
när prosten klarade strupen
till sist och sade 'välkomna
till smörgåsbordet och supen!'"

Vid sidan av "Våran prost" kan såsom särskilt välkänd dikt nämnas "Jan Ersa och Per Persa", de två bönderna som ständigt ligger i dispyt med varandra, startar processer och bråkar, och går i graven okvädandes varandra...

* * *

Vi märker också av ett eko av emigrationen som år 1891 pågick för fullt. I "Farväll. En sorgens ton från Amerka" talar "mister Johansson", som blivit en herreman i nya landet, till kvinnan han en gång försökt vinna, och tadlar henne gråtande för att hon valde en annan, istället för honom, ehuru han då fortfarande var fattig skräddargesäll. Hade hon blott valt honom, hade hon nu

"...gått i hatt och hansker
ibland tjangtila amerikansker
och lefft på gåsfett, rebbenspjäll..."

Med spe uttalar mister Johansson, att han hoppas att hennes "Erk" förmår ge henne bröd för dagen och kaffe från staden.

* * *

Mest gripande ur flera aspekter tycker jag dock dikten "Elin i Hagen" är. Däri möter vi Elin, som bor i en stuga med far sin, vars enda dotter hon är. Hon var en glad och lycklig flicka, som kärar ner sig i en främling:

"...han mötte Elin i skogen tidt,
ock det gick rykten omkring i bygden,
och stackars Elin blef vild och galen
– i våras dränkte hon barnet sitt."

Resultatet av romansen med främlingen blev alltså en graviditet; vi anar att den främmande mannen sedan försvunnit och barnet omsider fötts, varvid den ensamstående unga kvinnan ej finner på annat råd i sin förtvivlan än att ta barnet av daga. Hon döms, säger dikten, till fyra år. Och hennes far är kvar i stugan:

"Han var en gubbe, som log beständigt,
– nu är hans ansikte skyggt och mulet..."

Och med Elin borta blir fadern folkskygg, "och gråter bittert, när ingen ser".

Vad vi möter i diktens form, är här den sociala krisen som blev följden av lönskaläge med efterföljande graviditet: det vill säga, att ha sex utanför äktenskapet som resulterar i att bli med barn med frånvarande fader. — Skammen var nog så stor för många verklighetens Elin, att det syntes rimligt att döda barnet, hellre än att möta folks förakt. — Genom mötet med en sådan flicka här i Frödings dikt, kan vi känna oss lyckliga, som åtminstone kommit långt ifrån den typen social skuldbeläggning, som hellre såg ner än stödde upp i en svår situation, inte minst ekonomiskt.

* * * 

Fröding var ju inte en alldeles munter person alla gånger. Något av hans ångest inför livet möter vi i den mycket vemodiga men också starka "En ghasel", där han beskriver hur han ser på världen omkring sig "genom gallret", ett galler som han inte kan slita sig ifrån:

"– det vill ej tänja sig, det vill ej brista,
ty i mig själf är smidt och nitadt gallret..."

Så nog torde, om dikten talar sant, Fröding känt en distans till yttervärlden, trots att han såg den så väl genom sitt galler, vars borttagande också skulle borttaga honom själv.

Vemodet känner vi också påtagligt i dikten "Döden", där snarast framstår som en möjlig befriare:

"Allt, som fordom mig bränt och grämt och tärt,
kylande, svalkande glömska släckte,
tomhetens slöjande mörker täckte
allting, som förr var mig godt och skönt och kärt."

Och i "Vänner vid sjukbädden" utlåter sig skaldens diktjag över vänner som kommer för att besöka en sjuk man med "köksmoralens senapsdeg" för att trösta; han vill inte ha med det att göra, det ropar bara "flyg! på den, som brutit vingen!", och så avslutar han: "...jag vill ha tröst af ingen!"

Men måhända finns även antytt i dikten "Ett Helicons blomster" hur man kan komma åt huvudets kramper:

"Så vill jag förhärda mitt hjärta och dricka
dag ut och dag in och i kruset blicka,
mitt öde i dräggen se
och ändå le."

* * *

Guitarr och dragharmonika är en vacker diktsamling, och en mycket tillgänglig sådan. Det bör också särskilt nämnas, att ej avhandlat i denna text om samlingen är den avdelning i boken som heter "Stämningar och stämningsbilder" som innehåller mycket tilltalande naturlyrik. Dikterna där om skogar och skogstjärnar är mycket suggererande.

För mig, som tidigare inte särskilt läst Fröding, mer än någon dikt eller text här och där, var detta ett mycket angenämt möte, och jag ser fram mot att göra Frödings fortsatta bekantskap genom att ta del av än fler av hans böcker. Fröding må vara död sedan över hundra år, men hans poesi liver, och det även utöver Mando Diaos mycket vackra tonsättning och framförande av "Strövtåg i hembygden".
– – –
Guitarr och dragharmonika, Gustaf Fröding. Albert Bonniers förlag 1891. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.

Verner von Heidenstams religion

"Frågar du mig om min religion så skall jag svara: den finner du i de stora lyrikernas oförgängligaste dikter." 

Verner von Heidenstam

Ur Tankar och utkast (1941)

Dikt: Begrafningen | J. L. Runeberg

Begrafningen. 

Tempeltornets dystra klockor hördes,
Mot dess port en svartklädd skara rördes,
Och en yngling, skördad ifrån våren,
Buro de på båren. 

Sakta sänktes slumrarn ned i mullen,
Fredligt rundades ånyo kullen,
Och ett enkelt kors blef stäldt af sorgen
På den trygga borgen. 

Nu, när lifvets sista gärd var slutad,
Bröt det tysta tåget opp, -- men lutad
Mot en alm, som sig i nejden höjde,
Qvar en flicka dröjde. 

Och hon dröjde der, tills allt blef öde;
Då till grafven gick hon, till den döde,
Och en lilja, som hon bar i handen,
Offrade åt sanden. 

Och den trogna satt och gret på stället
Än, när solen sjunkit bakom fjället,
Och den bleka, nattomhöljda stjernan
Uppgick öfver tärnan. 

Nästa morgon blef hon än der funnen,
Men dess tårekälla var förrunnen,
Och mot korset, som hon slöt med armen,
Slog ej mera barmen. 

Johan Ludvig Runeberg (1870)

Text från Projekt Runeberg

Bokrecension: Folkungaträdet | Verner von Heidenstam

Verner von Heidenstam

Folkungaträdet är skriven av Verner von Heidenstam (1859–1940).

* * *

Det var tänkt att Folkungaträdet skulle bli en serie om tre böcker, som behandlar folkungaättens öden under svensk medeltid. Men trilogin avslutades aldrig, och det blev blott två volymer: Folke Filbyter (1903) och Bjälboarvet (1907). Dessa samlade i en volym har jag läst.

Böckerna är framförallt litteratur spunnen kring en historisk-mytisk kärna, än någon form av krönikor över "wie es eigentlich gewesen", som tyskarna säger. von Heidenstam diktar alltså i stort sett helt fritt, med bara några hakar i berättelserna fastsatta i historiska fakta.

Och jag får helt olika intryck av de två delarna av Folkungaträdet. Den första delen är äventyrlig, har geist och röd tråd. Den andra delen förlorar sig i romantiskt svärmeri, otydlig berättarstruktur och väl blomsterprunkande metaforer. Medan den första delen var en stor och underhållande glädje att läsa, ja, ett historieberättande fullt i klass med Selma Lagerlöfs förmåga, är den senare delen trögläst och händelseknapp.

* * *

I Folke Filbyter kretsar handlingen kring folkungaättens halvmytiska urfader med samma namn, och dennes närmaste ättlingar. Denne Folke Filbyter är något av ett råskinn som varit i viking och skaffat sig rikedom och slår upp en gård. Men i grund är han en vildman, som förökar sin rikedom genom rövande och allianser med skogens stigmän. Med en mystisk dvärgdotter, vars folk skildras som åldrigt och skogen tillhörigt, får Folke Filbyter tre söner. Dessa blir sedan stommen i ättens framväxt.

Folke Filbyter kännetecknas av ett rejält driv i berättandet, insvept i naturmystik, vari von Heidenstam skickligt väver in vad man gärna tar som tidens folktro och kvardröjande hedendom. Folke Filbyter själv är något slags fornnordisk ateist, men religiositeten och den frambrytande kristendomen finns där. Inte minst blir detta tydligt, när kampen mellan kung Inge och Blot-Sven vävs in i berättelsens senare del. Men själv säger Folke Filbyter till sina söner:

"Åt inga gudar kan jag anbefalla er, ty ni få se många olika, och alla svika de er, när er egen arm sviker."

Särskilt gripande blir berättelsen, efter att munken Jakob mer eller mindre rövat bort Folke Filbyters barnbarn, från hans döende son, varefter den alltmer åldrade Folke Filbyter tar sig land och rike runt, och letar efter sonsonen år in och år ut.

I vilken utsträckning olika rent historiska beskrivningar är korrekta i romanen, kan jag inte svara på. Om trälarna hanterades så som von Heidenstam skriver, eller om husen såg ut på det viset — det vet jag inte. Men von Heidenstam lyckas hursomhelst skapa en illusion av stor realism i sina beskrivningar även av sådant som ligger vid sidan av själva huvudstråket i berättelsen.

* * *

Den andra romanen i Folkungaträdet, nämligen Bjälboarvet, utspelar sig omkring två sekler efter Folke Filbyter. Folke Filbyter själv bör ha levt – om han någonsin existerat – på 1000-talet. När Bjälboarvet börjar, är Birger Jarl en gammal man, och vi befinner oss på 1200-talet.

Själva huvudhandlingen – i den mån en sådan alls kan trasslas fram – är en alltmer tilltagande maktkamp mellan Birger Jarls två söner: Valdemar och Magnus Ladulås, båda konungar i sin tid.

von Heidenstam utmålar de två männen som helt olika typer av människor. Valdemar står naturen nära, och verkar vara vad som bara kan beskrivas som en kvinnokarl och hopplös romantiker. Magnus Ladulås är en dyster karl, djupt kristen där Valdemar har en böjelse åt folktron och kvardröjande hedendom. Magnus grundar ett riddarväsen, och framstår själv som den främste av dem.

Jag saknar drivet från Folke Filbyter i Bjälboarvet. Många gestalter skimrar förbi, och jag får svårt att hålla reda på dem. Turerna mellan bröderna är väl inte precis glasklara, och Valdemars svärmeri för sina olika kvinnor är mest tröttande att ta del av. Där Folke Filbyter var frisk vind och stormby, är Bjälboarvet mer av stillastående luft. Där romantiken var himlastormande, farlig och medryckande i Folke Filbyter, är den svärmisk och alldeles blomsteröversållad i Bjälboarvet.

* * *

Låt oss bedöma det här landskapet utifrån dess högsta toppar. Dessa finner vi i stort sett uteslutande i Folke Filbyter, samlingens första del. Men till dem skall också räknas en vacker och vemodig skildring av Valdemars och Magnus sista härstrid, som vi hittar i Bjälboarvet. Där strider Valdemars skogsmän och hedningar mot den nya tidens riddare, och de förra lider, sina konster till trots, sitt nederlag.

Folke Filbyter kan nog läsas som ett verk i sig, oberoende av uppföljaren. Jag tror att jag skulle rekommendera hågade läsare att stanna vid just den första delen. Den är mycket bra och förtjänar att lyftas upp ur den äldre litteraturens skuggvärld till dagsljuset, att njutas också nu, inte bara på grund av  litteraturhistoriskt intresse, utan på grund av att den är en riktigt bra berättelse.
– – –
Folkungaträdet: Folke Filbyter (1903), Bjälboarvet (1907), Verner von Heidenstam. Digitaliserad som epub av Project Gutenberg.

Bokrecension: Historietter | Hjalmar Söderberg

Historietter är en novellsamling författad av Hjalmar Söderberg (1869-1941), som först utgavs 1898.

* * *

Historietter är en samling eleganta smånoveller; två av dem har Söderberg själv kallat "poesi på prosa". Ofta är verklighetsuppfattningen glidande: vi rör oss bland minnen, drömmar, och miljöer som liksom svävar lite, men likväl tecknade med Söderbergs sedvanliga skärpa, som redan i detta tidiga verk är tydligt framträdande.

En viss lutning åt funderingar kring livsfrågorna finns också företrädda bland texterna. Redan i den första novellen, "Tuschritningen", anar vi det. Berättarjaget besöker då en affär, och av en ingivelse visar han flickan bakom disken den tuschritning han fått av en konstnär. Hon tittar länge och väl på den, men frågar till sist vad den betyder. Det gör berättarjaget helt ställd. Vad teckningen betyder är i hans värld oväsentligt: dess skönhet är nog i sig själv! Flickan uppfattar det som att hon görs narr av, som inte får veta vad den skall betyda, men inga svar finns att ge...

Själv läser jag denna korta novell som en parallell till livet självt: det kan vara vackert och värt att ta vara på, utan att i någon metafysisk mening eller annan mening egentligen betyda något.

På ett tangerande tema skriver Söderberg om döden, nämligen i novellen "Drömmen om evigheten". Han skänker läsaren där en bild, som grep mig. Däri berättas om barn som leker i en trädgård, omhägnad av en hög mur. Lite då och då öppnas en port i muren, och ett barn går ut och ses icke mera till. Man säger då, att barnet kommit till en än större och bättre trädgård. Ett av barnen är dock särskilt nyfiket, och klättrar en dag uppför muren och kikar ut. Där ser han en jätte, som sitter och äter upp de barn som slipper ut genom porten, vilket de alla skall göra i tur och ordning.

Och sådant är livet. Berättarjaget i den novellen frågar sin kamrat, som berättat liknelsen, hur han kan känna ett nöje i att ha denna insikt, ja, en stolthet i att "veta mer än de andra". En nutida läsare kan nog, tillika med mig, nästan rysa av skildringen.

— Och vad är då egentligen bäst: att leka vidare i trädgården, tills porten öppnar, och man har förhoppningar om att komma till en än bättre trädgård, eller att vara barnet som bestiger muren och får veta vad som egentligen väntar, och i väntan på att porten öppnas för honom leva med den insikten — och kanske sprida den...?

Senare i novellen finns också en rätt ryslig bild av evigheten, där berättarjaget skall gå upp till sin lägenhet på tredje och översta våningen, men blott finner våning på våning, som han bestiger. Och på dörrarna står namnen på avlidna kamrater.

* * *

Något om livets orättvisa möter oss i novellen "Sotarfrun", där en kvinna som gift sig med en sotare som är änkeman inte kan med styvsonens och grannflickans förälskelse, vilket får de olyckligaste konsekvenser. Men inte för sotarfrun. Om henne handlar orden i novellen:

"Det finns människor, som icke egentligen äro samvetslösa, men som aldrig af sig själfva falla på den idén, att de ha gjort något oriktigt."

Och nog känner vi den typen så väl!

* * *

Det kan också nämnas, att i de båda novellerna "Att döda" och "En herrelös hund" lyser en varm ömhet för djuren igenom. I den första genom den melankoli med vilken Söderberg berättar om tre djur som han dödat, och i den andra genom den försiktiga och inkännande prosa varmed han beskriver en hunds öde efter att dennes husse gått bort, och ingen förbarmar sig över honom.

* * *

Historietter var Hjalmar Söderbergs andra publicerade bok. Berättelserna däri hade tidigare publicerats i t.ex. Svenska Dagbladet som kåserier — en tidning där Söderberg medverkade sen dess grundläggning. Redan här, i Historietter, märker läsaren den skarpsinnighet, den ibland ironiserande ton, ja, den elegans med vilken Söderberg allt framgent skulle låta framträda i sina alster. Historietter är ren läsfröjd.
– – –
Historietter, Hjalmar Söderberg, Albert Bonniers förlag 1898. Digitalserad som epub av Litteraturbanken.

Bokrecension: Frithiofs saga | Esaias Tegnér

Esaias Tegnér, porträtterad av L. H. Roos 1816

Frithiofs saga är ett diktverk skrivet av skalden, kulturpersonligheten och sedermera biskopen Esaias Tegnér (1782-1846), utgiven i sin helhet 1825.

* * *

Frithiofs saga presenterar hjälten Frithiofs och hans älskade Ingeborgs öden i fornnordisk miljö, uppdelat i tjugofyra kapitel, kallade "romanser", skrivna med olika versmått, såsom hexameter, alexandrin, knittelvers och fornyrdislag.

Det är uppenbart att Tegnér, som ju även var professor i grekiska, är väl hemmastadd i verssmideriets konst.  Språket flyter utomordentligt väl i sina former — så väl att formen faktiskt inte stör förståelsen särskilt mycket: och då är det bra.

Och att berättelsen för Tegnérs kanske kändaste diktverk utspelar sig i fornnordisk miljö är inte överraskande. Själv var han medlem i det under några år i början av 1800-talet aktiva nationalromantiska Götiska förbundet, som sysselsatte sig med att värna om det fornnordiska arvet. Själva sagan i sig skall bygga på Fritjof den djärves saga, en isländsk saga från 1300-talet, vilken jag dock icke läst.

* * *

Berättelsen i Frithiofs saga är ungefär av detta slag:

Hjätesonen Frithiof och konungadottern Ingeborg är barndomskamrater. Med tiden förälskar de sig i varandra. Deras olika börd sätter hinder i vägen, vilka dock Frithiof övervinner. Då har emellertid Ingeborg redan gifts bort med kung Ring, med vilken Frithiof blir god vän.

När kung Ring dött, lyckas Frithiof dock bland annat förarga guden Balder, genom att av misstag bränna ner dennes tempel. Detta leder till att Frithiof får gå i exil. Försoning med Balder visar sig sedan endast möjlig, om han offrar sitt hämndbegär. Så sluter han fred med sin fiende, som är Ingeborgs kvarvarande broder, och då inträder Ingeborg giftasfärdig i templet.

* * *

Man skulle kunna resa en hel del invändningar mot föreställningsvärlden i Frithiofs saga. Men man måste vid läsningen av den hålla i minnet att den är skriven då den är skriven, av den som den är skriven. Inte för att det gör den märkliga kvinnosynen sundare, eller de kristna inslagen behagligare. Men de blir måhända begripligare. Dock är passager som den följande likväl synnerligen svårsmälta, då Ingeborg förklarar för Frithiof varför hon ej kan gå emot sin broder, kungens, vilja:

"Hvad vore qvinnan, om hon slet sig lös
ifrån de band, hvarmed Allfader fäst
invid den starke hennes svaga väsen?"

Jag har ju också synnerligen svårt för blomsterprunkande språk, men under romantikens era får man ta det för vad det är. Det vore anakronistiskt av mig, att ålägga Tegnér mina förväntningar om ett minimalistiskt språk. Det är rimligare av mig att beundra hans förmåga att smida fram verserna, strof efter strof.

* * *

Men så är det detta med kristendomen. Tegnér är uppenbarligen väl förtrogen med den norröna mytologin, och hanterar den till synes lätt och ledigt. Dock är Balder i fokus. Det är i Balders tempel som Ingeborg först spärras in, och det är honom Frithiof förargar, när han där besöker henne, och sedan när han av misstag bränner ner templet. Balder är ljusets gud, den oskyldige sonen som blir dödad. Parallellen till en kristusgestalt är givetvis självklar. Baldersprästen förkunnar sedan en mycket kristen syn på döden:

"Ack! allt det bästa ligger på hinsidan om
grafhögen, Gimles gröna port, och lågt är allt,
besmittadt allt,s om dväljes under stjernorna. –
[...]
Ty jorden är dock himlens skugga, lifvet är
förgården dock till Balderstemplet ofvan skyn."

Och i sista kapitlet tar Baldersprästen steget fullt ut, och förkunnar en ny lära, söderifrån... Om en Balder som är jungfruns son, som ska tyda outtydda runor, och vars lära skall spridas vida omkring och smälta hårda hjärtan...

* * *

Frithiofs saga bör läsas främst som ett stycke poesi, ja, ett utsökt exempel på nationalromantisk verskonst, med vikingar, en ljuslockig hjälte och en blek mö, onda kungar och äventyr och kamp. Här är de gamla gudarna ännu inte döda, även om Kristus står alldeles utanför scenen och väntar på att få komma in med ett försoningens budskap.

Tegnérs Frithiofs saga hör hemma i sin tid, men kan avnjutas fortfarande, som ett litterärt verk från en annan tid, med sina fördomar, föreställningar — och förtjänster.
– – –
Frithiofs saga, Esaias Tegnér, Direct. Tryckt hos Direct. Henrik A. Nordström 1825. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.

Bokrecension: Svensk mystik | Per Gustaf Berg

"Hünengrab im Schnee", C. D. Friedrich (detalj)

Svensk mystik: Innehållande Anekdoter och historier om Alkemister, Astrologer och Mystici, Syner, Uppenbarelser, Trolldom, Spökhistorier, Spådomar, Drömmar, Vidskepliga seder och bruk, Nemesis Divina samt andra underbara tilldragelser är skriven av Per Gustaf Berg (1805-1889), och först utgiven 1871.

* * *

Per Gustaf Berg var en svensk bokhandlare, som dessutom grundade ett förlag och ett boktryckeri. Det kan nämnas att Berg gav ut det första kompletta större uppslagsverket på svenska: Svenskt konversationslexikon (1845-1851) i fyra band.

Uppenbarligen samlade Berg på anekdoter. För det är av sådana hans mycket tillgängliga Svensk mystik till största delen består: anekdoter om oförklarliga eller mystiska ting: om syner och uppenbarelser, spöken och troll, astrologi och alkemi, om skendödhet och diverse vidskepliga bruk, med mera...

Själv förhåller sig Berg någorlunda skeptisk till sitt material; han är nog medveten om att samlingen mest har ett underhållningsvärde. Men det är å andra sidan ett underhållningsvärde som stått sig i över 140 år. Källhänvisningar kan vi blott hitta i några få fall. Ofta är namn helt eller delvis strukna eller dolda — av en slags hänsynstagande, förmodar jag — vilket gör kontroll av uppgifter än svårare.

Det är inte ovanligt att anekdoterna dessutom belyser eller säger sig belysa mer okända sidor av kända gestalter, såsom Gustaf III och Karl XIII. Mystikern Emanuel Swedenborg återkommer av naturliga skäl gång på gång i skildringarna.

Störst värde har Bergs Svensk mystik helt enkelt som en rik samling anekdoter om mer eller mindre oförklarliga händelser, vilka är väl värda att läsa och ta del av för sin egen skull. Men vi kan faktiskt vidimera en hel del material, t.ex. föreställningar om hur man ska hantera de döda, och så vidare, i andra folkloristiska källor.

* * *

Jag ska berätta lite om det material läsaren möter i Svensk mystik.

I kapitlet "Syner och Uppenbarelser" ges en förklaring till ett kors som stått på Weckholms kyrkogård. Sägnen förtäljer, att en from präst, Melchior, "vid pass 300 år sedan" varje afton gick till kyrkan för att be. Hans hustru tyckte det var att ta i, så hon bad drängen klä ut sig till spöke och skrämma prästen när han gick från kyrkan. — Sagt och gjort!

När prästen fick syn på drängen med lakan över sig, började han bedja. Då sjönk drängstackaren ner i jorden. När han var sjunken till midjan ropade han sitt namn. Prästen förklarade att det var försent, och drängen fortsatte sjunka ner i jorden, och syntes ej mera av. Och på platsen reste folket på orten korset i fråga.

* * *

Bland den nordiska folktrons många naturväsen har jag förut inte stött på "högfolket". Dessa säges vara de hedniska förfädernas andar, och lär bo i de hedniska gravkullarna och ättehögarna, där de inväntar "den stora förlossningens dag", då de ska få ta del av budskapet om Jesus och försoningen. Högfolket skall vara av människolängd och till utseendet särskilt fagra.

* * *

Begravningskultur intresserar mig särskilt. Därför gläder det mig, att några rader vigts till just skrock och seder vid "dödsfall eller begrafningar". En del av vidskepelserna Berg berättar om är de följande.

Man bör inte ha skrik och buller där en död finns, ty då riskerar man att väcka den döde, men endast till ett uselt liv. Den döde bör också få det honom mest kärt var med sig i kistan, på så vis skall ha få ro.

När man bär den döde till kyrkogården, bör man se upp med var man går, för åkrar och sjöar man tar sig över, blir ofruktsamma. Om kyrkklockorna klingar lätt är den döde salig, men om det är oväder under begravningen eller om man hör korpar, har den döde gått till den onde.

Berg gläder sig åt att dessa föreställningar — och många andra — åtnjuter ett "dagligen förminskande förtroende".

* * *

Vi får också läsa om sådant som himmelsbrev, alltså fysiska brev, vilka säges vara skrivna av Gud själv. Det berättas om spöklika arméer på öde fält. Det berättas om strömkarlen, som även kallas näcken, och om skogsfrun, som även kallas skogsrå, och om de mystiska vättarna och om tomtarna.

Vi får lära oss om den vikt man lagt vid att ha stål tillhands i allehanda sammanhang för att avvärja trolltygs inflytande. Bergtagningar var tydligen fortfarande i författarens tid en tradition som man på sina håll trodde på. Och så skall vi veta, att alla dörrar bör låsas ordentligt när man barnafödsel på gång, eljest kunna trollen komma och byta ut barnet mot en trollunge.

Berättelserna och anekdoterna och skildringarna är legio och i stort sett alltid fascinerande!

* * *

Vi kan bland seder och sägner också ana arv från hednisk tid — som uppfattningen att trollbarn dör i särskild mängd när åskan mullrar: åskan — tordön — är ju ett tecken på jättedräparen Tors närvaro, och oknytt som troll och jättar smälter nog samman många gånger i folktraditionen. Berg skriver:

"Af den gamla nordiska Thorsdyrkan qvarlefva ännu många spår, synnerligast uti södra Sverige, der thorsdagen anses märkligare än andra dagar. Då begrafvas icke gerna några lik, inga brudpar vigas, inga barndop hållas på en sådan dag o. s. v."

Berg menar, att mycken skrock går tillbaka på "förut inom landet rådande gudaläror". Ett grand av sanning kan vi nog finna i den uppfattningen, men då kanske snarare vad gäller naturväsenden än genuint skrock.

* * *

Berg själv berättar till synes med största nöje. Berättarglädjen och berättarfallenheten är uppenbar och trots det nu något åldrade språkbruket fullt möjlig att njuta av. Han är, som nämnts, skeptisk till sitt material, men förkastar inte religionen, och kan skriva så här:

"Menniskan eger, sig sjelf lemnad, en förkärlek för det öfvernaturliga och oförklarliga, som blott upplysning och ännu mer religion förmår förtaga."

För egen del föredrar jag att hålla med, om man blott stryker ut "och ännu mer religion"...!

Hans skepticism förefaller icke heller nå föreställningen om skendöd och levande begravd-skräcken som under 1800-talet var rätt omfattande. Hisnande obehagliga anekdoter om dylika fall presenteras i ett eget kapitel. Hans kapitel om "Nemesis Divina", alltså om onda gärningars straff av Gud redan här i tiden, antyder att Berg också trott på dennas möjlighet, om han inte tillåter sig att vara satirisk.

* * *

Per Gustaf Bergs Svensk mystik ger antydningar om vad man för inte så länge sedan tänkt och föreställt sig i vårt land. Boken fyller så ett folkloristiskt och historiskt intresse, som dock i sitt mycket tillgängliga populärformat handikappas av brist på källhänvisningar. Denna brist till trots är läsningen ett rent nöje på grund av det alltid medryckande berättande och ibland hiskeliga innehållet.

— Det slår mig också, att Bergs anekdotsamling dessutom torde kunna fungera som en guldgruva för författare och sagoberättare, som vill ha spännande små historier att väva in i sina berättelser.
– – –
Svensk mystik: Innehållande Anekdoter och historier om Alkemister, Astrologer och Mystici, Syner, Uppenbarelser, Trolldom, Spökhistorier, Spådomar, Drömmar, Vidskepliga seder och bruk, Nemesis Divina samt andra underbara tilldragelser, Per Gustaf Berg, P.G. Berg 1871. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.