Bokrecension: Väggen

Väggen är skriven av Marlen Haushofer.

Det här är en mycket kompakt text. Den är inte indelad i kapitel. Och det finns inga blankrader. Hela berättelsen, som är skriven i jagform, är tänkt som en redogörelse av en kvinna som fångats i ett terrängparti, efter det att en osynlig vägg skärmat av henne från omvärlden. Det antyds att alla på andra sidan väggen dött. Kvinnan, som förblir namnlös berättelsen igenom, skapar sig en tillvaro där på ängarna, i skogen och i de stugor hon växelvis bor i. Hon blir tillgiven de djur hon sköter om och sörjer när de dör.

Men det är inte trovärdigt. Referenserna till hennes tidigare liv är mycket få. Vi får veta att hon har barn. Men sorgen för dem verkar liten, nästan obefintlig. Överhuvudtaget är kvinnan sparsam med att berätta nåt om sin egen historia. Så hon blir en karaktär utan djup. Jag känner ingen sympati med henne. Jag tycker illa om henne. – Men, kanske är det meningen att hon ska uppfattas sådan: naiv, inkrökt och bortkopplad från det liv hon nyss levt.

Idén med Väggen tycker jag är utmärkt. Men boken blir för lång, för repetitiv. Och framförallt: alldeles för kompakt, utan att vara koncis.