Bokrecension: Svensk mystik | Per Gustaf Berg

"Hünengrab im Schnee", C. D. Friedrich (detalj)

Svensk mystik: Innehållande Anekdoter och historier om Alkemister, Astrologer och Mystici, Syner, Uppenbarelser, Trolldom, Spökhistorier, Spådomar, Drömmar, Vidskepliga seder och bruk, Nemesis Divina samt andra underbara tilldragelser är skriven av Per Gustaf Berg (1805-1889), och först utgiven 1871.

* * *

Per Gustaf Berg var en svensk bokhandlare, som dessutom grundade ett förlag och ett boktryckeri. Det kan nämnas att Berg gav ut det första kompletta större uppslagsverket på svenska: Svenskt konversationslexikon (1845-1851) i fyra band.

Uppenbarligen samlade Berg på anekdoter. För det är av sådana hans mycket tillgängliga Svensk mystik till största delen består: anekdoter om oförklarliga eller mystiska ting: om syner och uppenbarelser, spöken och troll, astrologi och alkemi, om skendödhet och diverse vidskepliga bruk, med mera...

Själv förhåller sig Berg någorlunda skeptisk till sitt material; han är nog medveten om att samlingen mest har ett underhållningsvärde. Men det är å andra sidan ett underhållningsvärde som stått sig i över 140 år. Källhänvisningar kan vi blott hitta i några få fall. Ofta är namn helt eller delvis strukna eller dolda — av en slags hänsynstagande, förmodar jag — vilket gör kontroll av uppgifter än svårare.

Det är inte ovanligt att anekdoterna dessutom belyser eller säger sig belysa mer okända sidor av kända gestalter, såsom Gustaf III och Karl XIII. Mystikern Emanuel Swedenborg återkommer av naturliga skäl gång på gång i skildringarna.

Störst värde har Bergs Svensk mystik helt enkelt som en rik samling anekdoter om mer eller mindre oförklarliga händelser, vilka är väl värda att läsa och ta del av för sin egen skull. Men vi kan faktiskt vidimera en hel del material, t.ex. föreställningar om hur man ska hantera de döda, och så vidare, i andra folkloristiska källor.

* * *

Jag ska berätta lite om det material läsaren möter i Svensk mystik.

I kapitlet "Syner och Uppenbarelser" ges en förklaring till ett kors som stått på Weckholms kyrkogård. Sägnen förtäljer, att en from präst, Melchior, "vid pass 300 år sedan" varje afton gick till kyrkan för att be. Hans hustru tyckte det var att ta i, så hon bad drängen klä ut sig till spöke och skrämma prästen när han gick från kyrkan. — Sagt och gjort!

När prästen fick syn på drängen med lakan över sig, började han bedja. Då sjönk drängstackaren ner i jorden. När han var sjunken till midjan ropade han sitt namn. Prästen förklarade att det var försent, och drängen fortsatte sjunka ner i jorden, och syntes ej mera av. Och på platsen reste folket på orten korset i fråga.

* * *

Bland den nordiska folktrons många naturväsen har jag förut inte stött på "högfolket". Dessa säges vara de hedniska förfädernas andar, och lär bo i de hedniska gravkullarna och ättehögarna, där de inväntar "den stora förlossningens dag", då de ska få ta del av budskapet om Jesus och försoningen. Högfolket skall vara av människolängd och till utseendet särskilt fagra.

* * *

Begravningskultur intresserar mig särskilt. Därför gläder det mig, att några rader vigts till just skrock och seder vid "dödsfall eller begrafningar". En del av vidskepelserna Berg berättar om är de följande.

Man bör inte ha skrik och buller där en död finns, ty då riskerar man att väcka den döde, men endast till ett uselt liv. Den döde bör också få det honom mest kärt var med sig i kistan, på så vis skall ha få ro.

När man bär den döde till kyrkogården, bör man se upp med var man går, för åkrar och sjöar man tar sig över, blir ofruktsamma. Om kyrkklockorna klingar lätt är den döde salig, men om det är oväder under begravningen eller om man hör korpar, har den döde gått till den onde.

Berg gläder sig åt att dessa föreställningar — och många andra — åtnjuter ett "dagligen förminskande förtroende".

* * *

Vi får också läsa om sådant som himmelsbrev, alltså fysiska brev, vilka säges vara skrivna av Gud själv. Det berättas om spöklika arméer på öde fält. Det berättas om strömkarlen, som även kallas näcken, och om skogsfrun, som även kallas skogsrå, och om de mystiska vättarna och om tomtarna.

Vi får lära oss om den vikt man lagt vid att ha stål tillhands i allehanda sammanhang för att avvärja trolltygs inflytande. Bergtagningar var tydligen fortfarande i författarens tid en tradition som man på sina håll trodde på. Och så skall vi veta, att alla dörrar bör låsas ordentligt när man barnafödsel på gång, eljest kunna trollen komma och byta ut barnet mot en trollunge.

Berättelserna och anekdoterna och skildringarna är legio och i stort sett alltid fascinerande!

* * *

Vi kan bland seder och sägner också ana arv från hednisk tid — som uppfattningen att trollbarn dör i särskild mängd när åskan mullrar: åskan — tordön — är ju ett tecken på jättedräparen Tors närvaro, och oknytt som troll och jättar smälter nog samman många gånger i folktraditionen. Berg skriver:

"Af den gamla nordiska Thorsdyrkan qvarlefva ännu många spår, synnerligast uti södra Sverige, der thorsdagen anses märkligare än andra dagar. Då begrafvas icke gerna några lik, inga brudpar vigas, inga barndop hållas på en sådan dag o. s. v."

Berg menar, att mycken skrock går tillbaka på "förut inom landet rådande gudaläror". Ett grand av sanning kan vi nog finna i den uppfattningen, men då kanske snarare vad gäller naturväsenden än genuint skrock.

* * *

Berg själv berättar till synes med största nöje. Berättarglädjen och berättarfallenheten är uppenbar och trots det nu något åldrade språkbruket fullt möjlig att njuta av. Han är, som nämnts, skeptisk till sitt material, men förkastar inte religionen, och kan skriva så här:

"Menniskan eger, sig sjelf lemnad, en förkärlek för det öfvernaturliga och oförklarliga, som blott upplysning och ännu mer religion förmår förtaga."

För egen del föredrar jag att hålla med, om man blott stryker ut "och ännu mer religion"...!

Hans skepticism förefaller icke heller nå föreställningen om skendöd och levande begravd-skräcken som under 1800-talet var rätt omfattande. Hisnande obehagliga anekdoter om dylika fall presenteras i ett eget kapitel. Hans kapitel om "Nemesis Divina", alltså om onda gärningars straff av Gud redan här i tiden, antyder att Berg också trott på dennas möjlighet, om han inte tillåter sig att vara satirisk.

* * *

Per Gustaf Bergs Svensk mystik ger antydningar om vad man för inte så länge sedan tänkt och föreställt sig i vårt land. Boken fyller så ett folkloristiskt och historiskt intresse, som dock i sitt mycket tillgängliga populärformat handikappas av brist på källhänvisningar. Denna brist till trots är läsningen ett rent nöje på grund av det alltid medryckande berättande och ibland hiskeliga innehållet.

— Det slår mig också, att Bergs anekdotsamling dessutom torde kunna fungera som en guldgruva för författare och sagoberättare, som vill ha spännande små historier att väva in i sina berättelser.
– – –
Svensk mystik: Innehållande Anekdoter och historier om Alkemister, Astrologer och Mystici, Syner, Uppenbarelser, Trolldom, Spökhistorier, Spådomar, Drömmar, Vidskepliga seder och bruk, Nemesis Divina samt andra underbara tilldragelser, Per Gustaf Berg, P.G. Berg 1871. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.