Fornnordisk gengångare: Torolv bägefot

Det finns en spökhistoria bevarad i den isländska Eyrbyggarnas saga. Sagan följer ett antal familjers öden, främst på Island, under 900- och 1000-talet. Den bör ha nedtecknats under början av 1200-talet. Som vanligt betyder begreppet "saga" i norröna sammanhang snarare "krönika" än något annat.

Nåväl. Den lilla spökhistorien i Eyrbyggarnas saga ger en inblick i hur man såg på spöken när det begav sig. Här märker vi snarare en fornnordisk variant av gengångare, än en kristen. De kristna spökena under skandinavisk medeltid fungerade främst som förmedlare av varningar för skärselden.

De fornnordiska spökena var betydligt ondare: de var bokstavligen talat livsfarliga och mycket fysiska. Så fysiska att även fysiska hinder — såsom avstånd och barriärer — synes ha kunnat hålla gengångarna borta.

Jag tillåter mig att referera textstycket, för att ge en känsla av hur dessa fornnordiska gastar ansågs kunna bete sig.

* * *

Det fanns en gammal man som hette Torolv bägefot. Det var en grinig gubbe, som till sist helt enkelt satt och dog i sitt högsäte hemma på gården. Man såg till att lägga honom i en gravdös i Torsådalen.

Efter ett tag märker man att Torolv inte ligger stilla i sin grav.

Folk blir rädda för att gå ut under nätterna. Djur som kom nära Torolvs grav blev svåra att kontrollera; de råmar ihjäl sig. Fåglar som sätter sig på graven faller döda ner. En fåraherde i trakten säger gång på gång att han blir förföljd av Torolv ute i markerna. — Och en höstmorgon kommer han inte tillbaka från dalen där han vaktat fåren. När man drar ut dit hittar man honom.

"Han var kolsvart över hela kroppen, och vart ben var krossat i honom."

Det blir allt värre med hemsökelsen. Snart vågar ingen längre ha sin boskap i Torsådalen.

Och så. På vintern kommer Torolv hem. Han visar sig på gården där han bott, och ansätter han sin hustru. Hon mister nästan vettet, innan hon dör "av denna hemsökelse" och begravs bredvid sin make.

Folk är nu mycket bekymrade. Man börjar lämna sina hus, för Torolv visar sig på alla gårdarna däromkring. Husen lämnas öde.

"Det gick så långt med hans gengång, att han tog livet av några, men några kommo undan."

Torolvs son, Arnkel, var dock inte plågad av hemsökelsen. Hans gård besvärades inte. Så dit tog folket sin tillflykt, och där förblev de. Under hela vintern höll sig folk hemma hos Arnkel, för några resor vågade man sig inte längre ut på.

Men så snart tjälen var ur jorden kallade Arnkel samman folk för att öppna sin faders grav, och ta liket bort från området. Tolv man blev de.

"De bryta upp dösen och finna där Torolv oförvandlad men vederstygglig att se på."

Med stora bekymmer får de med sig Torolvs nu övernaturligt tunga kropp på en släde. Till sist når de fram till en udde som går ut i vattnet. Där gräver de ner kroppen, och tvärs över udden bygger sonen Arnkel en gärdsgård...

"...så hög, att det icke var möjligt att komma över annat än för en flygande fågel, och ännu ser man spår därav."

Och där blev Torolv kvar.

* * *

Not:
Referatet bygger på Hjalmar Alvings översättning av Eyrbyggarnas saga.