Textkommentar: Marcus Birro | "Vägen till undergången är en väl upplyst boulevard med neonskyltar"

Marcus Birro fortsätter sin kristna agitation i Expressen — nu i krönikan "Vägen till undergången är en väl upplyst boulevard med neonskyltar".

Det enklaste vore att bara avfärda texten rentav; den är så substanslös, att det lätt låter sig göras. Men ändå, jag läser den och flikar några kommentarer till den.

* * *

Birro gör flera antaganden och beskyllningar i sin krönika. Förutom av en kanonad av metaforer och högstämd stil, består texten av ett antal uttalanden som knyter an till den konkreta verkligheten, och därför kan kritiseras på ett vis som ett poetiskt framställningssätt inte tillåter sig att göra.

* * *

Birro skriver:

"Begreppet moral har helt blivit kidnappat i Sverige."

Birro definierar inte konkret vad han menar med det. Han uppger inte vem eller vilka som kidnappat begreppet, och på vad sätt det kidnappats, förutom att han låter några luftiga meningar följa, om att moral inte handlar om vad som sker i hemmets lugna vrå, utan att "Moral är alla revolutioners moder".

Nåväl, Birro må väl få hålla sig med en egensnickrad definition av vad moral är. För egen del tänker jag mig moral som något i stil med de handlingar vi bör eller inte bör göra utifrån en viss etik. Det kan givetvis innebära att den privata etiken påbjuder revolutionära åtgärder, men den kan lika gärna påbjuda smärre handlingar — som att återlämna en tappad plånbok, om nu ens etik har något att säga om något sådant.

* * *

"Sverige riskerar inte sönderfall, Sverige står mitt i det."

Inte heller nu får vi veta på vilket sätt Sverige konkret står mitt i ett sönderfall. Den ständiga tekniska och idémässiga utvecklingen gör på det stora hela att allt blir bättre och bättre: medellivslängden ökar, informationsutbudet tillgängliggörs och förmeras, sjukvården finner nya och bättre metoder. Naturligtvis finns det de som far illa. Men samtidigt får vi lov att konstatera, att ur ett längre perspektiv och för de allra flesta, är det så oändligt mycket bättre för människan att leva i ett Sverige av år 2012 än 1912.

Likväl så traskar svenskarna mot undergången, utan att se "bojorna runt deras händer" och utan att "känna stanken av svavel". Kraftfulla bilder — men utan någon som helst förankring i den konkreta verkligheten utanför diktarens papper.

* * *

Sedan blir Birro något mer tydlig. Det som möjligen antyds vara orsaken till detta påhittade sönderfall, är att svenskarna lämnat "sin kristna grund" — vad nu det är. Vi kan emellertid vara lyckliga, menar Birro, för denna mystiska "kristna grund" bär även den som inte vill ha med Gud att göra. På vad sätt det yttrar sig är också något otydligt uttryckt. Eller, nej. Det uttrycks inte alls.

Den kristna grunden är tydligen en kraft mot ytligheten. Jag är böjd att anse det vara tvärtom. Vilken skenhelighet ryms inte bakom den kristna grunden, när den antas och försvaras av dem som inte har någon egentlig tro? Hur många känner sig inte bundna vid en läpparnas bekännelse till en kristen etik, men föredrar i själva verket en individualiserad etik, i samklang med tiden. En etik som inte fastnat i 1800-talets Sverige eller i ett Palestina omkring år 30.

Kristendomen är inte ett bålverk mot ytligheten; den är en själens ytlighet, ett enkelt försanthållande av en föråldrad mytologi. Tillvarons djup kan vi hellre finna där det verkligen finns djup: i kulturen, litteraturen, konsten... I filosofin, i det ivriga studiet av den verklighet som vi har omkring oss.

I detta sök efter djup behövs ingen Gud. Det innebär inte att vår "världsbild är begränsande och statisk". Jag har svårt att tänka mig något mer nedsättande eller förringande att säga, om den kultur som inte förutsätter en guds eller gudars existens, än dessa Birros tomt ekande ord.

Emellertid, Birro föreslår en väg ut ur denna ytlighet, en enda väg — och det är tydligen att älska varandra och vara kristna. Nåväl, att vara kärleksfull, och att älska med hela själen och hela kroppen är inget kristendomen äger ensamrätt till; snarare har väl få västerländska ideologiska system satt hårdare band på en fri och god och flödande kärlek än det kristna.

* * *

"Utan vår kristna tro som grund har vi ingen grund alls."

I näst sista stycken kommer så detta intellektuellt diskvalificerande yttrande. Birro underkänner här inte bara andra religioners möjlighet att utgöra grund, men också alla tvivlare och ateister och gudlösas ansträningar att lyckas nå fram till sinnesro i en grund de funnit själva — inte övertagit av en mångtusenårig institution, förvaltad av präster och läroivrare.

Birro avslutar med ett: "För Sverige i tiden." Och det kan jag i alla fall hålla med om. Det är dags — det var för längesen dags — att lämna det förgångnas ideologier bakom oss, och välkomna det nya samhället, med nya förutsättningar och nya utmaningar.