Bokrecension: Karl XII som fältherre | Alex Svensson (red.)

Karl XII (1682 – 1718)
Målning av Axel Sparre. Detalj

Karl XII som fältherre innehåller en genomgång av Karl XII-receptionen genom tiderna av Alf Åberg, en längre uppsats om Karl XII:s fälttåg av Julius Mankell och en något kortare uppsats om ryska flottans tillblivelse i Finska viken, skriven av Adolph Wattrang. Redaktör är Alex Svensson, som även kompletterat Alf Åbergs redogörelse med uppgifter om hur Karl XII-forskningen fortsatt sen Åberg publicerade sin text 1964. Mankells text publicerades 1867 och Wattrangs 1920.

Det är således fråga om en återpublicering av texter som redaktören funnit vara av vikt. Och störst utrymme har den gedigna genomgången av Mankell: "Karl XII som fältherre".

* * *

Det märks att boken är utgiven av Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek. Det behövs nog nämligen ett ganska betydande militärhistoriskt intresse, för att orka sig igenom åtminstone den äldsta texten. Trots ett antal kartor, är det nästan omöjligt för en oinsatt läsare att hänga med bland alla orter, och att inte förvirra sig bland alla uppräkningar av antal soldater. Läsningen underlättas dock av att de äldre texterna har språkligt moderniserats.

* * *

Nå, vi får av redaktören och Åberg veta, att det traditionellt finns två skolor av forskning kring Karl XII: den gamla, som är övervägande kritisk, och den nya, som pendlar mellan hjältedyrkan och att ha en mer balanserad uppfattning. Vad som sammanfattningsvis kan sägas, är att få verkar ifrågasätta Karl XII:s förmåga att föra krig, medan många ifrågasätter hans politik.

* * *

En sammanfattning av Karl XII:s krigsföretag enligt Mankell. —

När Karl XII var nybliven enväldig konung över Sverige, ingick Danmark, Polen och Ryssland en pakt, och förklarade Sverige krig. Sverige var i det här läget inget utblottat eller försvarslöst land. Tvärtom stod det fortfarande på höjden av sin makt; dess stormaktstid var ett faktum. Landet höll en stående armé om 64 000 man, en flotta om 37 rangskepp som befolkades av 11 000 sjöstridsmän. Därtill kom åtskilliga starka gränsbefästningar. Tagna för sig, var samtliga av de anfallande länderna svagare än Sverige.

Den bekanta gången är sedan sådan: Polen hade givit sig in i svenska Livland och hotade Riga. Danmark anfaller Holstein-Gottorp, som var allierade med Sverige. Sverige anfaller Danmark och vinner en total seger, med hjälp av holländska och engelska flottan.

Därefter drar Karl XII till Livland för att undsätta Riga, och finner att ryssarna aktiverats och påbörjat en inringning av svenska fästet i Narva. Det polska angreppet mot Riga har dock redan slagits tillbaka.

Slaget vid Narva är kom att bli en av Sveriges främsta militära framgångar någonsin. Karl XII medförde 8 400 man. Ryska armén bestod möjligen av omkring 30 000 man, även om samtida propaganda gjorde gällande att det rörde sig om 80 000 soldater. Ryssarnas armé bestod av nyutskrivna, otränade livegna utan stridsvana, svenskarnas armé av vältränade soldater. Slaget stod, och inte utan hjälp av en snöstorm besegrades hela ryska armén och gav sig till fånga. Svenskarna hade emellertid ingen möjlighet att ta hand om så många krigsfångar, varför armén fick avtåga.

Måhända var denna seger fatal. Mankell skriver:

"Följderna av denna framgång vars dock inte lika lyckliga. Karl XII lärde sig nämligen att förakta en fiende som gjorde så föga motstånd."

Wattran menar dock, i sin uppsats, att Karl XII alls inte såg tsar Peter som en underordnad fiende, utan att han tvärtom såg honom som den primära fienden.

* * *

Nu blev det alltså dags att ta hand om polackerna. I stundtals långsamma marscher, som Mankell kritiserar Karl XII för, rör sig kungen ner mot polskt territorium, varvid polsk-sachsiske kungen August den Starke ständigt verkar glida undan. Karl XII å sin sida verkar, enligt Mankell, ha planen klar: August skall avsättas från kungatronen, och en svenskvänlig regent insättas istället.

Man ryker ihop med August, som vid slaget vid Kliszów, där Karl XII anför sin armé mot August, och besegrar hans dubbelt så starka styrka. August själv flyr emellertid undan.

Karl XII lyckas förmå den polska riksdagen att välja en ny kung, och det blir en viss Stanislaus Leszczynski. Med tiden rör sig Karl XII mot Sachsen, Augusts arvrike, och tvingar honom därmed till fred "på vilka villkor som helst", emedan området är kung August kärt.

* * *

Så här långt i kriget ger Mankell Karl XII sitt godkännande och gillande, möjligen med undantag av viss långsamhet i marscherna och osäkra manövrar i krigsföretagets början. Samtidigt ger han en förklaring till detta: den diplomatiska politiken måste också få tid att verka. Mankell skriver:

"Kastar man nu en blick tillbaka på Karl XII:s hittills tillryggalagda krigarebana så måste man medge att han med orubblig fasthet fullföljt det mål han föresatt sig, samt avslutar med att vinna en fullkomlig framgång."

Men Mankell noterar också, att Karl XII utvecklat vissa personlighetsdrag, som han inte finner särskilt tilldragande: han menar att hans fasthet blivit till envishet, att klokheten blivit till högmod, och dessutom, menar Mankell, slutar han helt att söka råd hos andra. Men, han förstår ändå denna utveckling, han menar att den inte är

"...märklig hos en yngling, vilken vid 18 års ålder vunnit en seger som den vid Narva och vid 24 års ålder stod som skiljedomare i mitten av Europa."

* * *

Så börjar det egentliga kriget mot ryssarna och tsar Peter. Medan Karl XII varit upptagen i Polen, har tsar Peter i stor utsträckning kunnat härja i de svenska östersjöprovinserna. Vid detta tillfälle, redogör Mankell, är de svenska stridskrafterna fortfarande numerärt överlägsna de ryska, och flottan är knappt nyttjad. Karl XII bestämmer sig för att gå mot Moskva.

Ryssland var omringat av folkslag som nog lätt kunde tänka sig att revoltera. Karl XII:s plan var att engagera dessa i sitt företag, att sammanstråla i ett tåg mot Moskva och så slå tsaren ur vägen.

Det går emellertid inte i enlighet med planeringen. Karl XII tvingas stanna inför ett välbefäst område, och hamnar i valet att avvakta att en andra svensk styrka hinner ikapp, eller att fortsätta söderut och riskera att bli avskuren från de annalkande svenskarna, men att då i tid hinna fram till de förberedda kosackerna, så att icke dessa tappar motivationen att förena sig med Karl XII.

Det slutar med att de väntade svenska trupperna hamnar på efterkälken, och att av kosackerna, som skulle varit trettio- till fyrtiotusen, enligt kosackledaren Mazepa, endast kommer 7 000.

* * *

Efter vinterkvarteret når man Poltava, som hålls av en mot svenskarnas trupper tredubbelt stor rysk styrka. Istället för att retirera, väljer kungen, som till råga på allt blivit skjuten i foten och inte kan anföra sin armé, att gå till anfall med sina uttröttade och hungriga karoliner: segra eller dö.

Det går, som bekant, åt helvete. Svenskarna retirerar dock till sist, utan att ryssarna förföljer. Karl XII drar vidare till Turkiet, för att förmå turkarna att anfalla ryssarna, men kvarvarande svenskar ger sig fångna.

* * *

Karl XII blir kvar flera år i Turkiet. Mankell kritiserar honom för denna bortavaro från hemlandet. Emellertid får kungen turkarna att förklara Ryssland krig tre gånger. Vid ett tillfälle fångades till och med tsar Peter, men släpptes av turkarna utan att ha avkrävt honom villkor som kommit Sverige till fördel.

Kungen slängdes emellertid till sist mer eller mindre ut ur Turkiet och begav sig hem till ett land som sargats svårt av Ryssland och förlorat åtskilliga provinser till dessa. Men fortfarande var flottan oförminskad, och armén bestod totalt av kanske 50 000 man, enligt Mankell. Och kriget fortsatte, nu med tillskott av ytterligare fiender: Preussen, Storbritannien och Nederländerna. Huvudmålet för Karl XII var dock vid detta laget, sedan ryssarna lugnat ner sig, Danmark.

Och så inleddes första fälttåget mot danska Norge, som kom att misslyckas. Kanske ville kungen ha Norge som en kompensation för vad han förlorat i öster, samt dessutom ge danske kungen en rejäl näpst. Andra fälttåget mot Norge gick betydligt bättre. Armén var välförsedd med folk och mat. Karl XII inleder en belägring av Fredrikshald. Belägringen gick utmärkt.

Men den 30 november 1718 träffas Karl XII av en projektil i huvudet och avlider omedelbart. Mankell menar, att man då var endast åtta dagar bort från Fredrikshalds fall. Mankell menar rentav, att hade inte hela krigsprojektet kommit av sig i och med kungens fullkomligt oväntade död, så hade det stora utsikter att lyckas, och Sverige hade sannolikt intagit hela Norge. Det blev inte så, och Sveriges tid som stormakt var förbi.

* * *

Mankell lyfter alltså fram Karl XII som en utmärkt fältherre, men att han drev en politik som inte kunde sägas vara i proportion med vad som var rimligt för landet. Jag får känslan, av att Karl XII i Mankells ögon blir som en hund som biter sig fast vid något och vägrar släppa tills något har knäckts. Så Karl XII nöjer sig inte med att hålla sig nära landets gränser. Har någon förklarat hans arvrike krig, så skall de också få ta konsekvenserna av det. Kungen, i Mankells ögon, var främst en skicklig krigare, men inte nödvändigtvis en skicklig regent:

"Låt oss därför skilja regenten från härföraren, och villigt åt den senare tillerkänna den lager han utan tvivel förtjänar."

* * *

Det är onekligen intressant att reflektera över vad som kunde ha skett, om kungen valt att inte gå till anfall vid Poltava. Om han dragit sig tillbaka, inväntat fler trupper. Eller rentav sökt fred med Ryssland och så kunnat bege sig hem till Sverige och låta sin armé förnyas. Eller om kungen inte fallit för det där skottet i Fredrikshald den 30 november 1718 — vare sig det nu avfyrades från svensk eller norsk sida. —

* * *

Sist i Karl XII som fältherre återfinns alltså en uppsats av Adolph Wattrang: "Grundläggandet av den ryska sjömakten i Finska viken". Där utvecklas bland annat hur Ryssland önskar lägga sig till med en ordentlig flotta, anpassad efter förhållandena i Finska viken, förhållanden som den svenska flottan, anpassad efter sjökrig med Danmark, inte var van vid. Ryssland lyckas, menar Wattrang, bygga upp en sjömakt på grund av sin stora folkmängd, och på grund av de pengar som tsaren fått tillgång till genom att göra sig till överhuvud för kyrkan år 1710.

* * *

Karl XII som fältherre är en bok som nog främst intresserar folk med en genuin fascination av Karl XII-gestalten och militärhistoria. Mitt intresse är tydligen stort nog, men jag frustrerades ändå av min otillräckliga kunskap om polska och östeuropeiska floder och platser som gjorde att jag inte fullt ut kunde hänga med i Mankells beskrivning. Mankells text är visserligen koncis, men också knastertorr. Också det kräver ju ett visst intresse för att hantera.

Synen på Karl XII har skiftat genom tiderna, som Åberg och Svensson gör klart. Alla åsikter har väl presenterats, och varit historiskt pålitliga i olika grad. För egen del ser jag Karl XII som en envis regent, som såg anfallen på Sverige som anfall på sin egendom, och att de som låg bakom dessa anfall måste oskadliggöras. I en krigshatande tid är det givetvis extra svårt att förhålla sig till en krigarkung av Karl XII:s kaliber. Det ger oss dock inte rätt att bedöma honom efter en modern måttstock: i sin tid var han en lysande militär. Men vad resultatet blivit om han haft en mer tillbakadragen läggning som regent, det får vi aldrig veta. Att vi fått behålla mer av vårt dåvarande rike är väl dock synnerligen osannolikt.
— — —
Karl XII som fältherre, Alex Svensson (red.), Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek 2001. ISBN: 91-974056-1-2. 158 sidor.

Bokrecension: Stormaktstid | Magnus Bergsten (red.)

Gustav II Adolf

Målning av Jacob Heinrich Elbfas, ca. 1630. Detalj.

Stormaktstid: En antologi om svenskt 1600-tal är en samling artiklar — eller essäer, om man så önskar — som tidigare publicerats i tidskriften Populär Historia. Redaktör var Magnus Bergsten, nuvarande chefredaktör för tidskriften, men vid bokens utgivning andreredaktör.

Jag gillar skarpt de möjligheter essän — eller artikeln — ger åt att belysa partikulariteter. Dels ges utrymme åt sådant som väl sällan får sig en hel bok tilldelat, dels kan stora sammanhang sammanfattas. — Så får man i en av Stormaktstids mer udda artiklar stifta viss bekantskap med 1600-talets modemöbel: praktsängen, och vad som var bakgrunden till denna möbels centrala roll vid formella besök, stormän emellan. Om detta skriver Ulf Zander.

Likaledes får man i en annan artikel, av Börje Magnusson, en fördjupning i Erik Dahlbergs arbetssätt, när han skapade bilderna till Suecia Antiqua & Hodierna, och en bakgrund till hur man rimligen tänkte när bilderna komponerades på inte alltid med verkligheten helt överensstämmande sätt. Poängen kunde vara, får vi lära oss, bland annat att i bilden få med så mycket information som möjligt, även om det innebar att man emellanåt fick göra avkall på en sån sak som perspektiv.

Inte heller tänker man alltid på att Gustav II Adolfs plats på tronen var långt ifrån säker; trots att han var Gustav Vasas barnbarn, fanns det ju andra pretendenter, med väl så goda släktförbindelser med den gamle koleriske landsfadern. Katarina Schoerner utreder detta förhållande elegant.

* * *

Sverker Oredsson skriver om Gustav II Adolf-receptionen genom tiderna. Eva Strömberg Krantz skriver om vad man månne kan utläsa om Wallenstein utifrån dennes palats i Prag. Ulla Britta Ramklint skriver om den onekligen märkliga gestalten — och barnbarnsbarnet till Gustav Vasa, den sista regenten i rakt nedstigande led från honom — drottning Kristina.

Lars Ericson har två bidrag tryckta i Stormaktstid: en om nydaningen av Stockholm stad under 1600-talet, och en mycket intressant beskrivning av hur utskrivningen av knektar gick till under en stor del av stormaktstiden. Hans Norman skriver om de två svenska kolonierna Nya Sverige och Cabo Corso. Och John Chrispinson avslutar samlingen genom att skildra hur det gick till när slottet Tre Kronor brann ner 1697, när Karl XI fortfarande var lik i huset.

* * *

1600-talet är en spännande period. Historieskrivningen har sedan länge skakat av sig 1800-talets nationalromantik och vi kan njuta av en nykter syn på en tid som innebar enorma uppoffringar för det svenska folket, inte minst vad gäller den manspillan som allmogen drabbades av i de många krigen.

Och genom att sätta oss in i hur de personer som verkade då tedde sig, kan vi, utan att deklarera dem vara hjältar, söka insikt i hur de tänkte, och hur de tider såg ut vari de levde. Vi behöver inte se dem genom ett hagiografiskt skimmer, men vi behöver inte heller rita djävulshorn i deras pannor. Låt oss bara försöka att förstå dem, och därmed vår egen historia.

* * *

Det är alltså en vacker liten buffé läsaren serveras i Stormaktstid. Artiklarnas språk är överlag mycket gott, och det enda jag egentligen saknar — och som genren utesluter — är källförteckningar. Möjligen hade också några rader med förslag till fördjupningsläsning varit ett värdefullt tillägg.

Bokens format är för övrigt utmärkt: hela volymen passar fint i innerfickan och kan med fördel tas fram på små lediga stunder. Jag vet inte i vilken utsträckning som Populär Historia och dess förlag Historiska Media valt att göra fler antologier som denna. Ett ytterligare exempel är Harrisons historia av Dick Harrison. Men jag hoppas att det finns ännu fler; jag tänker hålla ögonen öppna på antikvariaten.
— — —
Stormaktstid: En antologi om svenskt 1600-tal, Magnus Bergsten (red.), Historiska Media 1998. ISBN: 91-88930-18-1. 142 sidor.

Citat: Hemingway om att bli författare

"Anyone who says he wants to be a writer and isn’t writing, doesn’t."

— Ernest Hemingway

Jag skriver för lite...

Citat: ur Goethes Faust

"Dr. Fausto", Jean Paul Laurens. Detalj.

Ur Faust, av Johann Wolfgang von Goethe. Faust talar.

"Habe nun, ach! Philosophie,
Juristerei und Medizin,
Und leider auch Theologie
Durchaus studiert, mit heißem Bemühn.
Da steh ich nun, ich armer Tor!
Und bin so klug als wie zuvor;"

* * *

"Ack, nu har jag läst filosofi
och medicin, juristeri,
och dessvärre också teologi
från början till slut, med frenesi
Och ändå är jag lika klok
som jag var förut, stackars tok!"

(tolkning: Britt G. Hallqvist)

* * *

"Så har jag, ack! med glödande flit
i grund studerat filosofin
och medicinen, juristerit
och även, tyvärr, teologin
och står här nu nätt opp så klok
som jag var förut, stackars tok;"

(tolkning: Viktor Rydberg)

Bokrecension: Kungligt skvaller genom tusen år | Sven Eric Barck

Kungligt skvaller genom tusen år: En annorlunda bok om svensk historia är skriven av rektorn och gymnasieläraren i historia Sven Eric Barck (1918 – 2008).

Boken går, som titeln antyder, igenom svensk historia sedan omkring tusen år tillbaka, och gör detta främst ur anekdotisk aspekt: Barck har velat lyfta fram de möjligen prekära situationer som våra regenter och deras anförvanter hamnat i. Saker som det nog en gång har skvallrats om, eller, vad gäller nyare händelser, kanske ännu skvallras om emellanåt.

Det är inga sensationella ting vi ställs inför. Mycket av det jag läser, känner jag direkt igen från Alf Henriksons Svensk historia som jag för tillfället också läser; Barck citerar till och med Henrikson vid upprepade tillfällen. Läsaren kan nog tidvis uppfatta Kungligt skvaller genom tusen år som en kondenserad version av Henriksons Svensk historia, där endast delar som kan kallas skvaller fått bli kvar. Och det rör sig då främst om olika kungligheters utomäktenskapliga förbindelser.

Det är knappast märkligt att åtskilliga av våra gamla regenter hade just utomäktenskapliga förbindelser, vilket också Barck påpekar. I regel var deras äktenskap arrangerade för att gynna diplomatiska förbindelser; romantik tog man inte särskilt stor hänsyn till. Att romantiken då söktes utanför äktenskapet var väl snarast allmänt accepterat.

Barck skriver i sin inledning:

"Vi bör också ha klart för oss att den breda allmänheten, speciellt under 1500-, 1600- och 1700-talen, såg mycket generöst på alla kungliga snedsteg. Regenternas giftermål hade ofta inte ingåtts av kärlek utan av rent politiska skäl."

* * *

Kungligt skvaller genom tusen år är inte en vetenskaplig avhandling. Men på grund av att innehållet emellanåt är ägnat att få läsaren att lyfta på ögonbrynet, hade jag mycket önskat utförligare hänvisningar till källor, vari dessa påståenden fötts eller åtminstone behandlats. Barck själv hänvisar till verkets typ för att motivera varför inte "en fullständig förteckning över använda källor" finns med, att det skulle "vara alltför pretentiöst". Jag håller inte med. Man behöver inte nödvändigtvis använda sig av en detaljerad notapparat, men en sammanställning i bokens slut, kapitel för kapitel, över var uppgifterna är hämtade, hade varit välkommet.

* * *

Så vad får vi ta del av? — Tja, att Kung Magnus Eriksson på 1300-talet kallades "Magnus Smek" på grund av en påstått homosexuell läggning; ryktet lär komma från heliga Birgitta, som inte var så speciellt förtjust i konungen. Att Bo Jonsson Grip, den stormrike jordägaren, lät skära upp magen på sin nyss döda gravida hustru, för att kontrollera om barnet levde, varvid han i så fall kunde disponera hustruns tillgångar och utestänga hennes släkt från dem (barnet lär ha levt).

Om Erik XIV:s son med Karin Månsdotter, Gustav, berättas att han efter sin landsförvisning stundom levde fattigt i Polen, och där såg, iklädd tiggardräkt, sin kusin Sigismunds intåg i Krakow. Birck upphåller sig också något vid den sinnessjukdom som möjligen fanns genetiskt i Vasasläkten.

Det talas något om Gustav II Adolfs hustru Maria Eleonora, och hennes kult av sin senare döde makes kropp, som hon helst ville behålla ovan jord tills hon själv gått bort. Drottning Kristina sägs, enligt skvallret, uppvisats icke bara manhaftiga utan också lesbiska drag.

Birck avfärdar också snarast legenderna om Karl XI:s resor inkognito i landet som "Gråkappan". Det sensationella 1800-talsryktet om att Karl XII i själva verket skulle varit en kvinna berörs hastigt, och avfärdas också det.

Det spekuleras även i Gustav III:s sexualitet och vana att omge sig med vackra unga adelsmän, liksom hans vana att ha en page sovandes vid sina fötter. Att Karl XIV Johan hade för vana att bespruta besökare med parfym har jag aldrig hört talas om innan, men det lär, enligt Birck, varit en vana han tagit sig efter att ha umgåtts med sin storrökande adoptivfar Karl XIII.

Om vår mest omskvallrade konung i modern tid, Gustaf V, nämner Birck dennes möjliga homosexualitet och i förbigående Haijbyaffären. Även Gustaf V:s broder Eugenes, konstnärens, sexualitet lär det ha skvallrats om. Och där nånstans tar skvallret slut. Om av hänsysfullhet, eller på grund av att våra senare konungar inte har något vi kan skvallra om i sina liv må vara osagt.

* * *

Birck skriver en rapp prosa som är mycket lättläst, även om materialet om de medeltida kungarna är så fulla av namn, att själva mängden är svårforcerad. Det är väl dock knappast möjligt att skildra den tiden, utan att på något sätt få med alla gestalterna. Till läsarens hjälp finns mot slutet av boken även ett antal ättetavlor, som kan göra släktförbindelserna överskådliga.

Till det mest intressanta i boken hör berättelserna om de utomäktenskapliga barnens fortsatta livsöden. Men den allmänhistoriskt intresserade finner nog det mesta av materialet i Kungligt skvaller genom tusen år även i mer omfattande krönikor; är man dock bara ute efter frågor kring utomäktenskapliga barn till konungar och en del obekräftade skvallerhistorier, så har man i stor utsträckning vad man behöver i denna volym.
— — —
Kungligt skvaller genom tusen år: En annorlunda bok om svensk historia, Sven Eric Barck, Bokförlaget Semic 2000. ISBN: 91-552-2922-0. 120 sidor.

Bokrecension: Känn Sjuhäradsbygden: Arkeologi | Agne Furingsten (m.fl.)

Hällkista, Fristad

Känn Sjuhäradsbygden: Arkeologi är skriven av Agne Furingsten, Per-Eric Ullberg Omell, Eva Weiler och Bengt Östmark.

En av årets stora upptäckter för mig, har varit den stora mängd fornlämningar som finns i trakterna häromkring Borås. Därför har jag gång efter gång, utrustad med GPS, koordinater och information hämtade hos Riksantikvarieämbetets utmärkta tjänst Fornsök, och kamera givit mig i väg ut i skogarna och letat efter gamla gravar, ruiner och andra ting med anor. Jag blev förvånad att det finns så mycket att upptäcka, som jag inte hade någon aning om fanns därute.

Så har inte arkeologi varit mitt starkaste ämne. En hjälp mot denna brist är Känn Sjuhäradsbygden: Arkeologi, del 1 i Stiftelsen Känn Sjuhäradsbygdens serie i lokalanknutna ämnen. Med tydliga texter, stora och goda illustrationer och utan att förlora sig i detaljer berättar de många författarna om arkeologiska fynd som gjorts i Sjuhäradsbygden, och slutsatser man kan dra utifrån dem. Det är hejdlöst intressant, och överstrykningspennan har fått glöda den stund det tog att ta sig igenom skriften.

* * *

Egentligen hade jag väl velat referera hela boken, men jag ska nöja mig med att beskriva lite om gravskick genom tiderna, utifrån informationen i Känn Sjuhäradsbygden. Begavningskultur är ju något av ett specialintresse hos mig. Så för den som orkar läsa —

* * *

Man kan börja med att konstatera, att det kan ha funnits folk häromkring så tidigt som för tiotusen år sen, när inlandsisen dragit sig tillbaka upp mot nutida Vänern och Vättern, och Sjuhäradsbygden utgjorde den norra delen av en halvö, som fortfarande satt ihop med Europa. De äldsta arkeologiska lämningarna man funnit, är tre yxor och två flintspetsar som eventuellt är samtida. Dessa uppskattar man härstamma från nånstans omkring 8000 — 7000 år f.Kr.

I och med att folket började bli alltmer bofasta, uppträder också de första forntida gravarna i området. Det är från denna tiden som vi har våra hällkistor, som verkar ha fungerat som stora familjegravar, där man allteftersom personer dog, helt enkelt skuffade undan resterna efter de redan begravda och gjorde plats för en ny kropp. I södra Sjuhäradsbygden har man registrerat ett åttiotal hällkistor, varav 20 var utgrävda när boken publicerades (1988).

Trots att så få hällkistor undersökts ordentligt, har man gjort fynd. Man har hittat flintdolkar, spjutspetsar, lerkärl och annat. Emellanåt har man även funnit spår efter rödockra eller järnockrabitar i gravarna. Sveriges äldsta fynd av ett guldföremål kommer för övrigt från en hällkista i Jällby, utanför Herrljunga.

* * *

När stenåldern övergår i bronsålder omkring år 1500 f.Kr. förändras gravskicket. Nu börjar man gravsätta sina döda i rösen och stensättningar. I regel uppfördes dessa stenhögar på bergstoppar eller på åsar, där de kunde ses. Dessvärre har många rösen och stensättningar förstörts under början av 1900-talet, då stenarna fraktades bort och blev till makadam.

* * *

I Norden räknar man järnåldern från år 500 f.Kr. fram till och med vikingatiden. Detta är den tid, varifrån flest forntida gravar är bevarade, mer än hälften av bygdens 8 500 registrerade gravar, nämner författaren. Stensättningar används fortfarande, men nu uppkommer också sådana företeelser som domarringar resta stenar.

Författarna slår fast, att gravplatserna kunnat fungera som gränsmarkeringar mellan olika bosättningar, och att gravarna rimligen funnits i närheten av de byar som börjat uppstå. Ofta kan man märka, att gravplatserna från yngre järnåldern finns i närheten av eller på senare uppförda kristna kyrkogårdar, varvid man behållit en kontinuitet i var man valt att begrava sina döda.

Längre fram, under yngre järnåldern börjar högarna dyka upp som gravplatser. Dessa var runda till formen, och välvda: som kullar, helt enkelt. Ofta återfinns åtskilliga av dessa högar bredvid varandra. Kropparna kremerades ofta, men jordbegravning var inte okänt, men blev vanligast först mot slutet av vikingatiden, säkerligen under kristet inflytande. De brända resterna placerades i en urna. Ofta skedde eldbegängelsen i närheten av det som senare blev graven, eller så anlades helt enkelt graven över det som varit bålet.

Gravhögarna är således det sista gravskicket att användas av nordborna, innan de kristnas.

* * *

Det korta sammandraget ovan är bara en bråkdel av den koncentrerade och väl uttryckta inblick man genom Känn Sjuhäradsbygden: Arkeologi får i ett forskningsfält som man nog kan ägna en livstid åt att studera, även om man begränsar sig blott till de kommuner som i dag utgör Sjuhäradsbygden: Herrljunga, Ulricehamn, Borås, Bollebygd, Svenljunga, Tranemo och Mark.

Boken gavs ut 1988, och det är inte utan att jag undrar hur forskningsfältet månne förändrats på de här 23 åren. Författarna ger väl mellan raderna uttryck för en lätt frustration, över att så många fornlämningar icke undersökts, och att de undersökningar som görs, i de absolut flesta fallen, kommer sig av att man fått i uppdrag att kontrollera marker inför vägbyggen och andra nyetableringar.

Inte för att det funkar så, men en stilla önskan kunde ju vara, att man nånstans under en sten i Boråstrakten kunde hitta en skatt som kunde bekosta ett projekt, där samtliga fornlämningsområden i Sjuhäradsbygden kunde bli ordentligt undersökta; vem vet vad man kunde finna! Kanske en ny Mönekrage — den 1500 år gamla guldkrage som hittades i ett stenröse i Möne socken, några mil norr om Ulricehamn, på 1800-talet — och som i boken kallas "den mest utsökta och värdefullaste enskilda fornsak som funnits i Sverige"...
— — —
Känn Sjuhäradsbygden: Arkeologi, Del 1 ur serie. Agne Furingsten, m.fl. Stiftelsen Känn Sjuhäradsbygden 1988. ISBN: 91-85846-90-2. 64 sidor.

Fragment: Jag drar norrut

På sistone har jag fördjupat mig något i nordisk mytologi. Jag är såld. Jag älskar helt enkelt de gamla fantasifulla myterna, med deras gåtfulla språk, djupt förankrade i nordisk mylla och natur, med svartalfer under jorden och i stenarna, och Oden i Godheim med sina släktingar, och vanerna i fjärran, och jättarna, och eldvarelserna, och fylgior och allt vad det heter.

Givetvis kan jag inte låta bli att lägga in en jämförandeaspekt med den judeokristna mytologin.

Och den är något helt annat. Där de nordiska gudarna är lika låsta i tidens gång och ödets kedjor som alla andra, med en födelse och en gång en död, svävar Jahve onåbar omkring som en osedd tyrann — på något vis bortom tiden. Oden framställs inte som allgod: tvärtom är han en listig sate, som ljuger som det passar honom. Han är således mycket mänsklig. Naturen är förandligad, där vinden skapas av en fågel nånstans långt borta. Men hos de av orientalisk läggning, är människan icke en del av naturen, utan dess herre.

Hos Eddaskrifterna prisas vettet och kunskapen högt, och själva kampen för att ernå allt högre visdom och kunskap är ett av de främsta motiven hos Odengestalten, som ju till och med offrar sitt ena öga för att få insikt i hemligheter, och vid ett annat tillfälle hänger sig själv i ett träd i dagar i sträck, för att få inblick i det fördolda. Det finns alltså en dynamik i gestalten, som saknas hos Jahve, som liksom per automatik vet allt, ser allt och hör allt. Oden är mer naturnära. Visserligen vet han oerhört mycket, men han är beroende av sina korpar, som samlar in informationen åt honom. Allt är inte fix färdigt: man anar en ständig utveckling.

I den nordiska mytologin finns ingen metafysisk synd som hos de judeokristna. Visst kan man vara en ond människa, men det är då inte beroende på tro eller otro, och någon medfödd arvsynd är det inte tal om. Inte heller bestämmer ens tro vad som händer efter döden, för hos nordborna hamnar de allra flesta i skuggvärlden hos Hel, utom de modiga kämpar som Valkyrjorna utväljer på slagfälten och samlar till Valhall, för att de en dag ska stå på gudarnas sida vid den sista kampen vid Ragnarök, då världsordningen faller samman, förebådad av en lång vinter, utan avbrott för somrar.

I de färgstarka myterna finns i den nordiska mytologin ett fantastiskt symbolspråk, väl anpassat att använda även i vår egen tid. Där finns inte mycket utrymme för gravdoftande självplågeri för att rena sig, vari man dödar sig medan man fortfarande lever. Nej, livet är värdefullt, inte främst som en transportsträcka till ett liv efter döden, utan som ett värde i sig självt.

Så för min del håller jag mig hellre i trakterna av rimtursar, fylgior, ljusalfer och andra väsen, än ägnar mig åt den långa ökenvandring som ett kristet liv fyllt av synd- och nådbegrepp måste innebära.

Bokrecension: Fornnordisk mytologi | Lars Magnar Enoksen

Fornnordisk mytologi: Enligt Eddans lärdomsdikter är skriven av Lars Magnar Enoksen (f. 1960), som även illustrerat texterna.

Det är boken igenom uppenbart att Enoksen brinner för sitt ämne. Det är med stor entusiasm som han tar läsaren med på en vandring i de förkristna myterna och den förkristna världsförståelsen här i Norden. Glädjen inför undersökningsobjektet kombinerat med en mycket pedagogisk disposition, skänker Fornnordisk mytologi ett koncist och lättläst men ändå djuplodande intryck; den lyckas bringa reda i det fullkomliga myller av namn och platser som den gamla gudaläran består av.

* * *

Som huvudkälla för sin redogörelse väljer Enoksen att använda ett av kvädena i den äldre Eddan, nämligen Vaftrudnersmal, där Oden hamnar i en gåtkamp med jätten Vaftrudner med livet som insats. Och frågorna som i dialogen får sina svar, rör mycket om den fornnordiska världsåskådningen, från tidernas begynnelse till Ragnarök.

I Fornnordisk mytologi ingår Enoksens egna, välljudande översättning av just Vaftrudnersmal, dels rakt upp och ner, och sedan igen, med varje vers kommenterad. Kommentarerna fördjupar definitivt förståelsen för Eddatexten ifråga.

Så får läsaren genom Fornnordisk mytologi en god översikt av vikinganordbons religion och kult, sett främst, men icke uteslutande, genom den källa som Vaftrudnersmal utgör.

* * *

Vid studiet av Enoksens bok, blir det uppenbart att Alf Henriksons Asken Yggdrasil: En gammal gudomlig saga, som jag recenserade häromdagen, verkligen är en parafras — om man inte till och med borde kalla den fri dikt, inspirerad av den fornnordiska mytologin. Henrikson var givetvis fri att utforma sin bok hur tusan han ville. Men samtidigt kan jag ändå tycka att vår gamla mytologi är invecklad nog, utan att behöva komplicera förståelsen för den ytterligare.

* * *

Förutom en god orientering i mytologin, bjuder Enoksen dessutom på en god inblick i Eddaforskningens historia. I slutet av boken finns en kommenterad lista med rekommenderad litteratur. Enoksen har medvetet valt äldre litteratur; för egen del upplever jag dock, att det hade varit intressant också med några nutida titlar, för att få en överblick av forskningsläget i dag.

I boken finns också ett utförligt namnlexikon, som kan hålla läsaren i handen på vandringen genom ett möjligen obekant mytlandskap. Där förklaras de flesta ting och där finns namnen på de gestalter med, som man träffar på i skildringen. Och när det gäller gestalterna, finns ofta en kort förklaring av släktförbindelser med.

* * *

Den som vill läsa på och få en gedigen utbildning i asatron och den värld som vikingatidens nordbor såg omkring sig, bör absolut skaffa och läsa Fornnordisk mytologi, och bli bekant med Oden och Vaftrudner, men också med einhärjarna, asynjorna, nornorna (mina favoriter!), fylgjor, jättar, svartalver, ljusalver, Midgårdsormen och Fenrerulven, Loke och Tor, valkyrjor, eldandar, Hel, Ratatosk, skaldemjödet och många, många fler element från nordisk mythistoria.
— — —
Fornnordisk mytologi: Enligt Eddans lärdomsdikter, Lars Magnar Enoksen, Historiska Media 2004. ISBN: 91-85057-24-x. 152 sidor.

Text: Ge nödig vård åt lik

"Valkyriornas ritt" av Johan Gustaf Sandberg. Detalj.

Sigrdriva är en valkyria.

Det finns i den äldre Eddan åtminstone en beskrivning av hur man ska förfara med avlidna personer. Vi finner den i i verserna 32 och 33 i "Sången om Sigrdriva":

"För det nionde jag dig råder
att ge nödig vård åt lik,
evar dem i världen du varsnar,
om av sjukdom de dött,
om på sjön de dött,
om dem vapen på valplatsen dödat.

Bad skall man göra
åt dem, som bortgångna äro,
två deras händer och huvud;
dem kamma och torka,
förrn de komma i kista,
och bedja dem saligen sova."

(övers. Erik Brate)

* * *

Texter som dessa är naturligtvis mycket intressanta för mig, som dagligen arbetar med avlidna personer. Och här märker vi, att även våra förkristna anfäder gjorde ordentlig vård om de bortgångna. Man ska ta hand om dem, varhelst de gått hädan. Dessutom ska kropparna tvättas: händer och huvud. Man ska kamma dem och de ska torkas, innan de läggs i kista.

Emellertid: formuleringar som "komma i kista" och "bedja dem saligen sova" låter misstänkt kristna. Vår äldsta handskrift som rymmer Eddan ungefär såsom vi känner den från i dag, kommer från 1270-talet och kallas Codex Regius. "Sången om Sigrdriva" återfinns där icke i fullständigt skick, men verserna ovan finns med.

Med tanke på att texten i sin helhet känns genuint fornnordisk, får vi nog anta att de bevarade textfragmenten ligger någorlunda nära orignallydelsen — en originallydelse som kan vara några hundra år äldre än själva handskriften Codex Regius. I "Sången om Sigrdriva" återfinns dessutom en av Eddans kraftfullaste lovprisningar av asagudarna (vers 3, 4):

"Hell dag!
Hell dagens söner!
Hell natt och närmaste fränka!
Blicken på oss
med blida ögon,
gen seger åt oss, som här sitta!

Hell eder, asar!
Hell er, asynjor!
Hell dig, du givmilda jord!
Ord och visdom
oss två given
och läkande händer i livet!"

(övers. Erik Brate)

* * *

Visst tar vi fortfarande hand om de döda, varhelst de månde gå bort och i vad skick de än månde vara. Tvagningen har dock nästan helt fallit ur bruk, och sker numera nästan enbart, då det är särskilt nödvändigt — till exempel om kroppen är rejält smutsig. Hos muslimerna finns dock seden kvar som en naturlig och självklar del av begravningsarrangemanget.

Bokrecension: Martin Bircks ungdom | Hjalmar Söderberg

Martin Bircks ungdom är skriven av Hjalmar Söderberg (1869–1941), och blev hans genombrottsroman. Den utgavs första gången år 1901.

I den korta romanen — endast 127 sidor i min pocketupplaga — presenteras Martin Birck, och vi får följa honom från fem- eller sexårsåldern tills han blivit strax under 30 år. Det är en melankolisk gosse, och han erfar ständigt en känsla av utanförskap, trots ett till synes varmt hem, där modern är djupt religiös och fadern har fast anställning som tjänsteman.

Den unge Birck har förhoppningar om att bli diktare, och får en och annan dikt publicerad i tidningen, men något genombrott kommer inte; det gör däremot desillusionen, som ständigt går som ett tema genom boken. Också Birck blir tjänsteman, och ägnar sina dagar åt att kontrollera statliga räkenskaper.

Som ungdom är han svärmiskt förälskad i en kvinna han aldrig talat med; som något äldre har värmen svalnat, och han inleder ett förhållande med en kvinna, som han inte har råd att äkta. De får därför smyga med sin relation, av hänsyn till allmänna uppfattningen om utomäktenskapliga förbund av det slaget.

Bircks storasyster flyttar från lägenheten i Stockholm redan när Birck är ung, och gifter sig och äktenskapet blir olyckligt. Birck bor kvar hemma; själv mister han barnatron, till sin mors stora förtvivlan. Så dör senare ock modern, och Birck sitter hemma med sin fader, med vilken han alls inte har något särskilt att dryfta, utom jobbet som tjänsteman.

Birck reflekterar:

"Lyckan, ungdomsglädjen, vart tog den vägen? Livet är inrättat för de gamla, därför är det en olycka att vara ung. Det är inrättat för de tanklösa och slöa, för dem som taga falskt för äkta eller till och med föredraga det falska, därför är det en sjukdom att tänka och känna, en barnsjukdom som man måste gå genom innan man blir man . . ."

* * *

Vad läsaren får följa, är alltså ett barns utveckling till man och samtidigt en ungdoms ideal som grusas av en likgiltig omgivning. Skildringen är så dyster, att jag sällan haft så svårt att orka mig igenom en så kort bok: den är helt enkelt alltför melankolisk; stämningen kryper in under skinnet på läsaren, och ibland har jag bara kunnat ta del av dess kompakta skymningsstämning några stycken i taget.

Stilen är naturligtvis — som alltid hos Söderberg — utsökt avvägd. Genom sin saklighet och sina eleganta formuleringar, som ofta är som gjorda för en citatsamling, når texten fram på ett mycket effektivt sätt, och gör sin verkan, och överför den stämning författaren vill förmedla.
— — —
Martin Bircks ungdom, Hjalmar Söderberg, Klassikerförlaget 1996. ISBN: 91-88680-14-2. 127 sidor.

Bokrecension: Asken Yggdrasil | Alf Henrikson & Edward Lindahl (ill.)

Asken Yggdrasil: En gammal gudomlig historia är skriven av Alf Henrikson och förtjänstfullt illustrerad med teckningar av Edward Lindahl.

Fornnordisk mytologi och fornnordiska gudasagor är ett gytter av händelser och namn. Och läser man någon av de två Eddorna, märker man att de inte är omedelbart tillgängliga. Vad Alf Henrikson försöker göra med Asken Yggdrasil, är att välja ut några av de centrala myterna, och sy samman dem till en översiktlig enhet. Asken Yggdrasil blir på så vis en slags Barnens bibel, men över asatron. Inte på så vis att den är särskilt anpassad efter barn, även om den ger sken av det; mest får nog vuxna människor ut av berättelsen.

För att få ihop berättelserna till en enhet, har Henrikson också lagt ett perspektiv som man kanske inte vanligtvis ser i sammanhanget: han menar att vi nu lever efter Ragnarök, i den nya världen, och att asatrons myter skedde för längesen i det förgångna. Han tar sig friheter med stoffet, men ger ändå en levande sammanfattning av fornnordisk mytologi. Och även när Henrikson tar sig friheten att ändra i de traditionella uppfattningarna, är han ständigt intressant att läsa.

* * *

En liten hastig genomgång av myterna, såsom de systematiserats av Henrikson, kan vara på sin plats. Inte minst för att jag själv tycker om att återberätta dem... —

Alltsammans börjar med att världsalltet presenteras som den väldiga asken Yggdrasil, som innehåller både gudarnas värld högst upp, människornas värld nånstans i mitten, och dödsriket vid dess stam. Asken är så väldig, att människorna (som endast figurerar parantetiskt) inte uppfattar att de i själva verket är mikroskopiska varelser på en trädgrens bark. Och i askens grenar, finns också plats för jättar, svartalfer och dvärgar och allehanda vidunder.

Som huvudperson i skildringen framstår Oden själv. Det är i någon mån med honom som centralgestalt som berättelsen byggs upp. Oden bygger sig sin stora borg Valhall i trädets krona, och på Valhall reser sig tornet Lindskjalv, med utsikt över asken. Han gifter sig med Frigg, som flyger upp till Oden på falkvingar. Dessutom hade Oden då sina tjänarinnor Rist och Mist, korparna Hugin och Munin, vargarna Gere och Freke och den berömda åttafotade hästens Sleipner.

Asarnas antal ökar, med Odens alla barn: Tor, Balder, Brage, Tyr, Höder, Vidar och Saga. En del av dem gifter sig, och så kommer ytterligare gestalter in i sagokretsen.

Till Valhall kom goda kämpar efter döden, dithämtade av väsenden som kallades valkyrior, innan kämparna sjönk ner till Hel i dödsriket. Det fanns gott om plats för dem, och de fick namnet einhärjar, som dagligen höll krigslekar på Idavallen utanför Valhall.

In i deras värld kom också Loke, ett vidunder. Men han förställde sig, och vann Tors förtroende, och blev omtyckt. Loke hade avkomlingar, och två av dessa var Midgårdsormen och Fenrisulven. Oden, den allseende, kunde inte genomskåda Loke, men kunde dock märka av hans monsteravkomma, och därför befallde han att de skulle hämtas till Valhall för att oskadliggöras.

Ormen kastades i havet, där den växte så att den till sist blev så stor att den räckte runt hela människornas värld och bet sig själv i svansen. Allteftersom den fortsatte att växa, fortsatte den att äta upp sig själv bakifrån. Fenrisulven, en väldig varg, var inte lika lätt att ta sig an. Till sist kommer man på råd, att skaffa ett koppel av tråd tillverkat av dvärgar. Med list, som kostar Tyr hans högerhand, lyckas man så till sist fjättra honom.

Balder var alltså en av Odens och Friggs söner, och verkar ha varit något av en favorit. Därför hade Frigg tagit löfte av alla växter och ting, att de inte måtte skada sonen. Loke lyckades dock få reda på, att misteln aldrig blivit avkrävd något löfte. Och Loke får då den stackars Höder att skjuta av en pil av mistel mot Balder, som träffas och dör.

Då blir asarna skitsura. Loke flyr, men infågnas i laxskepnad. Han fjättras därefter i en grotta, där en orm droppar etter i ansiktet på honom dag och natt. Lokes hustru Sigyn fångar upp ettret i en skål, men när hon måste tömma skålen, faller giftet i Lokes ansiktet, och då skälver världen av hans rörelser i smärta.

* * *

Med tiden blir asken Yggdrasil gammal. Slutet närmar sig, Ragnarök. Detta förebådas av tre vintrar utan sommar emellan, och denna kalla tid kallades Fimbulvintern. Därefter skulle jättarna och andra varelser ta till vapen mot asarna, och ett stort slag skulle fälla de flesta asarna till marken. Från dödsriket skulle skeppet Nagelfar komma åkande, som av Hel tillverkats av naglar.

Så Fenrisulven tar sig loss, och Midgårdsormen kommer upp ur havet, och de befriar sin far Loke. Jättarna marscherar, och asarna med sina einhärjar gör sig redo. Fenrisulven attackerar själve Oden, som får in ett spjutkast i magen på väsendet, som dock inte dödar den. Oden dör.

Tor slår sin hammare i Midgårdsormens huvud, ormen dör, men etter slår ut från hans krossade huvud, och ettret dödar Tor. Loke och Heimdall, som vaktat vägen till Valhall, kastar varsitt spjut mot varandra, och dör båda.

Vidar, Odens son, vrider upp Fenrisulvens käkar så långt, att vargen dör.

Och till sist vänder striden, och jättarna flyr från platsen. Bara några få asar finns kvar i livet, och dessa tar sin tillflykt till båten Skidbladner, och glider ut mot rymden.

* * *

Två människor klarar sig genom Ragnarök, Liv och Lust. Henrikson skildrar dem som två ungdomar, som är ute och åker skidor i Fimbulvintern. Asken Yggdrasil välter, och en bit bark slits bort från trädet och svävar ut i intet. Denna barkbit blir jorden, och Liv och Lust skapar ett nytt människosläkte, som vi härstammar från i dag.

* * *

I Henriksons Asken Yggdrasil finns inget Ginnungagap med. Jätten Ymer finns inte, och Yggdrasil har på något vis tagit hans plats. Det aningens ovanliga sättet, att skriva historien så att vår samtid befinner sig efter Ragnarök är faktiskt ganska effektfullt, och tillåter Henrikson att ge en överblick över händelserna även efter det stora slaget. Om gudarnas öden får vi dock inte veta så mycket mer, än att de överlevande seglar ut i rymden, vilket alltså avviker något från vad vi vet från Eddorna, där ett nytt gudarike byggs upp. Och detta med barkbiten som blir jorden får vi väl helt enkelt kalla diktarens frihet.

Men har man med sig i bakhuvudet, att Henrikson inte är ortodox i sin skildring, så är berättelsen mycket underhållande. Inte minst genom att ge en pedagogisk orientering i tillvarons uppbyggnad. Och så får man lite reda på alla namn och begrepp som vår fornnordiska mytologi är består av.

* * *

Fornnordisk mytologi erbjuder ett mytsystem som mycket väl kan komma till god användning i dag. Mytologin är inte uppbyggd kring något sådant som synd och förlåtelse, utan av mod, vett, vänskap, fiendskap... Den ligger mycket närmare den mänskliga erfarenheten av hur livet fungerar, än vad någonsin den orientaliska mytologin kunnat göra.

Henrikson gjorde därför, med Asken Yggdrasil, en stor tjänst åt oss, som vill få lite reda på den nordiska mytologin. Han bygger därmed ut våra möjligheter att ha komponenter av den fornnordiska mytologin som levande referenser. Och han gör det med ett utmärkt, spänstigt språk — som alltid i alla hans skrifter.
— — —
Asken Yggdrasil: En gammal gudomlig saga, Alf Henrikson & Edward Lindahl (ill.), Bra Böcker AB 1973, 126 sidor.

En samtalskväll om Jobs bok

Jag tog mig till Caroli kyrka i Borås, för att sitta med och lyssna till "En samtalskväll om Jobs bok". Och de som samtalade var Göran Greider och KG Hammar, modererade av Borås Tidnings chefredaktör Stefan Eklund. Eventet anordnades i samverkan mellan Svenska kyrkan i Borås, Sensus och Borås Tidning.

Inträdet var gratis (men gåvor till Svenska kyrkans internationella arbete mottages tacksamt).

* * *

Kyrkan var onekligen välfylld. Åldersskiktningen av de församlade var god: många äldre, en stor skara medelåldersfolk och en hel del ungdomar hade hittat dit. Framme i koret, framför de många tända ljusen, tre stolar. På de tre stolarna, de tre svartklädda herrarna. Och så tog sig vindlande samtal sin begynnelse. — Två timmar senare skall det ha pratats en hel del om Job, och herrarna samtalare kan lämna kyrkan med varsin tackgåva, i form av änglar som tillverkats av glassplitter från Betlehem; glassplitter, får vi veta, från israelernas invasion.

* * *

Jobs bok är onekligen en av de märkligare böckerna i Bibeln. Berättelsen är välkänd. Den hedervärde och stormrike Job sticker i ögonen på djävulen. Denne tubbar Gud att låta honom få fritt spelrum med Job, för att bevisa, att tar man bara ifrån honom hans ägodelar och barn, så kommer han att förbanna Gud. Och Gud ger vika för djävulen, och djävulen plågar och skadar Job. Job försöker så gott han kan att hantera sin avgrundssmärta och sorg, icke mycket hjälpt av tre vänner som kommer dit. Till sist talar Gud till Job, och deklarerar sin allmänna allmakt, varvid Job bekänner sin allmänna intighet, och så får Job nya ägodelar och nya barn. Så var det slut med den berättelsen.

* * *

Greider menar, att Jobs bok är fantastisk litteratur, där han hos Gud — när denne skyltar med sin makt över skapelsen — ser en koppling till ekologi. Ty endast ekologi kommer i fråga som sådan kraft. Därför kunde rimligen Miljöpartiet lära av den hiskeliga gudsgestalten i Jobs bok.

Hammar, å sin sida, framstår som den beläste teologen, och talar gärna om texten som sådan, sammansmält av flera texter; en text som förvisso inte är någon form av direkt tilltal av Gud till människorna, utan snarare ett försök av människorna att tolka ondskans problem.

Greider fortsätter med att förklara Jobs lidande, med att han är rik. För att vara rik måste man nämligen, berättar han, skada andra människor. Därför straffas Job. Hammar håller inte alls med om det, utan ser Jobs bok snarare som ett teologiskt statement, där den litterära skapelsen Job används för att illustrera, att även den mest rättfärdige människa kan drabbas av lidanden, och att gudsfruktan inte nödvändigtvis är kopplad till materiell framgång, något som annars ofta finns som motiv i gammaltestamentliga skrifter.

— "Framgångsteologin är det primära målet för Jobs bok", säger Hammar.

* * *

På frågan om vad texten säger om Gud, svarar Hammar, att den till honom säger, att drabbas jag av olycka, så har det inte med mitt leverne att göra, inte med någon sorts gudomlig rättvisa. Greider tar delvis upp samma tråd, genom att bekräfta att olycka inte är kopplat till Guds gillande eller ogillande, men fortsätter med att kalla gudsbilden i Jobs bok för frånstötande, där Gud framträder för att visa upp sin makt.

— "Den gud man stöter på här är direkt frånstötande", säger Greider.

Hammar genmäler, att han inte heller tycker om guden som presenteras, men påminner om att gud framställs som han gör för att det är en del i metodiken: att visa att Gud inte skickar det onda, utan håller den tillbaka, att han säger: "Jag jobbar på en annan nivå." Senare återkommer Hammar, och säger att Gud bekämpar det onda på sitt sätt, vilket i förlängningen är en kamp för gudomlig rättvisa.

Hammar påpekar, att man inte kan tala om Gud. Gud har inte skrivit bibeln, säger han, och verkar mena, att texterna är litterära tolkningar av vem Gud är; och i texterna kan man hitta lite vad man vill: Greider kan hitta socialdemokratisk politik, säger Hammar, medan han själv gärna vill hitta mystiken.

— "Jobs insats slutar i en stumhet inför makten", säger Greider under samtalet, och gör därmed en viktig poäng. Genom bokens slut, där Job får åter sin rikedom i fördubblad form, legitimeras dessutom systemet.

* * *

När Stefan Eklund frågar Greider och Hammar vad Jobs bok kan göra för nytta i dag, hänvisar Greider främst till språket i sig, som han själv sade sig kunna plocka direkt in i en lång dikt han arbetar med. Han nämner också att han kunde referera till Job i en text om fastighetsmarknaden. Jobs boks språk kan, menar Greider, sätta fart på det egna språket, de egna orden.

Hammar säger att han själv sällan citerar Jobs bok, det är för svårt, men att han ofta refererar texten. Han menar att texten är lika relevant i dag som någonsin, i dag när världen, menar han, är ännu mer kommersialiserad, och så passar han på att nämna, att han vill se Gud som ett marknadsbefriat område, där inga säljmässiga anpassningar är nödvändiga, vilket påvisas i det, att en så avvikande text som Jobs bok fick plats i Bibeln.

* * *

I samtalskvällens andra del hamnar Greider och Hammar i den mildaste polemik mot varandra som jag nånsin hört. Hammar menar nämligen att det, på tal om att vännerna satt tysta bredvid Job till en början, finns en tröst i tystnaden. Job blir alltmer aggressiv och vännerna blir allt mer aggressiva, när de väl börjar tala med varandra.

Greider håller inte alls med. Förklaringar kan visst vara tröst, hävdar han. Genom förklaringar av faktiska omständigheter kan man till exempel komma ifrån skam eller få förklaringar till olika sjukdomar.

— "Tystnad kan inte räcka. Då går jag ur kyrkan. Det kan inte vara rätt väg att gå", säger Greider.

* * *

Givetvis kommer teodicéproblemet upp. Alltså frågan om hur lidande är möjligt med en allsmäktig, god Gud.

Hammar hävdar, att Gud i Jobs bok inte är allsmäktig; att han inte kan styra allt, men att han kämpar mot ondskan och försöker begränsa det. Han ser i boken en vandring från en allorsakande Gud till en kämpande. Det finns helt enkelt processer som Gud inte lägger sig i, såsom evolutionen eller kärleken.

Greider är inte lika diplomatisk eller försiktig:

— "Gud framstår som en pressad Berlusconi", menar han.

* * *

Vad gäller fenomenet tro menar Greider att man inte kan hämta mycket hos Job. Det finns andra ställen, säger han. Hammar å sin sida framhåller, att hos Job är tro en tro på att ett rättfärdigt liv leder till goda konsekvenser. Men sen skalas det av, och slutar i en öppen tomhet. Men han tror ändå.

— "Tron förlorar sitt objekt och blir en tillit, ofta ut i ingenting", säger Hammar.

* * *

Samtalskvällen avslutas med en frågestund. Visserligen är det endast tre personer som reser sig, och av dem har endast två personer en fråga att ställa. Men som svar på ett ateistiskt citat av nobelpristagaren i fysik, Stephen Weinberg, lyckas både Greider och Hammar fara på det de kallar ateistiska korsriddare. De känner sig inte träffade av den ateistiska kritiken, som Greider menar attackerar en halmgubbe, samtidigt som de själva, de troende, är nånannastans. Hammar framhåller att Weinberg har sagt att han läser poesi, och det tycker Hammar är utmärkt, för han ser kristendomen som poesi.

* * *

Således, jag fick höra ett vindlande samtal som stundtals handlade om Job, och stundtals gjorde avvikningar från ämnet. Vad gäller Jobs bok har jag inte många frågor; emellertid hade jag önskat att man talat mer om den oerhörda grymhet som gudsbilden i Jobs bok ger uttryck för, när han tillåter djävulen att döda Jobs barn, bara för att denne vill testa om Job då skulle förbanna Gud. Visst är det en litterär konstruktion — men ändå: vad säger det om gudsbilden?

Greiders tro förefaller vara som hans berömda frisyr: något yvig, något obestämd. Hammars religion är också som Hammars frisyr: omöjlig att upptäcka: hans tro är omöjlig att komma åt, omöjlig att definiera. För vad säger man om en kristendom som förvandlats till poesi? Vad betyder ett sådant uttalande? Ja, hur skall det förstås?

Så medan Greider, troende men kanske inte kristen, går omkring i en rödfärgad religion, där Job får illustrera rikedomens inneboende ondska, så försvinner Hammar — med sin stora kunskap — in i ett moln av mystik, där man helt enkelt inte kan peka på honom och säga: se, där är KG Hammar.

Citat: Boken som portal

"Buying a book is not about obtaining a possession, but about securing a portal."

– Laura Miller, amerikansk författare

22 böcker senare — Eller: Ännu ett Gärdhemsbesök

Tog en sväng till Gärdhem i Dalsjöfors, utanför Borås. I dag hade den stora second hand-affären extraöppet och halva priset på hela sortimentet; det vill säga: hälften av de redan låga priserna. Och, på Gärdhem finns en riktigt ordentlig avdelning med böcker.

I dag fyndade jag följande volymer:

Vilhelm Moberg: Det gamla riket
Vilhelm Moberg: Sänkt sedebetyg
Vilhelm Moberg: De knutna händerna
Vilhelm Moberg: Brudarnas källa
Albert Bonniers förlag: Vilhelm Moberg: En vänbok
Heinrich Hesse: Undersåten
Dan Andersson: David Ramms arv
Homeros: Odysséen
Viktor Rydberg: Viktor Rydbers dikter
Knut Hagberg (red.): Sedernas bok
Bergman, Gösta: Ord med historia
Bertil Almgren (red.): Vikingen
Ture Nerman: Kampdikter
G. N. M. Tyrrell: Vid tröskeln till det okända
Lanzmann, Claude: Shoah
Alexandre Dumas: Greven av Monte Cristo, vol. I & II
Ernest Hemingway: En fest för livet
Howard Fast: Spartakus
Torgny Lindgren: Ormens väg på hälleberget
Fritiof Nilsson Piraten: Bokhandlaren som slutade bada
Alf Henrikson & Edward Lindahl: Asken Yggdrasil

Och kostnaden för dessa verk? Summa 98 kronor.

Inte dåligt alls.