De gamla tidningarna, allmogen och tragiken

Jag återvänder till detta med att läsa gamla tidningar. Mot mitten av 1800-talet hanterar dessa långt ifrån enbart officiella nyheter och tillkännagivanden. Nu skymtar allmogen och vanligt folk fram i stor utsträckning, dessa det vanliga livets människor, som ofta är mig mer fascinerande än de vars liv dokumenterats i så mycket större utsträckning.

Ofta är de korta men detaljerade notiserna tragiska. Någon har måhända dött i en grym olycka, eller via självmord. En kort text som stod att läsa i Dalpilen, i dag för 156 år sedan, vibrerar av denna tragik, som väl nu endast är bevarad åt oss i denna tidningsnotis — och möjligen i någon än kortare anteckning av en präst i församlingens dödbok.

* * *

Tidningsklipp ur Dalpilen, lördagen den 31 januari 1857.

Linköping. Sistl. Annandag Jul har lifgrenadieren Anders Peter Trasts hustru, Brita Cajsa Jacobsdotter, medelst hängning sjelf afhändt sig lifwet, till följd af iråkad sinnesswaghet och oro öfwer förlusten af alla sina barn, som, fyra till antalet, de 3:ne yngsta i slutet av nästl. September och den äldsta, 13 år gammal, den 4 Oktober aflidit.

* * *

Citat: "Read widely, and without apology" | J. C. Oates

"Read widely, and without apology. Read what you want to read, not what someone tells you you should read."

– Joyce Carol Oates

Fornnordisk gengångare: Torolv bägefot

Det finns en spökhistoria bevarad i den isländska Eyrbyggarnas saga. Sagan följer ett antal familjers öden, främst på Island, under 900- och 1000-talet. Den bör ha nedtecknats under början av 1200-talet. Som vanligt betyder begreppet "saga" i norröna sammanhang snarare "krönika" än något annat.

Nåväl. Den lilla spökhistorien i Eyrbyggarnas saga ger en inblick i hur man såg på spöken när det begav sig. Här märker vi snarare en fornnordisk variant av gengångare, än en kristen. De kristna spökena under skandinavisk medeltid fungerade främst som förmedlare av varningar för skärselden.

De fornnordiska spökena var betydligt ondare: de var bokstavligen talat livsfarliga och mycket fysiska. Så fysiska att även fysiska hinder — såsom avstånd och barriärer — synes ha kunnat hålla gengångarna borta.

Jag tillåter mig att referera textstycket, för att ge en känsla av hur dessa fornnordiska gastar ansågs kunna bete sig.

* * *

Det fanns en gammal man som hette Torolv bägefot. Det var en grinig gubbe, som till sist helt enkelt satt och dog i sitt högsäte hemma på gården. Man såg till att lägga honom i en gravdös i Torsådalen.

Efter ett tag märker man att Torolv inte ligger stilla i sin grav.

Folk blir rädda för att gå ut under nätterna. Djur som kom nära Torolvs grav blev svåra att kontrollera; de råmar ihjäl sig. Fåglar som sätter sig på graven faller döda ner. En fåraherde i trakten säger gång på gång att han blir förföljd av Torolv ute i markerna. — Och en höstmorgon kommer han inte tillbaka från dalen där han vaktat fåren. När man drar ut dit hittar man honom.

"Han var kolsvart över hela kroppen, och vart ben var krossat i honom."

Det blir allt värre med hemsökelsen. Snart vågar ingen längre ha sin boskap i Torsådalen.

Och så. På vintern kommer Torolv hem. Han visar sig på gården där han bott, och ansätter han sin hustru. Hon mister nästan vettet, innan hon dör "av denna hemsökelse" och begravs bredvid sin make.

Folk är nu mycket bekymrade. Man börjar lämna sina hus, för Torolv visar sig på alla gårdarna däromkring. Husen lämnas öde.

"Det gick så långt med hans gengång, att han tog livet av några, men några kommo undan."

Torolvs son, Arnkel, var dock inte plågad av hemsökelsen. Hans gård besvärades inte. Så dit tog folket sin tillflykt, och där förblev de. Under hela vintern höll sig folk hemma hos Arnkel, för några resor vågade man sig inte längre ut på.

Men så snart tjälen var ur jorden kallade Arnkel samman folk för att öppna sin faders grav, och ta liket bort från området. Tolv man blev de.

"De bryta upp dösen och finna där Torolv oförvandlad men vederstygglig att se på."

Med stora bekymmer får de med sig Torolvs nu övernaturligt tunga kropp på en släde. Till sist når de fram till en udde som går ut i vattnet. Där gräver de ner kroppen, och tvärs över udden bygger sonen Arnkel en gärdsgård...

"...så hög, att det icke var möjligt att komma över annat än för en flygande fågel, och ännu ser man spår därav."

Och där blev Torolv kvar.

* * *

Not:
Referatet bygger på Hjalmar Alvings översättning av Eyrbyggarnas saga.

Bokrecension: Vem älskar Yngve Frej | Stig Claesson

Stig "Slas" Claesson, 1966

Vem älskar Yngve Frej är en roman skriven av Stig "Slas" Claesson (1928–2008), och utgavs första gången 1968.

* * *

Vem älskar Yngve Frej är en stillsamt och värdigt, men också lätt ödesmättat, porträtt av en döende landsbygd, där åkrar som tagits upp och underhållits under generationer sakta tas tillbaka av rönn och björk.

För det har hänt något med landsbygden. Skomakare Gustafsson, hans syster Elna, grannarna Eriksson och Öman, den enda som är kvar uppe på Bråten — de märker det. Skogen har tystnat. Man hör inte längre yxslag där ute. Djuren är också nästan borta, och maskinerna; ingen bussmotor anas: bussen går inte ens förbi nere på landsvägen längre.

Kvar på Bråten, där fyrtio själar bott för inte så längesen, bor nu bara dessa fyra gamlingar. Skomakarns syster, Elna, säger att de går där som fornminnen. Inte minst sen skomakare Gustafsson nu slutat arbeta: han har gjort sitt, säger han.

Då får skomakarn för sig att sätta upp en skylt vid nya brevlådan nere vid vägen. En skylt som ser ut som en pil, som pekar uppåt husen, och som det står "Fornminne" på. Bara sådär, utan någon djupare tanke, blott en ironisk och desillusionerad nick mot hur det blivit.

Men en och annan turist letar sig fram till husen och frågar efter fornminnet.

På den vägen råkar gubbarna och Elna fotograf Pettersson och hans sällskap Anita. Och mellan de omaka sällskapen utvecklas under några dagar en vänskap, där Pettersson skrämd försöker förstå sig på ensligheten, och gubbarna och Elna är — som de är mest.

* * *

Slas skriver en utmärkt prosa, en stillsam poetiskt anstruken prosa, som passar berättelsen utmärkt. Visst blir jag förvirrad ibland, när jag går vilse bland anförandena som inte anförs. Men den stilla lunken i texten, den tillknäppta dialogen, förmågan att med några korta ord få mig att känna av isoleringen och den vibrerande känslan av att vara de sista av sitt slag uppskattar jag mycket.

Berättelsen utspelar sig väl i författarens samtid när han skrev den. En tid när de gamla lantbruken fortfarande fanns kvar, de som hade minnen av den riktiga landsbygden, före industrialiseringen, när några kor kunde räcka tillsammans med hönor för att hålla gården ihop, en tid då man skötte slåttern utan traktorer, och när man fick gripa tag med händer och ben och kanske hyra en häst.

Det ligger ett vemod över Claessons ömsinta rader. Gubbarna och Elna skildras med största tänkbara respekt. Och jag märker att jag sörjer över en förlorad landsbygd som jag själv aldrig riktigt lärt känna. Jag förmodar att det är ett gott betyg åt Vem älskar Yngve Frej.
– – –
Vem älskar Yngve Frej, Stig Claesson, Bokförlaget Aldus/Bonniers 1972. 172 sidor.

Tidningsklipp: Skandalöst uppträde i bönehus | ur Norra Skåne 1882

Ett tidningsklipp ur tidningen Norra Skåne, fredagen den 13 januari 1882. Styckebrytningar införda.

* * *

Skandalöst uppträde i bönehus. 

Tidningen Upsala har emottagit följande meddelande. 

I Tierps södra bönehus uppträdde annandag jul twenne predikanter, hr Johansson från Wad och hr Lindahl från Tierp, predikande försoningsläran i Waldenströmiansk anda. 

Församlingens v. pastor O. Westerlund, som war wid tillfället närwarande, fann sig manad att begära ordet för att wederlägga de irrläror — enligt hans åsigt — som blifwit faststälda. 

Nu uppstod ett förfärigt tummel; den ene sökte öfwerrösta den andra; det ropades: Nej, nej! . . . Ut med prest! . . . Han går före sin församling till h—e! 

Några togo pastorns parti, andra sökte att öfwerrösta larmet genom att sjunga Zions sånger, och slutligen sökte några af de mest upphetsade att bana sig wäg till läktaren och förmå pastorn att aflägsna sig — något som dock ej lyckades. 

Omsider återställdes — till det yttre åtminstone — lugnet, sedan förböner blifwit hållna för pastorn och denne bedt för de förwillade. Hwilken oförsonlig hätskhet, som i sjefwa [sic] werket är rådande mellan de olika religiösa partierna, framgår emellertid af detta sorgliga uppträde.

* * *

Bokrecension: Wool | Hugh Howey

Wool är en dystopisk framtidsskildring skriven av Hugh Howey (f. 1975). Den utgör del ett i en planerad serie om tre böcker.

* * *

Det är problematiskt att beskriva vad Wool går ut på. Mycket av läsupplevelsen består i att läsaren tillsammans med huvudpersonerna långsamt, steg för steg, får veta mer och mer om hur den verklighet ter sig, som berättelsen utspelar sig i. Och den upplevelsen vill jag inte förstöra.

Men låt oss säga så mycket: något fruktansvärt har hänt i världen för flera hundra år sedan. Luften är giftig och en spillra av mänskligheten lever i en hundratals våningar djup, underjordisk silo. Däri finns en borgmästare som väl närmast kan översättas med "president", och en sheriff som basar över rättsutövningen.

Det finns ett ultimat straff. Det är att släppas ut. Via de projektorer som visar hur det ser ut utanför silon kan man se hur de som släppts ut inte kommit långt från silon, innan de segnat ner, förgiftade, döda.

Juliette är mekaniker. I en annan värld hade hon kallats street smart. På rekommendation kommer hon att utses till ny sheriff i silon. Då får hon möjlighet att ana lite av vad som döljer sig bakom maktens yta, och att allt inte är som det verkar. Att allt verkligen inte är som det verkar.

* * *

Hugh Howey målar upp en grym och hård värld. Svek kan ofta förutsättas som en metod att utöva makt. Ifrågasättande har blivit en dödssynd. När de som har makten hör det viskas i skrymslen och vrår gör de vad de kan för att tysta viskandet och människor försvinner. Och att befria sig från världen inne i silon innebär vad som förefaller vara en säker död utanför densamma.

 * * *

Låt det bli sagt att jag gillar Wool. Den ger på många sätt en trovärdig skildring av en värld som i mycket gått åt helvete. Men jag har också invändningar.

För att en bok ska motivera att svälla ut till 536 sidor krävs ett visst driv i handlingen. Jag menar att det drivet som finns i Wool alltför ofta drunknar i själva berättartekniken. Detaljbeskrivningarna är legio. Ett bestigande eller nedgående för den i silon centralt belägna trappan beskrivs på sida upp och sida ner.

Visserligen får det läsaren att känna samma leda vid den enahanda ansträngningen som den som går där i trappan. Men för mig är det en effektivare och mindre störande skildring att, när man ändå använder sig av ett allvetande berättarperspektiv, helt enkelt förklara att den och den med stor möda tog sig ner hundra våningar via trapporna och blev  trött, och så snart återgå till själva nerven i berättelsen: konspirationerna, sveken, hemligheterna.

Men lika mycket som läsaren ställs inför en kausal handling, så placeras läsaren inne i handlingen. Genom de långrandiga och detaljerade beskrivningarna förs läsaren in i den klaustrofobiska silon, med in i dunklet, i skiten.

* * *

Så kommer jag att läsa de två följande delarna i serien? Det är jag osäker på. Men en stark upplevelse av en värld, såsom den skulle kunna komma att se ut, tar jag med mig från Hugh Howeys dystra Wool.
– – –
Wool, Hugh Howey, Century 2013. ISBN: 978-1-780-89124-8. 563 sidor, inklusive extramaterial.

Bokrecension: Asa-Tors hammare | Ebbe Schön

"Ett gammalt bergtroll",
John Bauer

Asa-Tors hammare: Gudar och jättar i tro och tradition är skriven av litteraturvetaren och folkloristen Ebbe Schön (f. 1929).

* * *

Asa-Tors hammare kan delas in i två block. Det första, och största, är vad Schön ger namnet "Mytdiktningen", och i det blocket avhandlas i komprimerad form den fornnordiska mytologins viktigaste gestalter och viktigaste myter. Det andra blocket kallas "Berättararvet" och i det undersöker Schön hur motiv och ingredienser från den förkristna religionen ter sig i de mer sentida sägnerna.

Jag skall här förbigå den första avdelningen i boken, eftersom åtskilliga av mina senare recensioner behandlat just asatron; dock kan det nämnas, att Schöns framställning är kunnigt utförd på ett sätt som ger uttryck åt stor berättarglädje. Själva gudarna och myterna är bekanta för den som sysslat med fornnordisk religion förut, men en del nya perspektiv tillförs, som gör läsningen givande också för den i ämnesområdet väl bevandrade.

* * *

Vi har inte mycket nedtecknat om vad allmogen trodde och berättade inom sin grupp av sägenmaterial, före 1800-talet. Ju längre tillbaka, desto svårare att nå nån kunskap om vilka myter och berättelser som levde vid sidan av folket.

Så det blir ett gap mellan de myter som fanns före kristendomens utträngande av de gamla religiösa och kulturella uttrycken, och de sägner och förklaringsmyter som vi hittar i det skriftliga materialet först i nyare tid. Att försöka rekonstruera en kontinuitet är omöjligt, och man lämnas åt teoribyggen och rena gissningar, som Schön skriver.

Man kan förstå att införandet av kristendomen torde tagit tid, åtminstone när det gällde att få den nya religionen att få fäste i de djupa folklagren, hos allmogen. För kristendomen var en religion som påtvingades folket uppifrån. Som Schön skriver:

"...människorna ute i byarna och på ensamgårdarna blev knappast tillfrågade om sin inställning."

Konungen kunde med den nya religionens hjälp plötsligt anse sig fått sin makt direkt från Gud, och inte från folket. Den så toleranta och odogmatiska hedendomen fick sin tolerans mot kristendomen belönad med dess totala intolerans. En rad helt främmande och nya begrepp fördes in.

"Arvsynden, Guds nåd, jungfrufödseln, Jesu offerdöd, treenigheten — vad var det väl för egendomliga påfund?"

Dessutom ansluter sig Ebbe Schön till uppfattningen, att kvinnan efter religionsskiftet fick en försämrad ställning i Norden.

Så att kristendomen kom, var sannolikt inte något som välkomnades av alla. Det finns alltså all anledning att tro, att den gamla seden och den gamla tron levde kvar parallellt med den nya, "trots de kristnas ambitioner att helt utrota det gamla." I Bergen har man till exempel hittat runristningar som vittnar om asatro så sent som på 1200-talet.

* * *

Med tiden förefaller dock stora sjok av den förkristna religionen och kulturen falla i glömska. Främst Oden och Tor finns kvar som namn — även om Freja och Balder också förekommer. Men i regel har de fått nya roller, och deras mytologiska funktioner har delvis glidit över i varandras.

Ebbe Schön nämner att ett antal föreställningar dock kan antas ha levt kvar, från vikingatidens aristokratiska asatro till allmogens sägner och myter: "att någon form av öde styr tillvaron, att en kamp mellan gott och ont pågår, att landet från början har varit bebott av jättar och att jorden kommer att gå under i en katastrof."

Själva gudarna har dock gått från att ha varit en typ av personligheter till något som snarast kan beskrivas som naturfenomen. Dvärgarna är borta, och en hel skara olika typer av naturväsen har kommit istället: "troll, vättar, vittra, tomtar, skogsrån, sjörån, näckar, älvor, maror, varulvar, lyktgubbar, gengångare och gastar."

Schön påpekar, att kyrkans aktiva försök att demonisera folktrons väsen knappast varit framgångsrikt: endast näcken och djävulen är generellt ansett såsom onda: andra varelser kan man ha med att göra, om man bara har vett att föra sig på rätt sätt.

* * *

Jättarna ansågs i allmänhet ligga bakom märkliga naturfenomen, och särskilt vanligt verkar det ha varit, att stora stenblock ansågs ha kastats av jättar mot kyrkor. Vanliga människor ansågs också kunna bli bergtagna, vilket innebar att man helt enkelt blivit kidnappad av jättar, troll eller annat oknytt. Att man tagit motivet på något allvar, framgår av att man vid försvunna personers namn i kyrkböcker kan finna anteckningar om att de blivit just — bergtagna.

* * *

Oden möter man till exempel i sägnen om jägaren i skogen som är vanligt förekommande. Den går i huvudsak ut på, att en nattlig vandrare möter en naken kvinna som kommer springande, emellanåt med så stora bröst, att hon lagt dem över axlarna. En stund efter kommer en mystisk jägare till häst, emellanåt med vargar framför sig. Jägaren — Oden — frågar vandraren om en kvinna passerat, vilket vandraren jakar till. Jägaren fortsätter, men återkommer snart, denna gång med kvinnan — någon form av skogsväsen — död över hästens länder.

Man kan observera, att Oden i sentida folktro ofta fått en än mörkare karaktär, än vad han haft i fornnordisk religiositet; säkert ett resultat av kyrkans demonisering: man ville framställa honom som en av djävulens sätt att gestalta sig.

Man kan även möta ett sägenmotiv, som kallas "Odens jakt". Det går ut på, att någon i luften hör ett jaktfölje. Ofta två hundar. Man ser i regel ingenting, men hör hundarna och ett skott från ett gevär. Detta motiv möter oss också i andra delar av nordvästra Europa.

Odens namn är dessutom särskilt vanligt förekommande i sägner runtomkring i Götaland, där särskilt många orter vittnar om odenkult i det förgångna.

* * *

Den minst sagt mustiga Torsgestalten har i senare tid ofta kopplats samman med kampen mot onda väsenden, såsom trollen. Hittade man stenåldersyxor i åkrarna, kunde man kalla dem "torviggar" och menade att de är vad som blivit kvar när Tor med oerhörd kraft slungat sitt vapen ner mot något på marken.

Man kan också i sägenmaterialet, berättar Schön, observera hur torsdagen hållits särskilt i helgd. Man skulle låta bli cirkelformade rörelser och se till att det var tyst på gården. Det ska även ha varit enklast att få kontakt med övernaturliga krafter just under torsdagsnatten. Vi kan i sammanhanget notera, att själva namnet "torsdag" är betydligt äldre än kristendomen i Norden.

* * *

Asa-Tors hammare är en intressant skildring av hur enstaka motiv i den förkristna kulturen, religionen och mytvärlden kommit att överleva den kristna eran. I vilken mån de förvrängts genom tiderna är givetvis svårt att säga: det finns helt enkelt inte tillräckligt med skriftliga källor för att man ska kunna ha några referenspunkter.

Man får inte glömma, att den gudavärld som möter oss i Snorres Edda och i den äldre Eddan i mycket är en aristokratisk religiositet. Hur den såg ut på allmogenivå går det inte att säga så mycket om. Men säkert är det så, som Ebbe Schön skriver om, att några av de stora motiven levt kvar i de djupa skogarnas folk; till exempel en sådan sak, som den hedniska tidens mycket starka ödestro.

Sant är hursomhelst, att se hur vår historia diversifieras; att kyrkan ingalunda hade monopol på hur verkligheten skulle uppfattas; att det fanns rum för det folkliga berättandet, och att en del av det berättandet möjligen gick tillbaka ända till förkristen tid.
– – –
Asa-Tors hammare: Gudar och jättar i tro och tradition, Ebbe Schön, Hjalmarson & Högberg Bokförlag 2005. ISBN: 91-89660-41-2. 270 sidor.

Bokslut 2012

Antal inlägg: 213 (2011: 247)
Genomsnittligt antal inlägg per månad: 17,75 (20,6)
Antal recenserade böcker: 79 (85)
Årets två särskilt rekommenderade böcker: Järn och människor av Pär Lagerkvist och Pingstbruden av Tage Aurell.
Antal besök: 20 069 (2011: 16 831)
Planer för 2013: 2012 blev i någon mening ett mellanår: jag recenserade färre böcker än året innan och skrev färre inlägg; å andra sidan fick jag fler besök till bloggen. Vad gäller det nya året, har jag för avsikt att fortsätta recensera de böcker jag läser.