Dikt: Stjärnorna | Karin Boye

Stjärnorna

Nu är det slut. Nu vaknar jag.
Och det är lugnt och lätt att gå,
när inget finns att vänta mer
och inget finns att bära på.

Rött guld i går, torrt löv i dag.
I morgon finns där ingenting.
Men stjärnor brinner tyst som förr
i natt i rymden runtomkring.

Nu vill jag skänka bort mig själv,
så har jag ingen smula kvar.
Säg, stjärnor, vill ni ta emot
en själ, som inga skatter har?

Hos er är frihet utan vank
i fjärran evigheters frid.
Den såg väl aldrig himlen tom,
som gav åt er sin dröm och strid.

Karin Boye

ur diktsamlingen "Gömda land" (1924)

E-läsning

Den första boken jag läste i min nya e-bokläsare blev alltså Hjalmar Bergmans Clownen Jac. Jag har många gånger förut skrivit om hur tveksam jag varit gentemot e-boksgrejen, ja, om hur jag vill kunna känna böckerna, och hur lukten från sidorna spelar roll för upplevelsen och så vidare.

Nå, så är det.

Men det går faktiskt utmärkt att läsa litteratur på läsplatta också.

Jag köpte en enkel apparat. Sony PRS-T2 heter den. Displayen är svartvit och inte upplyst, utan bygger på nåt som tydligen kallas e-ink. Det gör att den endast drar batteri när man byter sida, och det gör batteritiden oerhört lång på varje laddning — flera veckor, vad jag förstår.

Apparaten, stor som en tunn pocketbok, har en display som är mild att vila ögonen på, liksom en matt boksida är behaglig att titta på. Typsnitt kan man välja, och textens storlek likaså. Det är lätt att stryka under i texten, och bläddra fram och tillbaka.

Så jag är mycket positivt överraskad. Jag har nu gett mig på bok två, av mer facklitterärt slag: Hjalmar Söderbergs Den förvandlade Messias, och läsupplevelsen är — fastän jag är trycksvärtedoften och ljudet av pappersprassel förutan — superb. Det går lika lätt att läsa några minuter på en liten paus, eller att läsa långa stunder i sträck. Och mellan läsningarna dyker den lätt ner i innerfickan på en jacka, eller nån annanstans. Skrymmande är den definitivt inte.

Det ska gå att lägga ut citat ur böckerna direkt till Facebook genom att koppla upp sig mot WiFi. Får se om jag bryr mig om att koppla in det: ju enklare funktioner, desto bättre. På så vis är det mindre ting som kan krångla dessutom, liksom en pappersbok sällan krånglar vid hanteringen.

* * *

Än så länge är många e-böcker ofattbart dyra. Nyare titlar är i regel långt dyrare än en pocketbok, och beskattas än så länge dessutom med 25 procents moms, snarare än bokmomsens 6 procent. Måhända kan den generella prisbilden ändras, när väl e-boksindustrin kommit igång på allvar.

Men man får inte glömma, att det finns en fullkomlig litteraturskatt på ställen som Litteraturbanken,  Projekt Gutenberg och Projekt Runeberg där böcker vars upphovsrätt gått ut finns fritt tillgängliga, helt utan kostnad. De två förstnämnda ställena har dessutom satsat e-boksanpassade epub-filer för nedladdning.

Så man skulle kunna ägna en livstid bara åt att läsa klassiker, innan man ens har behov av att börja läsa ny, dyrare e-litteratur...

* * *

Jag tänker inte kasta ut mina tusentals fysiska böcker, aldrig i livet. Men att kombinera läsningen av traditionella böcker med att läsa böcker i e-läsaren innebär inte någon sorts konflikt för min del, och jag uppmanar ivriga läsare att göra detsamma.

Bokrecension: Clownen Jac | Hjalmar Bergman

Clownen Jac är skriven av Hjalmar Bergman (1883–1931). Boken blev hans sista roman.

* * *

Clownen Jac är på många sätt en djupt tragisk berättelse. I centrum står i första hand den nu välbärgade clownen Jonathan Borck, som vi sedan tidigare känner från Farmor och Vår Herre. Där var han en bifigur, men nu får vi träffa honom när han gjort sin lycka som aktör i USA under sitt artistnamn Jac Tracbac. Då har han fått sina egna mer eller mindre udda figurer omkring sig.

Vi introduceras för honom genom hans släkting Benjamin Borck, som far för att göra sin lycka i det stora landet. Benjamin — Benbé kallad — träffar sin rike släktning, och lär känna honom.

Jac visar sig vara en person fångad av sitt eget företag, "syndikatet", som manipulerar sin populära konstnär, styr hans bokningar och åtaganden. Själv är Jac en excentriker, där han bor i sin väldiga bungalow i Beverly Hills med inhägnad och stor trädgård. Men hans rådgivare pockar på och försöker styra honom.

Så lär vi steg för steg känna Jac Tracbac, och blir alltmer på det klara, att under de lustiga kläderna finns en djupt sorgsen och framför allt astronomiskt ensam gestalt. Något lättar väl ensamheten, när han kommer underfund med att han har en dotter hemma i Sverige, som han skickar efter. Men inte ens detta löser honom från hans utanförskap i den värld han själv vunnit och skapat sig.

Vad gäller hans yrkesliv, förefaller han vara som mest uppskattad, när han porträtterar sann clownskräck. Och den skräcken är inte föreställning, den skräcken känner verkligen Jac.

* * *

Romanen skrevs 1930. Den är full med formuleringar som inte hade kunnat passera en förläggare i dag. Färgade personer i clownens tjänst beskrivs nämligen nedsättande. Bergman gör det knappast i syfte att vara elak, utan följer blott seden hos den — i någon mån rasistiska — kultur han kände, vad gäller beskrivningar av de färgade. Det är inga flagranta övertramp, men tillräckligt för att man ska uppfatta texten som åldrad.

Det må också nämnas, att Bergman själv tillbringat några månader i Hollywood, varför han väl kände till de miljöer och de uttryckssätt som reflekteras i boken.

* * *

Hjalmar Bergmans formuleringskonst är med genom romanen, även om jag också upplever en trötthet, en matthet i prosan. Den är levande och klar, men känns samtidigt något trött. Men formuleringarna blixtrar till på sida efter sida, somliga är snarast i släktskap med Oscar Wildes kvickheter, andra vittnar om djupt känd cynism. Några exempel kan kanske anföras:

"Ingen människa är så beklagansvärd som den, vilken ej är stolt över sitt yrke. Tyngre, tröstlösare straffarbete än hans kan ingen ådömas." 

"Rätt är rätt, naturligtvis, men är det alltid rätt att handla rätt?" 

"Saknar man moral, så skadar man sig själv – har man moral så skadar man andra." 

"En ädel omgivning adlar." 

"En tradition utan innehåll är outrotlig." 

"Att leva bland minnen, är att leva bland lik." 

"Vilddjuret i människan har ingen större fröjd än att se en varelse skälva av ångest.

* * *

Clownen Jac är inte en roman man nödvändigtvis mår bra av att läsa. De enda gestalterna i den man känner sympati för är Jac själv, och möjligen hans unge protegé Benbé med hustru.

Kanhända vittnar Clownens alienering något om Bergmans egen världsuppfattning; det är frestande att av boken göra ett testamente, med tanke på att han dog året efter att den gavs ut. Det må vara med det hur det vill. En sann tragedi är boken, om än det inte finns lika mycket död i den som i som de grekiska tragiska dramerna, så är dock känslan mörk och dov, fastän en gryning månne kan anas mot de sista sidorna.
– – –
Clownen Jac, Hjalmar Bergman, Albert Bonniers förlag 1930. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.se.

Tidningsklipp: "Vidskepligt, vidrigt och vämjeligt" | Wernamo Tidning 1884

Tidningsklipp ur Wernamo Tidning, fredagen den 22 februari 1884. Styckebrytningar införda.

Det kan nämnas, att seden med att hälla alkohol i en avlidens mun och sedan tömma ut vätskan och använda den som medel mot alkoholism — som beskrivs nedan — är inte okänd från andra håll.

* * *

"Vidskepligt, vidrigt och vämjeligt må man med skäl kalla några i närheten af Alfvestad boende personers sätt att söka bota en äldre man för hans kärlek till glaset, säger Sm. P:n. 

Då en gammal gubbe i grannsamhället dog, hälldes nemligen bränvin i — likets mun och tappades derefter på en flaska. Det gällde nu att få den oförbätterlige drinkaren till att taga 'en sup i ny och en i nedan' af det sålunda preparerade bränvinet. 

Till vinnande af detta mål inbjöds han till en af dem, som välvilligt åtagit sig att kurera honom, en natt då det var ombyte på ny och nedan, samt fick verkligen i sig en sup om aftonen och en på morgonen af den smörja man tillagat. 

Karlen har nu fått reda på den vämjeliga kur, för hvilken han varit utsatt, och enda följden är, att hvar gång han tankar falla derpå, måste han hafva — ett par renade, dugtiga supar för att 'sätta' sina qväljningar."

* * *

Tidningsklipp: 240 000 gravstenar | Nyare Blekings-Posten 1876

Begravningsplats från Amerikanska Inbördeskriget.
Alexandria, Virginia

Ett tidningsklipp ur Nyare Blekings-Posten, måndagen 21 februari 1876.

* * *

240,000 grafvårdar skola i Nordamerika resas öfver de i sista kriget fallne. Namnen inristas på 4 minuters tid medelst en genom ett stålröret drifven sandstråle på de ställen, som lemnats obetäckta af papper, läder eller gummi. På sådant sätt förfärdigas 500 grafstenar om dagen i Rutland, staten Vermont.

* * *

Skriver gästinlägg på Minnenas Motell

Minnen från svunna tider:
Flik av Morrisseys skjorta från konserten i Karlstad 7 augusti 2006.
Nu i mitt vitrinskåp.

Skriver personligt gästinlägg hos Johan på Minnenas Motell om Morrissey och vad han betytt för mig: "Morrissey skrev sångerna som räddade mitt liv".

Textkritisk kommentar: "Grodor kokas bäst långsamt" | Världen Idag

I den kristna tidningen Världen Idag publicerades en märklig ledare 15 februari 2013. Den har titeln "Grodor kokas bäst långsamt", och är skriven av Oas-rörelsens inspiratör Berit Simonsson.

Med tanke på det häpnadsväckande innehållet kan en textkritisk kommentar äga sin relevans.

* * *

Redan genom titeln kan vi komma att dra öronen åt oss. Metaforen med att grodor inte märker att det vatten de sitter i kommer att koka, om bara uppvärmningen går tillräckligt långsamt är uttjatad och dessutom rent faktiskt en faktoid; sakförhållandet existerar alltså icke.

Men genom rubriken vet vi, att här ska vi få oss några varningens ord!

Och nog får vi det. Berit Simonsson vänder sig mot "enkönade" äktenskap. Hon konstaterar att detta med att två personer av samma kön kan ingå äktenskap — något som var "otänkbart för några år sedan" — nu applåderas och påhejas. Och det är tydligen inte bra.

Berit Simonsson ser i hela samhället en blindhet: "artister, massmediafolk, politiker, trendsättare, lobbyister och andra makthavare" säger "det förväntade". Exakt vad det förväntade är får vi inte veta, men eftersom Berit Simonsson också skriver att "Sveriges blivande statschef" nyligen gjort det, får vi sluta oss till att det återigen handlar om HBT-frågor. Kronprinsessan Victoria gjorde ju bejublad entré på QX Gaygala, och tog som första svenska kunglighet genom historien ordet "homo" i sin mun i ett offentligt sammanhang.

Över detta jublar dock inte Berit Simonsson, utan hon menar att det blott kan ske, eftersom vi inte varit uppmärksamma, att gränserna förskjutits, att vi varit naiva. Vad är det då vi varit naiva inför, när samhället accepterar - i allt högre grad - samkönade relationer?

Jo, Berit Simonsson förklarar, att bakom denna utveckling ligger inget annat än demoniska krafter, "ondskans andemakter i himlarymderna", och i kulisserna, skriver hon, står månne djävulen själv och "gnuggar händerna i triumf". Det faktum att den blivande statschefen delar ut pris på en gaygala är alltså ett steg i en utbredning av djävulens makt i Sverige.

Sen ansluter sig Berit Simonsson till det logiska felslut som kallas "sluttande planet", och som det varnas för i varje gymnasiekurs i retorik. Nämligen: för att ett steg tagits i en viss riktning, måste rimligen ytterligare steg tas i samma riktning, intill dess att en oönskad extrem uppnåtts. — Man hoppas att utbildade människor kunde undvika den typen av argumentatoriska fällor, men inte i det här fallet.

Så! Vad är Berit Simonssons råd till dem som vill vara Jesus trogna? Jo, dessa ska spetsa sina öron, för möjligen har det aldrig förut varit så viktigt att lyssna till rätt röst, inte till majoritetens. Man skall bedja till den helige Ande och läsa sin Bibel. Och därigenom ska man få veta vilka värderingar som bör styra den kristnes ställningstaganden.

* * *

Självmordstalen bland unga HBT-personer är alarmerande höga, mycket högre än motsvarande siffror bland andra ungdomar. Många vittnar om ett hjärtslitande utanförskap och mobbning som lämnar sår för livet. Hur stor andel av befolkningen som är homosexuell är omtvistat, men andelen är inte alldeles liten.

Helt klart är dock, att bland de som läser Berit Simonssons ledare i Världen idag, är det många, många som själva är homosexuella, förmodligen unga och i utsatt position i fundamentalistiska hem.

Vad är då Berit Simonssons ord till dem i deras situation? Jo, att det är demoniska krafter som ligger bakom de rörelser som arbetar för homosexuellas likställdhet med heterosexuella. Och att djävulen själv månne gnuggar händer när HBT-rörelsen har politiska framgångar.

Det må vara sagt, att det är ingalunda kärleksfullt eller gott att måla upp en sådan bild. Genom att göra det gör man sig medskyldig till den bedrövliga situation som många, många homosexuella har, i kampen med sig själva och sin gud. Denna oförsonlighet gentemot en läggning som människan föds med vittnar blott om hjärtats hårdhet, kärlekslöshet och andligt mörker.

* * *

Överlag är Berit Simonssons ledare "Grodor kokas bäst långsamt" svepande och svagt antydande. De slutsatser som utifrån texten dragits ovan är emellertid rimliga. Man kan därför fråga sig, om vare sig Världen Idags redaktion eller Oasrörelsens ledning ställer upp på en så svartvit verklighetsbeskrivning som Berit Simonsson här uttrycker, nämligen att de rörelser som kämpat t.ex. för att samkönade relationer ska få samma legala status som heterosexuella äktenskap, i själva verket orkestreras av "ondskans makter i himlarymderna."

Eftersom Berit Simonsson använder sig av "sluttande planet"-felslutet, kan det också vara intressant att reflektera över var utvecklingen mot total jämställdhet för homosexuella och heterosexuella relationer borde ha stoppats.

En enskild förening — som en religiös rörelse — kan givetvis diskriminera bäst den vill. De kan neka personer av samma kön att välsignas av vad skäl de vill: att det står i Bibeln eller för att tandfén sagt det.

Men när den religiösa rörelsen gör anspråk på hur samhället runtomkring skall organiseras, och att somliga av dess medborgare skall diskrimineras i juridisk eller social mening, då är det en annan sak. Så, var det till exempel fel att avkriminalisera homosexualitet 1944? Var det fel att ta bort homosexualitetens klassificering som mentalsjukdom 1979? Var skulle månne gränsen ha dragits, enligt de som menar, att hela utvecklingen i detta ärende och andra samhälleliga frågor drivits av demoniska krafter?

* * *

Det är viktigt att notera att uppfattningar som dessa alltså kan beredas fritt utrymme i en större kristen tidning, och nå tusentals läsare. Det visar med all önskvärd tydlighet, att en biblicistisk-fundamentalistisk, konservativ kristendomsuppfattning i Sverige ännu har en viss mängd anhängare. Dessbättre märks allt mer sällan flagranta övertramp av Berit Simonssons slag i ledaren.

Men uppfattningarna finns. Och de människor finns, som faktiskt menar att de som kämpar för homosexuellas likabehandling i samhället, t.ex. rätten att på samma juridiska premisser som heterosexuella par ingå äktenskap med den person man älskar, drivs av demoniska krafter. Så slår kristna ner på en minoritet i samhället med Bibeln i hand, liksom kristna tidigare slagit ner på andra minoriteter, vare sig det nu varit fråga om färgade människor i USA, läromässigt avvikande personer under reformationen eller homosexuella under alla tider.

* * *

Avslutningsvis kan det väl vara på sin plats här citera ur samtalet mellan förre ärkebiskopen KG Hammar och Dagens chefredaktör Elisabeth Sandlund på Bokmässan 2009, när samkönade äktenskap diskuterades:

Elisabeth Sandlund: "Jag hittar inte ett enda bibelord som stöder idén om äktenskap mellan människor av samma kön."

KG Hammar: "Nej, men du hittar desto fler bibelord som stöder tanken att kvinnor ska hålla tyst. Så var försiktig med Bibeln."

Tidningsklipp: Albinos förevisas på Vestra Torggatan | Wermlands Läns Tidning 1874

Annons ur Wermlands Läns Tidning, onsdagen den 18 februari 1874, alltså för jämnt 139 år sedan på dagen när detta inlägg publiceras. Annonsen är kopierad från Bläddra.

* * *

* * *

Enligt inlägg (här och här) på Anbytarforum hos Nättidningen Rötter, var de två systrarna Ida Aurora Charlotta Eklund (f. 1855) och Amalia Augusta Eklund (f. 1858) från Vimmerby. De var döttrar till snickaren Karl Edvard Eklund (som ju nämns i annonsen) och Hedda Ringström. Aurora dog 1905, och systern Amalia 1922. Också vid sina respektive dödstillfällen bodde de båda systrarna i Vimmerby.

Tidningsklipp: "...för de olyckliga offren för sjelfbefläckelse..." (1886)

Annons i Tidning för Wenersborgs stad och län, måndagen den 15 februari 1886. Kopierar hela den eminenta annonsen från Kungliga Bibliotekets digitala kopia, via tjänsten Bläddra.

* * *

* * *

Tidningsklipp: Drottning Sofias religionsiver | Wernamo Tidning 1879

Sofia av Nassau

I Wernamo Tidning för 134 år sedan idag — fredagen den 14 februari 1879 — finns en liten notis införd om Oscar II:s hustru, drottning Sofia av Nassau (1836–1913). Drottningen förefaller varit av väckelsekristet slag. Detta fick väl som konsekvens, det som nedan återges.

* * *

"Den religiösa riktning, drottningens sinne på senare tiden tagit, har mycket utvecklat sig. Så ville hon t. ex. ej att 'kungabalen' skulle i år försiggå. Hon anser nemligen dans vara synd."

* * *

Bokrecension: Prosten Huuskonens bestialiska betjänt | Arto Paasilinna

Bear on Cliff, H. Bullock Webster

Prosten Huuskonens bestialiska betjänt är skriven av Arto Paasilinna (f. 1942).

Oskari Huuskonen är prost, verksam i ett samhälle på finska landsbygden. Karln är känd för sina svavelosande predikningar, och är något av en nagel i ögat på den kyrkliga överheten. Nå, av sin församling får han hursomhelst en björnunge i femtioårspresent. Dessutom mister han strax därefter sin tjänst. Och sin hustru.

Och så börjar den egentliga berättelsen, som fortsätter med att Huuskonen och hans allt tamare och synnerligen skådespelarbegåvade björn reser Europa runt och råkar ut för allehanda äventyr.

* * *

Prosten Huuskonens bestialiska betjänt är en rätt härlig skröna. I mitt tycke är dock berättelsen något dryg.

Någon egentlig röd tråd finns inte, utan de olika undermotiven — eller äventyren — fogas till varandra, allteftersom prosten och björnen tar sig fram genom världen. En björn som i sin ungdom får heta Fanken, men med tiden heter — helt enkelt — Fan.

Men nog hade berättelsen kunnat koncentreras något.

Personskildringarna är träffande, med sina lätta anstrykningar av karaktyrism.

Prosten Huuskonen själv skildras finstämt som en präst som mister tron och börjar ägna sig alltmer åt att söka utomjordiskt liv närhelst han kommer åt en radiomast. Björnforskaren Sonja som tidvis gör prosten sällskap som älskarinna drabbas av himlastormande personlig väckelse och kommer till tro. Därigenom blir den religiösa hänryckningens löjliga dimensioner träffande beskrivna.

Medkännande skildrad blir också den dystre och kringresande bastuförsäljaren Sinkkonen. Och många andra.

* * *

I synnerhet i bokens första del behandlas Huuskonens religionsgrubblerier. Och eftersom religion intresserar mig, fastnar jag särskilt för dessa delar, inte minst de delar där polemiken mot kristendomen blir framträdande. Eller där humorn får sköta samma sak:

"Strax innan han somnade hade prosten Oskari Huuskonen några osammanhängande funderingar om att ifall Jesus hade varit finne så skulle det inte ha varit mycket till under att gå på vattnet, särskilt inte vintertid. Det hänger nog inte på tron, det där med att gå på vattnet, utan på hur tjock isen är."

Så Prosten Huuskonens bestialiska betjänt är en trevlig och humoristiskt småputtrande skröna med träffsäkra personbeskrivningar. Som möjligen kunde varit något kortare.
– – –
Prosten Huuskonens bestialiska betjänt, Arto Paasilinna. Övers. Camilla Frostell. Brombergs bokförlag 2002. ISBN: 91-7608-890-1. 274 sidor.

Tidningsklipp: Halfcivilicerade wildar | Falu-Posten 1873

I Falu-Posten skrevs det i dag för jämnt 140 år sedan om indianerna i USA.

* * *

"Indianerna. Inom Förenta staternas gränser finnas för närwarande 300,000 indianer. Af dessa äro 97,000 civilicerade, 125,000 halfcivilicerade och 78,000 äro ännu 'äkta wildar'."

Falu-Posten 5 februari 1873

* * *

Text: Den prästerliga seriemördaren

En liten text av syntesslag jag tillåter mig att lägga ut, angående en viss svensk seriemördare.

* * *

Den prästerliga seriemördaren

Det var en gång en gosse, som hette Anders Lindbäck. Han föddes 1803 och kom att framleva sina tidiga år i fattigdom. Han hade dock en morbroder som stod honom bi, så att Anders med tiden kom att få studera och bli prästvigd.

Sin första tjänst fick Anders i Skållerud, norr om Mellerud i Dalsland. Och i sitt 58:e år tillträdde Anders Lindbäck en kyrkoherdetjänst i Silbodal, utanför Årjäng i Värmland, en plats och en tid som vi särskilt intresserar oss för i denna lilla text. Där i Silbodal tog den nye kyrkoherden makten inte bara över församlingen, vars kyrkoråd han avsatte och istället införde ett förtroenderåd, utan dessutom över den nybildade kommunen.

Silbodals församling led svårt under trycket av att försörja fyrtio fattighjon. Kyrkoherde Lindbäck gjorde vad han kunde för att minska dessa utgifter. Han drev igenom hårda bestämmelser om vilka som skulle få hjälp, och vad som krävdes i gengäld.

Och året 1864 begick han tre mord och flera mordförsök på så vis, att han blandade arsenik i vinet, när han besökte de fattiga och sjuka i deras hem för att dela ut nattvarden.

Anhöriga till det tredje offret blev dock misstänksamma. Något, kände de, stämde inte. Och den döde var ingen fattig man, utan en välbeställd köpman vid namn Anders Lysén. Denne Anders Lysén var sjuklig och hade bett sin barndomskamrat kyrkoherde Lindbäck att få bo på prästgården under sin sjukdomstid.

Det hade tydligen brådskat med med köpman Lyséns begravning och när det framkom ett skuldebrev i dödsboet om tiotusen kronor tillställda kyrkoherden, blev pratet omfattande.

Lyséns anhöriga såg till att den döde grävdes upp ur sin grav och obducerades. Man konstaterade att handlaren alls inte dött av "slag", såsom först sagts, utan av arsenikförgiftning.

Och så riktades misstankarna till sist mot prästen. Inför häradsrätten erkände han inte bara mordet på handlaren, utan även på de två tidigare döda: änkan Karin Persdotter och Nils Pettersson. Till det kom tre mordförsök. Kyrkoherde Lindbäck sade att han gjort sina gärningar av barmhärtighet.

Kyrkoherden dömdes till döden genom halshuggning. Hovrätten gav visserligen häradsrätten bakläxa, och fallet behandlades igen. Men domen stod kvar.

Någon avrättning kom det dock aldrig till. Kyrkoherde Anders Lindbäck hängde sig i sitt lakan i Karlstads fängelse. Men bägaren han använt för att förgifta sina församlingsbor — den står ännu inlåst i Silbodals kyrka.

* * *

Källor:
Wikipedia: Anders Lindbäck (kyrkoherde)
Värmlands Folkblad: Den giftmördande prästen
Sveriges Radio: Förgiftat nattvardsvin och suicidalmord

Bokrecension: Ögonvittnen: Karl XII | Hans Villius (red.)

"Karl XII i Altranstädt",
teckning av J. D. Swartz 1706-07.

Ögonvittnen: Karl XII är utgiven med Hans Villius (1923-2012) som redaktör. Historikerna Gustaf Jonasson, Stig Hadenius och Kurt Ågren var medarbetare vid sammanställningen av boken.

Ögonvittnen: Karl XII består av utdrag ur en mängd texter, där personer som träffat Karl XII berättar om konungen. Läsaren sätts alltså i omedelbar kontakt med dem som en gång hade med vår kanske mest beryktade regent att göra.

* * *

Det är svårt att få grepp om Karl XII. De olika källtexterna i boken spretar åt olika håll, liksom Karl XII-receptionen spretat åt olika håll bland historiker från det att Karl själv levde intill nutiden.

Karln är helt enkelt ovanligt svår att få grepp om. Det verkar till och med som att han är svår att fånga på bild: "Intet konterfej [porträtt] av alla jag sett är honom rätt likt", skriver faktiskt studenten Anders Alstrin som besökte Karl XII år 1707.

Men några drag är ändå genomgående, och jag ska försöka ringa in dem i denna reflexion utifrån texterna i Ögonvittnen: Karl XII.

* * *

Envisheten lyser fram överallt. För att inte säga halsstarrigheten. Har Karl XII bestämt sig för något, så blir det så, vare sig rådgivarna tycker det är en god idé eller inte. Mot slutet av tiden i exil i Bender lär turkarna ha kallat honom "Demir Pascha", vilket skall betyda "järnhuvudet", eftersom han vägrade fara hem efter de mest ivriga propåer.

Enkelheten är också påtaglig. Han har ju inte peruk, som tidens mode föreskriver, och har tydligen inget emot att sova på en hög med hö, när så behövs. Och uniformen, välbekant nog, enkel och blå, nästan som hade han varit en vanlig soldat.

Karl gör sig inte till för att vara konungslig: "Dock bär han sig simpelt åt i allt, sitter alltid så tankfull, att jag kan inte så säga, krokrygguter sitter han och stiger plumpt till väg, när han går...", skriver Alstrin.

Alstrin får också möjligheten att samtidigt se polske kung August och Karl XII sitta till bords; han tycker då att Karl XII framstår som en blyg bonddräng i jämförelse, men konstaterar då: "Det är med ett ord en obegripligt stor kung." Enkelheten i manéren lockade tydligen fram samtidens hjältedyrkan, och gjorde Karl XII till något ganz Anderes.

Ytterligare en text i Ögonvittnen: Karl XII anknyter tydligt till konungens enkelhet.

Det är en polsk adelskvinna, som nog långt senare i livet beskriver sitt möte med Karl XII i barndomen. Hon bodde då på ett gods med sin familj. De får veta att kung Karl är på väg och ska ta logi hos dem. De ser hur svenska soldater slår läger i närheten och godsägaren – fadern – jagar upp sig allt mer för hur han ska ta emot en konung.

Plötsligt kommer tre officerare in och frågar vilket rum de avsatt för konungen. Adelsmannen svarar att kungen får vilka rum han behagar, men dristar sig också att fråga när konungen månde komma. Och givetvis svarar officeren som talat: "Ni har redan mottagit honom på ett för honom angenämt sätt; jag är konungen."

Berättelsen har snarast legendens prägel, men känns ändå inte osannolik, i förhållande till Karl XII:s uppenbara enkelhet.

* * *

Karl XII är alldeles uppenbart en oerhört modig person, och utmanar ödet snarast demonstrativt, när han själv rider omkring vid belägringar och annat, inom fiendens räckvidd. Sent i Karl XII:s levnad skriver franske ambassadören greve Henry-François Croissy om Karl XII till Fredrik av Hessen, sedermera Fredrik I av Sverige: "...det är underverk, att denne furste undkommer så som han utsätter sig, men den gode Guden vet hur länge det skall vara..."

Hovjunkaren Gustaf Adlerfelt skriver långt tidigare, att Karl vid ett tillfälle mer eller mindre tvingar fienden att skjuta på honom. Och engelske diplomaten Thomas Wenthworth skriver att Karl riskerar "sitt liv och sin armé lika lättvindigt som andra människor gör i en duell."

Kyrkoherde Jöran Nordberg skriver i sin officiella Karl XII-historia, utgiven 1740, att Karl XII "brukade aldrig säga åt sina officerare och soldater: Gå åstad och slåss, utan han sade: Kom, och då gick han själv med de främsta." Vad vi vet om Karl motsäger inte detta hans uppenbara, fatalistiskt anstrukna mod.

Men kung Karl var inte bara själv redo att med fatalistisk övertygelse utmana döden. Han lät hela sin armé göra samma sak, och förväntade sig väl att den gjorde just det, utan protester.

Efter att hären blivit slagen i grund vid Poltava, samlas resterna av den vid Perevolotjna. Officerarna bönfaller konungen om att sätta sig själv i säkerhet - vilket han till sist gör. Officerarna varnar konungen för, att resterna av armén kommer att ge sig när ryssarna hinner ikapp. Konungen lär då blott ha sagt: "De skola fäkta, när jag befaller dem", enligt generalkvartermästare Axel Gyllenkroks egen försvarsskrift efter kriget.

* * *

Karls blyghet eller avståndstagande från kvinnor blir också uppenbar i källorna. När han var iväg för att möta polske kung Augusts drottning hade han visserligen klätt upp sig, men: "Inte tre ord sade han till henne med talade i över en kvart med en idiotisk dvärg, som hon hade, och sedan lämnade han henne", skriver den diplomaten Wenthworth.

Kyrkoherde Jöran Nordberg skriver i en bok om Karl XII, utgiven 1740, att Karl XII alls inte var folkskygg, "men undvek gärna fruntimmers sällskap där möjligt var." Likaledes skriver den franske upptäcksresanden Aubry de la Motraye i sina senare utgivna anteckningar om sina intryck av Karl XII som han träffat 1711, att "Ehuru Karl XII undvek det täcka könets sällskap, hade han intet emot att höra talas om sina officerares kärleksäventyr."

* * *

Konungen må vara envis, men inte dum. Hans matematiska snille är omvittnat. Emanuel Swedenborg skriver, att kung Karl "ansåg den allenast för en halv människa, som ingen insikt hade uti matematiska vetenskaper." Jean-Antoine, greve d'Avaux skriver om den unge Karl, att han är "mycket skarpsinnig”.

Karl talade flytande tyska och latin. Han lär även ha förstått franska, men inte tyckt om att tala språket. Dessutom lär han haft ett minne i hästväg. Till sinnelaget var han mild, och log ofta när han pratade. När han samtalade med någon, hade han för vana att luta sig mot samtalspartnerns axel. Och sättet han pratade på lär ha varit korthugget men innehållsrikt.

Franske ambassadören greve Henry-François Croissy, som blivit uppenbart smickrad av uppmärksamheten från svenskarnas sida, skriver om konungens samtalsvanor: "Hans konversation är mycket älskvärd; jag känner mig alldeles ogenerad gentemot honom och tycker mig då snarare tala med en filosof än med en konung."

Möjligen kan man hos hans majestät avmärka en viss känslokyla gentemot andras lidanden. När Karl möter den 16-årige fänriken Gustaf Abraham Piper, som efter förfrysning med amputerade tår och hälar ligger i en vagn, och får dessa skador sig omberättade av unge Piper, svarar han "Hå, lappri, lappri" — vilket var ett av kungens favorituttryck och må uttolkas ungefär: "Ah, småsaker!", samtidigt som han förklarat att folk varit värre skadade och ändå kunnat gå så bra som förut. Piper fick dock höra, att kungen när han red bort, till översten bredvid honom sagt: "Det är skada om honom, ty han är så ung."

* * *

Naturligtvis bör man vid studiet av direkta källor, såsom dessa som föreligger i boken, ha ett mycket källkritiskt sinne, och hela tiden erinra sig rimliga motiv till varför en viss person skriver på ett visst sätt. Yttersta försiktighet är alltså av nöden vid hanteringen av utsagor och karaktärsbeskrivningar. Och just denna särskilda källkritiska vaksamhet gör läsningen av Ögonvittnen: Karl XII än mer spännande och intressant.

Man kommer genom texterna i princip så nära människan Karl XII som det fortfarande är möjligt att göra. Om man möjligen kompletterar med läsning av Karl XII:s bevarade brev, är det nästan som man frammanar den döde krigarkonungens puls igen, ur trycksvärtan.

Och det är en knepig bekantskap man då återupplivat. En enväldig härskare över en av Europas absolut mäktigaste militärstater vid början av kriget, och en tragisk antihjälte vid sin banas slut.

Man kan inte tadla konungen för hans mod eller hans enkelhet. Men han var dessvärre också – sannolikt – övertygad om att han personligen var utkorad av Gud att strida för sitt fädernesland, och såg väl landet mer eller mindre som sin privata egendom, vilken han var satt att förvalta av Gud själv. Lägg därtill en personlig envishet och tystlåtenhet om sina planer, och en viss egensinnighet vad gäller att lyssna till råd, och vi har en farlig kombination.

I dag skulle vi se politikern Karl XII som en religiös fanatiker med hämnd på hjärnan, hur mild och okonstlad han än var som person. — Karl XII hade sannolikt blivit en remarkabelt duktig kapten eller major i den dåtida svenska armén, trogen sin plikt in i döden. Men som envåldshärskare, utan någon över sig utom Gud, blev han en bidragande orsak till det svenska stormaktsväldet förtidiga fall.

Det är denna fängslande gestalt som vi något mer, och med de samtidas röster, får lära känna i den utmärkta textsamlingen som Ögonvittnen: Karl XII är.
– – –
Ögonvittnen: Karl XII, Hans Villius, red. Wahlström och Widstrand 1993. ISBN: 91-46-16424-3. 187 sidor.