* * *
Clownen Jac är på många sätt en djupt tragisk berättelse. I centrum står i första hand den nu välbärgade clownen Jonathan Borck, som vi sedan tidigare känner från Farmor och Vår Herre. Där var han en bifigur, men nu får vi träffa honom när han gjort sin lycka som aktör i USA under sitt artistnamn Jac Tracbac. Då har han fått sina egna mer eller mindre udda figurer omkring sig.
Vi introduceras för honom genom hans släkting Benjamin Borck, som far för att göra sin lycka i det stora landet. Benjamin — Benbé kallad — träffar sin rike släktning, och lär känna honom.
Jac visar sig vara en person fångad av sitt eget företag, "syndikatet", som manipulerar sin populära konstnär, styr hans bokningar och åtaganden. Själv är Jac en excentriker, där han bor i sin väldiga bungalow i Beverly Hills med inhägnad och stor trädgård. Men hans rådgivare pockar på och försöker styra honom.
Så lär vi steg för steg känna Jac Tracbac, och blir alltmer på det klara, att under de lustiga kläderna finns en djupt sorgsen och framför allt astronomiskt ensam gestalt. Något lättar väl ensamheten, när han kommer underfund med att han har en dotter hemma i Sverige, som han skickar efter. Men inte ens detta löser honom från hans utanförskap i den värld han själv vunnit och skapat sig.
Vad gäller hans yrkesliv, förefaller han vara som mest uppskattad, när han porträtterar sann clownskräck. Och den skräcken är inte föreställning, den skräcken känner verkligen Jac.
* * *
Romanen skrevs 1930. Den är full med formuleringar som inte hade kunnat passera en förläggare i dag. Färgade personer i clownens tjänst beskrivs nämligen nedsättande. Bergman gör det knappast i syfte att vara elak, utan följer blott seden hos den — i någon mån rasistiska — kultur han kände, vad gäller beskrivningar av de färgade. Det är inga flagranta övertramp, men tillräckligt för att man ska uppfatta texten som åldrad.
Det må också nämnas, att Bergman själv tillbringat några månader i Hollywood, varför han väl kände till de miljöer och de uttryckssätt som reflekteras i boken.
* * *
Hjalmar Bergmans formuleringskonst är med genom romanen, även om jag också upplever en trötthet, en matthet i prosan. Den är levande och klar, men känns samtidigt något trött. Men formuleringarna blixtrar till på sida efter sida, somliga är snarast i släktskap med Oscar Wildes kvickheter, andra vittnar om djupt känd cynism. Några exempel kan kanske anföras:
"Ingen människa är så beklagansvärd som den, vilken ej är stolt över sitt yrke. Tyngre, tröstlösare straffarbete än hans kan ingen ådömas."
"Rätt är rätt, naturligtvis, men är det alltid rätt att handla rätt?"
"Saknar man moral, så skadar man sig själv – har man moral så skadar man andra."
"En ädel omgivning adlar."
"En tradition utan innehåll är outrotlig."
"Att leva bland minnen, är att leva bland lik."
"Vilddjuret i människan har ingen större fröjd än att se en varelse skälva av ångest.
* * *
Clownen Jac är inte en roman man nödvändigtvis mår bra av att läsa. De enda gestalterna i den man känner sympati för är Jac själv, och möjligen hans unge protegé Benbé med hustru.
Kanhända vittnar Clownens alienering något om Bergmans egen världsuppfattning; det är frestande att av boken göra ett testamente, med tanke på att han dog året efter att den gavs ut. Det må vara med det hur det vill. En sann tragedi är boken, om än det inte finns lika mycket död i den som i som de grekiska tragiska dramerna, så är dock känslan mörk och dov, fastän en gryning månne kan anas mot de sista sidorna.
– – –
Clownen Jac, Hjalmar Bergman, Albert Bonniers förlag 1930. Digitaliserad som epub av Litteraturbanken.se.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar