Bokrecension: Det okända

Det okända är skriven av Clas Svahn.

Boken är indelad i en mängd kapitel, som vart och ett behandlar olika fenomen som på något vis kan kvalificera sig som ockulta eller mystiska. Det är ganska stor bredd mellan ämnena sinsemellan. Här finns spöken, ufon och kryptozoologi. Indiska reptricket finns med liksom drakar och tomtar.

Svahn, som är ordförande för Ufo-Sverige, är inte en övertygad troende på något vis, även om han inte heller är stängd för möjligheten att det finns plats för sånt i vår värld som vi inte känner till i dag. Svahn har gått längre i sin research än att läsa andras redogörelser. Han har sökt upp folk som säger sig ha sett det ena eller det andra oförklarliga och ställt frågor direkt till dem. Han har jagat i tidningsarkiv efter den första uppgiften om påstådda fenomen. Och han drar sig inte för att vara lätt raljerande. Det är det jag gillar bäst med boken: den knappt märkbara ironiska ton som ibland anas. Boken en fin bild av vad folk tror på; den blir en katalog över vad folk ger utrymme för i verkligheten.

Om man intresserar sig för ämnen som de som tas upp i boken, och vill ha nåt annat än de övertygat troendes volymer, är Clas Svahns bok nåt att ta till sig.

Birro om Gud

Marcus Birro skriver utlämnande om sig själv och sitt liv på bloggen. Jag tittar in ibland och försöker läsa lite. I dag hittade jag en text om Gud som Birro skrivit när han mått dåligt. Porträttet av Gud är träffsäkert.

Olov Svedelid, vila i frid

För många år sedan skrev jag ett brev till Olov Svedelid. Jag bad om hans autograf. Jag fick hans autograf.

Olov Svedelid gav mig en av mina första stora läsupplevelser. En gång läste jag åtskilliga av hans historiska ungdomsromaner. Men jag läste också en historisk serie i två volymer, där den ena volymen hette Gyllene kedjan. Berättelsen, som utspelade sig under svensk stormaktstid och handlade om två resande i riket, grep mig. Det skrev jag till Svedelid också.

I dag vet jag inte var autografen är. Och det kan väl kvitta. Men Olov Svedelids böcker var säkert viktiga för att göra mig till den läsande person som jag är i dag: han gav mig glädje i att öppna en bok och försvinna in i världen den gav och ännu ger mig.

Vila i frid, Olov Svedelid.

Bokrecension: Laterna magika

Den senaste tiden har jag läst Ingmar Bergmans självbiografi Laterna magika. Bergman skriver utomordentligt väl, det är driv genom hela berättelsen och författaren hoppar tidsmässigt men helt okonstlat mellan olika perioder och episoder i sitt liv. Och han skriver naket. Utan att det blir sliskigt: bara ärligt. Och han drar sig inte för att skriva förintande; – som när han beskriver sina känslor för en sågande recensensent, när han möter honom i Paris:

"Där går en Dödsfiende. Han bör förintas. Nu förintar han visserligen sig själv genom sitt allt uslare skrivande, men jag ska dansa på hans grav och önskar honom många evigheter i helvetet, där han får sitta och läsa sina egna recensioner." (sid. 184)

Och Bergman är inte pretentiös. Han älskar bara sitt yrke som regissör och vad teatern och filmen ger honom. Han skriver om vad han anser varit svagheter i hans konstnärskap, såväl som vad han anser lyckat.

Med särskilt intresse läser jag hans många beskrivningar av sitt förhållande till religiositet och sin egen uppväxt i ett emellanåt strikt prästhem. Han berättar om hur hans erfarenhet av att bli för djupt nedsövd med narkos gav honom en insikt.

"Operationens försvunna timmar gav ett lugnande besked: du föds utan avsikt, lever utan mening, levandet är sin egen mening. Då du dör slocknar du. Från att vara förvandlas du till ett icke-vara. En gud behöver inte nödvändigtvis dväljas bland våra allt nyckfullare atomer." (sid. 238)

Inställningen till kyrkan synes inte vara särdeles positiv. Bergman beskriver sin tid på Rezidens-teatern i Österrike:

"Intriger och rävspel i en omfattning och kvalitet, som man i Sverige inte ser maken till – inte ens i kyrkliga kretsar – blev vardagsmat i den skitigaste av kantiner." (sid. 289)

Det betyder inte att Bergman avfärdar allt som hör till den klassificering som kan kallas Det Okända. Det är inte självklart hur man ska förstå stycken som det nedan, som återfinns i ett sammanhang där författaren berättar om en serie missöden i samband med uppsättningar av material av Strindberg:

"Allt det här berättar jag som en lustig historia, men längst inne i mitt barnsliga sinne anser jag naturligtvis inte alls att det är en lustig historia. Spöken, dämoner och andra väsen utan namn eller hemort har omgivit mig sedan min barndom." (sid. 235)

– Vidare, så är det givetvis fascinerande att läsa om när han talas vid med Charlie Chaplin och av honom får veta hur komikern kom att slå in på komikerns yrke. Och hur han träffar Greta Garbo och samarbetar med Ingrid Bergman.

Men framförallt är detta en berättelse på två teman: Bergman som person – hans ångest och dämoner, uppväxt och konstitution. Och Bergman och hans konst, hans yrkesutövning, hans möten med folk han skyr och folk han aktar.

I Laterna magika har Ingmar Bergman en språkbehandling som är bland det bästa jag tagit del av. Att sedan det han har att berätta är oavbrutet intressant, gör läsningen av självbiografin till en glädje.

Bokrecension: Väggen

Väggen är skriven av Marlen Haushofer.

Det här är en mycket kompakt text. Den är inte indelad i kapitel. Och det finns inga blankrader. Hela berättelsen, som är skriven i jagform, är tänkt som en redogörelse av en kvinna som fångats i ett terrängparti, efter det att en osynlig vägg skärmat av henne från omvärlden. Det antyds att alla på andra sidan väggen dött. Kvinnan, som förblir namnlös berättelsen igenom, skapar sig en tillvaro där på ängarna, i skogen och i de stugor hon växelvis bor i. Hon blir tillgiven de djur hon sköter om och sörjer när de dör.

Men det är inte trovärdigt. Referenserna till hennes tidigare liv är mycket få. Vi får veta att hon har barn. Men sorgen för dem verkar liten, nästan obefintlig. Överhuvudtaget är kvinnan sparsam med att berätta nåt om sin egen historia. Så hon blir en karaktär utan djup. Jag känner ingen sympati med henne. Jag tycker illa om henne. – Men, kanske är det meningen att hon ska uppfattas sådan: naiv, inkrökt och bortkopplad från det liv hon nyss levt.

Idén med Väggen tycker jag är utmärkt. Men boken blir för lång, för repetitiv. Och framförallt: alldeles för kompakt, utan att vara koncis.

Bokrecension: Handbok i konsten att vara social

Handbok i konsten att vara social är skriven av Nicolas Jacquemont. Boken är full av självklarheter. Jag citerar Jacquemonts egen sammanfattning:

"* Betrakta tillvaron med undersökande och frågvisa ögon. Var nyfiken och intresserad av människor runtomkring dig.
* Ha en positiv inställning till nya kontakter och oväntade möten.
* Tänk på i vilken sfär du befinner dig och vilken roll du har för tillfället.
* Visa vem du är genom att tydligt kommunicera dina värderingar.
* Använd gester och mimik för att förstärka din personlighet och dina budskap. Tänk på att det du säger ska synka med ditt kroppsspråk.
* Ta initiativ i olika sociala situationer istället för att vänta på att någon annan ska göra det.
* Se till att människor i din närhet känner sig sedda, omhändertagna, uppskattade och mår bra. Visa omtanke.
* Våga sticka ut hakan ibland och gör oväntade saker – vid rätt tillfällen. Utnyttja din kreativitet, din humor och din personlighet för att göra sociala situationer till ... ja, riktigt trevliga stunder!" (sid. 201f)

Herregud. Var det nåt av det som var oväntat eller fick dig att heja till? Knappast. Någon ny insikt? Knappast. Den här boken är inte skriven för oss med hyfsad social förmåga. Eller för någon med en intelligens på genomsnittsnivå eller däröver.

Men det var en bit text som jag tycker är lysande:

"Ibland ser man felaktigt perfektion som något slags normaltillstånd. Misslyckas vi med att vara perfekta känner vi oss värdelösa, rentav som 'dåliga människor'. Dumt! Alla har vi våra personliga svagheter och vi har rätt att bli accepterade även med dem. Tänk på det här: Att till det yttersta driva sig själv till att behaga eller rätta sig efter andra leder bara till en sak: självförakt." (sid. 203)

Men läs inte den här boken om du vill få bättre social förmåga. Gå ut och experimentera istället och kom bara ihåg det här: se medmänniskan. Det är allt. Resten är fotnoter.

Bokrecension: Gå ner för trappan

Hehehe... det här kallar jag bok... – Gå ner för trappan är skriven av Gunnar Blå, pseudonym för okänd författare. Boken är uppföljaren till Den tredje systern.

Gunnar är bland(miss)brukaren som bor i en källare. Emellertid visar det sig att Gunnar inte får vara i fred i sin källare. Nån knackar på dörren, nåt hörs genom ventilen. 70-åriga fru Karlsson, som bor i samma byggnad, blir hans vän. Hon försöker få honom att flytta från huset. När upplevelserna blir för hemska (maskar, blod), söker Gunnar skydd hos fru Karlsson. Och Gunnar (som är kastrerad) blir gravid. Nåt växer under huden. Händelsutvecklingen blir bara mer och mer märklig.

Vid läsandet av Gå ner för trappan, som är lika läsvänlig som rå, ser jag likheter med H. P. Lovecraft. Men detta är mycket, mycket grövre och mer sexuellt. Bilden på bokens omslag föreställer en blodig, nästan naken ängel som med förbundna ögon går i snön med en yxa i ena näven.

Till en början är berättelsen hyperrealistisk med fantastiska inslag, men den senare delen blir allt mer fantasyartad. Jag märker att jag borde ha läst Den tredje systern först. Förmodigen hade i synnerhet den senare delen av boken blivit begripligare då.

Men detta ger mersmak.

Stormtrupperna bugar

Och så säger jag tack till Vertigo förlag för ett lass nya böcker. Stormtrupperna får all ny utgivning hemskickad till förmånliga priser. Den här gången fick vi Hegemonin och den socialistiska strategin – en politisk volym; Boken om homonculus och andra texter – en märklig text från 1500-talet om jättar och sjukdomar och annat; Florina – en erotisk bok.

Så, ser fram emot att läsa de här texterna.

Proust

Så. I dag kom första delen av På spaning efter den tid som flytt i ett paket. Marcel Proust. Så. Undrar om jag skulle ta och börja läsa den. Och se om den är underbar. Eller om mina fördomar stämmer: pretentiös, pladdrig evighetshistoria. – Vad vet jag? Jag har inte läst den ännu. Så: ett äventyr, ett projekt, eller att plöja en grov djävla åker? –

Så talade fan Zarathustra!

Så talade Zarathustra är ett litterärt storverk. Nietzsche skrev boken under 1880-talet, och den har länge funnits i svensk översättning. Förra året översatte Nikanor Teratologen boken igen. Det är en mycket välklingande översättning som jag varmt rekommenderar. GP har en recension av boken här.