Bokrecension: Ögonvittnen: Karl XII | Hans Villius (red.)

"Karl XII i Altranstädt",
teckning av J. D. Swartz 1706-07.

Ögonvittnen: Karl XII är utgiven med Hans Villius (1923-2012) som redaktör. Historikerna Gustaf Jonasson, Stig Hadenius och Kurt Ågren var medarbetare vid sammanställningen av boken.

Ögonvittnen: Karl XII består av utdrag ur en mängd texter, där personer som träffat Karl XII berättar om konungen. Läsaren sätts alltså i omedelbar kontakt med dem som en gång hade med vår kanske mest beryktade regent att göra.

* * *

Det är svårt att få grepp om Karl XII. De olika källtexterna i boken spretar åt olika håll, liksom Karl XII-receptionen spretat åt olika håll bland historiker från det att Karl själv levde intill nutiden.

Karln är helt enkelt ovanligt svår att få grepp om. Det verkar till och med som att han är svår att fånga på bild: "Intet konterfej [porträtt] av alla jag sett är honom rätt likt", skriver faktiskt studenten Anders Alstrin som besökte Karl XII år 1707.

Men några drag är ändå genomgående, och jag ska försöka ringa in dem i denna reflexion utifrån texterna i Ögonvittnen: Karl XII.

* * *

Envisheten lyser fram överallt. För att inte säga halsstarrigheten. Har Karl XII bestämt sig för något, så blir det så, vare sig rådgivarna tycker det är en god idé eller inte. Mot slutet av tiden i exil i Bender lär turkarna ha kallat honom "Demir Pascha", vilket skall betyda "järnhuvudet", eftersom han vägrade fara hem efter de mest ivriga propåer.

Enkelheten är också påtaglig. Han har ju inte peruk, som tidens mode föreskriver, och har tydligen inget emot att sova på en hög med hö, när så behövs. Och uniformen, välbekant nog, enkel och blå, nästan som hade han varit en vanlig soldat.

Karl gör sig inte till för att vara konungslig: "Dock bär han sig simpelt åt i allt, sitter alltid så tankfull, att jag kan inte så säga, krokrygguter sitter han och stiger plumpt till väg, när han går...", skriver Alstrin.

Alstrin får också möjligheten att samtidigt se polske kung August och Karl XII sitta till bords; han tycker då att Karl XII framstår som en blyg bonddräng i jämförelse, men konstaterar då: "Det är med ett ord en obegripligt stor kung." Enkelheten i manéren lockade tydligen fram samtidens hjältedyrkan, och gjorde Karl XII till något ganz Anderes.

Ytterligare en text i Ögonvittnen: Karl XII anknyter tydligt till konungens enkelhet.

Det är en polsk adelskvinna, som nog långt senare i livet beskriver sitt möte med Karl XII i barndomen. Hon bodde då på ett gods med sin familj. De får veta att kung Karl är på väg och ska ta logi hos dem. De ser hur svenska soldater slår läger i närheten och godsägaren – fadern – jagar upp sig allt mer för hur han ska ta emot en konung.

Plötsligt kommer tre officerare in och frågar vilket rum de avsatt för konungen. Adelsmannen svarar att kungen får vilka rum han behagar, men dristar sig också att fråga när konungen månde komma. Och givetvis svarar officeren som talat: "Ni har redan mottagit honom på ett för honom angenämt sätt; jag är konungen."

Berättelsen har snarast legendens prägel, men känns ändå inte osannolik, i förhållande till Karl XII:s uppenbara enkelhet.

* * *

Karl XII är alldeles uppenbart en oerhört modig person, och utmanar ödet snarast demonstrativt, när han själv rider omkring vid belägringar och annat, inom fiendens räckvidd. Sent i Karl XII:s levnad skriver franske ambassadören greve Henry-François Croissy om Karl XII till Fredrik av Hessen, sedermera Fredrik I av Sverige: "...det är underverk, att denne furste undkommer så som han utsätter sig, men den gode Guden vet hur länge det skall vara..."

Hovjunkaren Gustaf Adlerfelt skriver långt tidigare, att Karl vid ett tillfälle mer eller mindre tvingar fienden att skjuta på honom. Och engelske diplomaten Thomas Wenthworth skriver att Karl riskerar "sitt liv och sin armé lika lättvindigt som andra människor gör i en duell."

Kyrkoherde Jöran Nordberg skriver i sin officiella Karl XII-historia, utgiven 1740, att Karl XII "brukade aldrig säga åt sina officerare och soldater: Gå åstad och slåss, utan han sade: Kom, och då gick han själv med de främsta." Vad vi vet om Karl motsäger inte detta hans uppenbara, fatalistiskt anstrukna mod.

Men kung Karl var inte bara själv redo att med fatalistisk övertygelse utmana döden. Han lät hela sin armé göra samma sak, och förväntade sig väl att den gjorde just det, utan protester.

Efter att hären blivit slagen i grund vid Poltava, samlas resterna av den vid Perevolotjna. Officerarna bönfaller konungen om att sätta sig själv i säkerhet - vilket han till sist gör. Officerarna varnar konungen för, att resterna av armén kommer att ge sig när ryssarna hinner ikapp. Konungen lär då blott ha sagt: "De skola fäkta, när jag befaller dem", enligt generalkvartermästare Axel Gyllenkroks egen försvarsskrift efter kriget.

* * *

Karls blyghet eller avståndstagande från kvinnor blir också uppenbar i källorna. När han var iväg för att möta polske kung Augusts drottning hade han visserligen klätt upp sig, men: "Inte tre ord sade han till henne med talade i över en kvart med en idiotisk dvärg, som hon hade, och sedan lämnade han henne", skriver den diplomaten Wenthworth.

Kyrkoherde Jöran Nordberg skriver i en bok om Karl XII, utgiven 1740, att Karl XII alls inte var folkskygg, "men undvek gärna fruntimmers sällskap där möjligt var." Likaledes skriver den franske upptäcksresanden Aubry de la Motraye i sina senare utgivna anteckningar om sina intryck av Karl XII som han träffat 1711, att "Ehuru Karl XII undvek det täcka könets sällskap, hade han intet emot att höra talas om sina officerares kärleksäventyr."

* * *

Konungen må vara envis, men inte dum. Hans matematiska snille är omvittnat. Emanuel Swedenborg skriver, att kung Karl "ansåg den allenast för en halv människa, som ingen insikt hade uti matematiska vetenskaper." Jean-Antoine, greve d'Avaux skriver om den unge Karl, att han är "mycket skarpsinnig”.

Karl talade flytande tyska och latin. Han lär även ha förstått franska, men inte tyckt om att tala språket. Dessutom lär han haft ett minne i hästväg. Till sinnelaget var han mild, och log ofta när han pratade. När han samtalade med någon, hade han för vana att luta sig mot samtalspartnerns axel. Och sättet han pratade på lär ha varit korthugget men innehållsrikt.

Franske ambassadören greve Henry-François Croissy, som blivit uppenbart smickrad av uppmärksamheten från svenskarnas sida, skriver om konungens samtalsvanor: "Hans konversation är mycket älskvärd; jag känner mig alldeles ogenerad gentemot honom och tycker mig då snarare tala med en filosof än med en konung."

Möjligen kan man hos hans majestät avmärka en viss känslokyla gentemot andras lidanden. När Karl möter den 16-årige fänriken Gustaf Abraham Piper, som efter förfrysning med amputerade tår och hälar ligger i en vagn, och får dessa skador sig omberättade av unge Piper, svarar han "Hå, lappri, lappri" — vilket var ett av kungens favorituttryck och må uttolkas ungefär: "Ah, småsaker!", samtidigt som han förklarat att folk varit värre skadade och ändå kunnat gå så bra som förut. Piper fick dock höra, att kungen när han red bort, till översten bredvid honom sagt: "Det är skada om honom, ty han är så ung."

* * *

Naturligtvis bör man vid studiet av direkta källor, såsom dessa som föreligger i boken, ha ett mycket källkritiskt sinne, och hela tiden erinra sig rimliga motiv till varför en viss person skriver på ett visst sätt. Yttersta försiktighet är alltså av nöden vid hanteringen av utsagor och karaktärsbeskrivningar. Och just denna särskilda källkritiska vaksamhet gör läsningen av Ögonvittnen: Karl XII än mer spännande och intressant.

Man kommer genom texterna i princip så nära människan Karl XII som det fortfarande är möjligt att göra. Om man möjligen kompletterar med läsning av Karl XII:s bevarade brev, är det nästan som man frammanar den döde krigarkonungens puls igen, ur trycksvärtan.

Och det är en knepig bekantskap man då återupplivat. En enväldig härskare över en av Europas absolut mäktigaste militärstater vid början av kriget, och en tragisk antihjälte vid sin banas slut.

Man kan inte tadla konungen för hans mod eller hans enkelhet. Men han var dessvärre också – sannolikt – övertygad om att han personligen var utkorad av Gud att strida för sitt fädernesland, och såg väl landet mer eller mindre som sin privata egendom, vilken han var satt att förvalta av Gud själv. Lägg därtill en personlig envishet och tystlåtenhet om sina planer, och en viss egensinnighet vad gäller att lyssna till råd, och vi har en farlig kombination.

I dag skulle vi se politikern Karl XII som en religiös fanatiker med hämnd på hjärnan, hur mild och okonstlad han än var som person. — Karl XII hade sannolikt blivit en remarkabelt duktig kapten eller major i den dåtida svenska armén, trogen sin plikt in i döden. Men som envåldshärskare, utan någon över sig utom Gud, blev han en bidragande orsak till det svenska stormaktsväldet förtidiga fall.

Det är denna fängslande gestalt som vi något mer, och med de samtidas röster, får lära känna i den utmärkta textsamlingen som Ögonvittnen: Karl XII är.
– – –
Ögonvittnen: Karl XII, Hans Villius, red. Wahlström och Widstrand 1993. ISBN: 91-46-16424-3. 187 sidor.