Romanen är inte lång. Men på de drygt tvåhundra sidorna lyckas Bergman prestera inte bara en intrig med driv i, utan också ett charmigt persongalleri, vars karaktärer får verka, samverka och motverka varandra under de få sommardagar varunder berättelsen utspelar sig.
Det är så, att den aningens virrige, tillika excentriske och gravt aristokratiske friherre Roger Bernhusen de Sars skall upprätta sitt testamente. Han har för avsikt, att testamentera huvuddelen av sina tillgångar och egendomar till tjänstefolket Tonis och fru Enbergs son Jacob, en yngling på nitton år, som dagligen drar omkring på godset och inte gör så mycket mer än att umgås med baronens femtonåriga oäkta dotter Blenda. Villkoret i testamentet, är dock att Jacob skall äkta denna Blenda, för att komma i besittning av arvet.
Och testamentet avser baron Robert offentligen underteckna på sin sextiofemårsdag.
Detta aningens oväntade upplägg för baronens sista vilja upprör hans syster, änkedomprostinnan Julia — av baronen kallad Jullan.
Och där har vi intrigen i ett nötskal. För det intrigeras, det fars ut i ideliga skärmytslingar, det manipuleras, allt för att få baronen att agera si eller så. Och emedan baronen är aningens obestämd, vänder sig hans uppfattningar än hit och än dit. Och hur är det egentligen — är Blenda ens intresserad av att gifta sig med sin bäste vän, Jacob?
* * *
Förutom av baron de Sars, siste manlige ättlingen till den stolta släkten, och de ovan nämnda färgstarka gestalterna, finns i spelet även med sådana personer som den beskedlige och korrekte betjänten Vickberg, alltid redo att utföra baronens önskningar, vi har häradshövding Björner, som är satt att utforma testamentet, men likväl gärna skickar bud till änkedomprostinnan, vi har änkedomprostinnans två sinsemellan olika söner — med flera.
Hela berättelsen utvecklar sig till något av en polerad fars. Baronen själv talar som en blandning av hur man kan tänka sig att en egensinnig aristokrat talar i en pilsnerfilm och hur greven i Åsa-Nisse har för vana att lägga orden. Baronen om sin svåger:
"—Nå, nu har ju salig domprosten fått sluta, det är alltid en lättnad. Han – Skål! – Mja, mja – den är för söt, vasa? Är den inte? – Jo, det äger sin riktighet. Han var en skränfock."Flickan Blenda blir en sinnebild för en ung, naiv och bortskämd flicka. Änkedomprostinnan Julia framstår som fåfängan och den listiga ondskan personifierad. Och rätt som det är dyker den aningens försupne betjänten Johnsson upp och uttalar några dräpande iakttagelser.
* * *
Men Hans nåds testamente halkar inte ner i låg stil, trots den farsartade intrigen. För det finns ett litterärt djup. Bergman skriver gott, mycket gott, och på ett sätt som fungerar även drygt hundra år efter att den först publicerades — år 1910. Till och med den småputtrande humorn känns inte främmande att fortfarande uppskatta; den har inte blivit för gammal för att uppskatta.
Och det finns djup också i karaktärerna. Baronen är visserligen en virrig aristokrat som gärna far ut mot sitt tjänstefolk, men man anar också en slughet bakom alla orden och fasaden. Änkedomprostinnan är inte bara mån om att förskansa sig förmögenheten — utan att försöka gynna sina barn, nu sedan hon själv blivit änka i ett gifte med en ofrälse.
Flickan Blenda är nästan outhärdligt naiv, men blir på så vis också en bild av en oförstörd människa, uppvuxen utan att konfronteras med någon annan värld än den hon själv lever i. Nej, hon tvekar kanske i att gifta sig, men det för att inte hennes drömmar om ett sagoliv skall förvandlas i krass konkretion, som husfru med barn och eget tjänstefolk.
Och minst farsartad av alla gestalterna, är nog ynglingen Jacob, som håller Blenda kär, och som går omkring i sitt svårmod, känner styng av svartsjuka samtidigt som han känner den djupaste respekt för den unga kvinnan som baronen vill se honom gift med.
Så det finns ändå flera nivåer i Bergmans roman. Det är inte bara fråga om ett humoristiskt lustspel. Det finns en ton av allvar och kanske rentav anar vi en ton av tragik under lustigheternas fasad.
Och prosan är, som jag var inne på, ett enda nöje att ta del av — den flödar naturligt.
— — —
Hans nåds testamente, Hjalmar Bergman, Albert Bonniers förlag 1965. 234 sidor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar