Bokrecension: Vem älskar Yngve Frej | Stig Claesson

Stig "Slas" Claesson, 1966

Vem älskar Yngve Frej är en roman skriven av Stig "Slas" Claesson (1928–2008), och utgavs första gången 1968.

* * *

Vem älskar Yngve Frej är en stillsamt och värdigt, men också lätt ödesmättat, porträtt av en döende landsbygd, där åkrar som tagits upp och underhållits under generationer sakta tas tillbaka av rönn och björk.

För det har hänt något med landsbygden. Skomakare Gustafsson, hans syster Elna, grannarna Eriksson och Öman, den enda som är kvar uppe på Bråten — de märker det. Skogen har tystnat. Man hör inte längre yxslag där ute. Djuren är också nästan borta, och maskinerna; ingen bussmotor anas: bussen går inte ens förbi nere på landsvägen längre.

Kvar på Bråten, där fyrtio själar bott för inte så längesen, bor nu bara dessa fyra gamlingar. Skomakarns syster, Elna, säger att de går där som fornminnen. Inte minst sen skomakare Gustafsson nu slutat arbeta: han har gjort sitt, säger han.

Då får skomakarn för sig att sätta upp en skylt vid nya brevlådan nere vid vägen. En skylt som ser ut som en pil, som pekar uppåt husen, och som det står "Fornminne" på. Bara sådär, utan någon djupare tanke, blott en ironisk och desillusionerad nick mot hur det blivit.

Men en och annan turist letar sig fram till husen och frågar efter fornminnet.

På den vägen råkar gubbarna och Elna fotograf Pettersson och hans sällskap Anita. Och mellan de omaka sällskapen utvecklas under några dagar en vänskap, där Pettersson skrämd försöker förstå sig på ensligheten, och gubbarna och Elna är — som de är mest.

* * *

Slas skriver en utmärkt prosa, en stillsam poetiskt anstruken prosa, som passar berättelsen utmärkt. Visst blir jag förvirrad ibland, när jag går vilse bland anförandena som inte anförs. Men den stilla lunken i texten, den tillknäppta dialogen, förmågan att med några korta ord få mig att känna av isoleringen och den vibrerande känslan av att vara de sista av sitt slag uppskattar jag mycket.

Berättelsen utspelar sig väl i författarens samtid när han skrev den. En tid när de gamla lantbruken fortfarande fanns kvar, de som hade minnen av den riktiga landsbygden, före industrialiseringen, när några kor kunde räcka tillsammans med hönor för att hålla gården ihop, en tid då man skötte slåttern utan traktorer, och när man fick gripa tag med händer och ben och kanske hyra en häst.

Det ligger ett vemod över Claessons ömsinta rader. Gubbarna och Elna skildras med största tänkbara respekt. Och jag märker att jag sörjer över en förlorad landsbygd som jag själv aldrig riktigt lärt känna. Jag förmodar att det är ett gott betyg åt Vem älskar Yngve Frej.
– – –
Vem älskar Yngve Frej, Stig Claesson, Bokförlaget Aldus/Bonniers 1972. 172 sidor.