Bokrecension: Historietter | Hjalmar Söderberg

Historietter är en novellsamling författad av Hjalmar Söderberg (1869-1941), som först utgavs 1898.

* * *

Historietter är en samling eleganta smånoveller; två av dem har Söderberg själv kallat "poesi på prosa". Ofta är verklighetsuppfattningen glidande: vi rör oss bland minnen, drömmar, och miljöer som liksom svävar lite, men likväl tecknade med Söderbergs sedvanliga skärpa, som redan i detta tidiga verk är tydligt framträdande.

En viss lutning åt funderingar kring livsfrågorna finns också företrädda bland texterna. Redan i den första novellen, "Tuschritningen", anar vi det. Berättarjaget besöker då en affär, och av en ingivelse visar han flickan bakom disken den tuschritning han fått av en konstnär. Hon tittar länge och väl på den, men frågar till sist vad den betyder. Det gör berättarjaget helt ställd. Vad teckningen betyder är i hans värld oväsentligt: dess skönhet är nog i sig själv! Flickan uppfattar det som att hon görs narr av, som inte får veta vad den skall betyda, men inga svar finns att ge...

Själv läser jag denna korta novell som en parallell till livet självt: det kan vara vackert och värt att ta vara på, utan att i någon metafysisk mening eller annan mening egentligen betyda något.

På ett tangerande tema skriver Söderberg om döden, nämligen i novellen "Drömmen om evigheten". Han skänker läsaren där en bild, som grep mig. Däri berättas om barn som leker i en trädgård, omhägnad av en hög mur. Lite då och då öppnas en port i muren, och ett barn går ut och ses icke mera till. Man säger då, att barnet kommit till en än större och bättre trädgård. Ett av barnen är dock särskilt nyfiket, och klättrar en dag uppför muren och kikar ut. Där ser han en jätte, som sitter och äter upp de barn som slipper ut genom porten, vilket de alla skall göra i tur och ordning.

Och sådant är livet. Berättarjaget i den novellen frågar sin kamrat, som berättat liknelsen, hur han kan känna ett nöje i att ha denna insikt, ja, en stolthet i att "veta mer än de andra". En nutida läsare kan nog, tillika med mig, nästan rysa av skildringen.

— Och vad är då egentligen bäst: att leka vidare i trädgården, tills porten öppnar, och man har förhoppningar om att komma till en än bättre trädgård, eller att vara barnet som bestiger muren och får veta vad som egentligen väntar, och i väntan på att porten öppnas för honom leva med den insikten — och kanske sprida den...?

Senare i novellen finns också en rätt ryslig bild av evigheten, där berättarjaget skall gå upp till sin lägenhet på tredje och översta våningen, men blott finner våning på våning, som han bestiger. Och på dörrarna står namnen på avlidna kamrater.

* * *

Något om livets orättvisa möter oss i novellen "Sotarfrun", där en kvinna som gift sig med en sotare som är änkeman inte kan med styvsonens och grannflickans förälskelse, vilket får de olyckligaste konsekvenser. Men inte för sotarfrun. Om henne handlar orden i novellen:

"Det finns människor, som icke egentligen äro samvetslösa, men som aldrig af sig själfva falla på den idén, att de ha gjort något oriktigt."

Och nog känner vi den typen så väl!

* * *

Det kan också nämnas, att i de båda novellerna "Att döda" och "En herrelös hund" lyser en varm ömhet för djuren igenom. I den första genom den melankoli med vilken Söderberg berättar om tre djur som han dödat, och i den andra genom den försiktiga och inkännande prosa varmed han beskriver en hunds öde efter att dennes husse gått bort, och ingen förbarmar sig över honom.

* * *

Historietter var Hjalmar Söderbergs andra publicerade bok. Berättelserna däri hade tidigare publicerats i t.ex. Svenska Dagbladet som kåserier — en tidning där Söderberg medverkade sen dess grundläggning. Redan här, i Historietter, märker läsaren den skarpsinnighet, den ibland ironiserande ton, ja, den elegans med vilken Söderberg allt framgent skulle låta framträda i sina alster. Historietter är ren läsfröjd.
– – –
Historietter, Hjalmar Söderberg, Albert Bonniers förlag 1898. Digitalserad som epub av Litteraturbanken.