Bokrecension: Wool | Hugh Howey

Wool är en dystopisk framtidsskildring skriven av Hugh Howey (f. 1975). Den utgör del ett i en planerad serie om tre böcker.

* * *

Det är problematiskt att beskriva vad Wool går ut på. Mycket av läsupplevelsen består i att läsaren tillsammans med huvudpersonerna långsamt, steg för steg, får veta mer och mer om hur den verklighet ter sig, som berättelsen utspelar sig i. Och den upplevelsen vill jag inte förstöra.

Men låt oss säga så mycket: något fruktansvärt har hänt i världen för flera hundra år sedan. Luften är giftig och en spillra av mänskligheten lever i en hundratals våningar djup, underjordisk silo. Däri finns en borgmästare som väl närmast kan översättas med "president", och en sheriff som basar över rättsutövningen.

Det finns ett ultimat straff. Det är att släppas ut. Via de projektorer som visar hur det ser ut utanför silon kan man se hur de som släppts ut inte kommit långt från silon, innan de segnat ner, förgiftade, döda.

Juliette är mekaniker. I en annan värld hade hon kallats street smart. På rekommendation kommer hon att utses till ny sheriff i silon. Då får hon möjlighet att ana lite av vad som döljer sig bakom maktens yta, och att allt inte är som det verkar. Att allt verkligen inte är som det verkar.

* * *

Hugh Howey målar upp en grym och hård värld. Svek kan ofta förutsättas som en metod att utöva makt. Ifrågasättande har blivit en dödssynd. När de som har makten hör det viskas i skrymslen och vrår gör de vad de kan för att tysta viskandet och människor försvinner. Och att befria sig från världen inne i silon innebär vad som förefaller vara en säker död utanför densamma.

 * * *

Låt det bli sagt att jag gillar Wool. Den ger på många sätt en trovärdig skildring av en värld som i mycket gått åt helvete. Men jag har också invändningar.

För att en bok ska motivera att svälla ut till 536 sidor krävs ett visst driv i handlingen. Jag menar att det drivet som finns i Wool alltför ofta drunknar i själva berättartekniken. Detaljbeskrivningarna är legio. Ett bestigande eller nedgående för den i silon centralt belägna trappan beskrivs på sida upp och sida ner.

Visserligen får det läsaren att känna samma leda vid den enahanda ansträngningen som den som går där i trappan. Men för mig är det en effektivare och mindre störande skildring att, när man ändå använder sig av ett allvetande berättarperspektiv, helt enkelt förklara att den och den med stor möda tog sig ner hundra våningar via trapporna och blev  trött, och så snart återgå till själva nerven i berättelsen: konspirationerna, sveken, hemligheterna.

Men lika mycket som läsaren ställs inför en kausal handling, så placeras läsaren inne i handlingen. Genom de långrandiga och detaljerade beskrivningarna förs läsaren in i den klaustrofobiska silon, med in i dunklet, i skiten.

* * *

Så kommer jag att läsa de två följande delarna i serien? Det är jag osäker på. Men en stark upplevelse av en värld, såsom den skulle kunna komma att se ut, tar jag med mig från Hugh Howeys dystra Wool.
– – –
Wool, Hugh Howey, Century 2013. ISBN: 978-1-780-89124-8. 563 sidor, inklusive extramaterial.