Bokrecension: Laterna magika

Den senaste tiden har jag läst Ingmar Bergmans självbiografi Laterna magika. Bergman skriver utomordentligt väl, det är driv genom hela berättelsen och författaren hoppar tidsmässigt men helt okonstlat mellan olika perioder och episoder i sitt liv. Och han skriver naket. Utan att det blir sliskigt: bara ärligt. Och han drar sig inte för att skriva förintande; – som när han beskriver sina känslor för en sågande recensensent, när han möter honom i Paris:

"Där går en Dödsfiende. Han bör förintas. Nu förintar han visserligen sig själv genom sitt allt uslare skrivande, men jag ska dansa på hans grav och önskar honom många evigheter i helvetet, där han får sitta och läsa sina egna recensioner." (sid. 184)

Och Bergman är inte pretentiös. Han älskar bara sitt yrke som regissör och vad teatern och filmen ger honom. Han skriver om vad han anser varit svagheter i hans konstnärskap, såväl som vad han anser lyckat.

Med särskilt intresse läser jag hans många beskrivningar av sitt förhållande till religiositet och sin egen uppväxt i ett emellanåt strikt prästhem. Han berättar om hur hans erfarenhet av att bli för djupt nedsövd med narkos gav honom en insikt.

"Operationens försvunna timmar gav ett lugnande besked: du föds utan avsikt, lever utan mening, levandet är sin egen mening. Då du dör slocknar du. Från att vara förvandlas du till ett icke-vara. En gud behöver inte nödvändigtvis dväljas bland våra allt nyckfullare atomer." (sid. 238)

Inställningen till kyrkan synes inte vara särdeles positiv. Bergman beskriver sin tid på Rezidens-teatern i Österrike:

"Intriger och rävspel i en omfattning och kvalitet, som man i Sverige inte ser maken till – inte ens i kyrkliga kretsar – blev vardagsmat i den skitigaste av kantiner." (sid. 289)

Det betyder inte att Bergman avfärdar allt som hör till den klassificering som kan kallas Det Okända. Det är inte självklart hur man ska förstå stycken som det nedan, som återfinns i ett sammanhang där författaren berättar om en serie missöden i samband med uppsättningar av material av Strindberg:

"Allt det här berättar jag som en lustig historia, men längst inne i mitt barnsliga sinne anser jag naturligtvis inte alls att det är en lustig historia. Spöken, dämoner och andra väsen utan namn eller hemort har omgivit mig sedan min barndom." (sid. 235)

– Vidare, så är det givetvis fascinerande att läsa om när han talas vid med Charlie Chaplin och av honom får veta hur komikern kom att slå in på komikerns yrke. Och hur han träffar Greta Garbo och samarbetar med Ingrid Bergman.

Men framförallt är detta en berättelse på två teman: Bergman som person – hans ångest och dämoner, uppväxt och konstitution. Och Bergman och hans konst, hans yrkesutövning, hans möten med folk han skyr och folk han aktar.

I Laterna magika har Ingmar Bergman en språkbehandling som är bland det bästa jag tagit del av. Att sedan det han har att berätta är oavbrutet intressant, gör läsningen av självbiografin till en glädje.