Dikt: Begrafningen | J. L. Runeberg

Begrafningen. 

Tempeltornets dystra klockor hördes,
Mot dess port en svartklädd skara rördes,
Och en yngling, skördad ifrån våren,
Buro de på båren. 

Sakta sänktes slumrarn ned i mullen,
Fredligt rundades ånyo kullen,
Och ett enkelt kors blef stäldt af sorgen
På den trygga borgen. 

Nu, när lifvets sista gärd var slutad,
Bröt det tysta tåget opp, -- men lutad
Mot en alm, som sig i nejden höjde,
Qvar en flicka dröjde. 

Och hon dröjde der, tills allt blef öde;
Då till grafven gick hon, till den döde,
Och en lilja, som hon bar i handen,
Offrade åt sanden. 

Och den trogna satt och gret på stället
Än, när solen sjunkit bakom fjället,
Och den bleka, nattomhöljda stjernan
Uppgick öfver tärnan. 

Nästa morgon blef hon än der funnen,
Men dess tårekälla var förrunnen,
Och mot korset, som hon slöt med armen,
Slog ej mera barmen. 

Johan Ludvig Runeberg (1870)

Text från Projekt Runeberg