Bokrecension: Hur tjuvar gör och tänker | Harry Houdini

Hur tjuvar gör och tänker (eng. The Right Way to Do Wrong – An Exposé of Successful Criminals) är skriven av Harry Houdini (1874–1926). 

Boken utkom på engelska första gången 1906. Jag har läst en upplaga från 2006 i svensk översättning av Charlotte Hjukström med efterord av Peter Glas.

* * *

Det går att skönja två huvudsyften med Harry Houdinis Hur tjuvar gör och tänker. Det ena är att varna människor för vanliga kriminella trick och bedrägerier. Det andra är att få utövarna av dessa trick och bedrägerier att avhålla sig från dem. 

Vad gäller det första syftet, att varna för trick och bedrägerier, torde väl i sin tid få personer varit mer lämpade för än Harry Houdini. Han var ju som bekant utbrytarkung, känd för att kunna ta sig ur varje låst situation som man försatte honom i: med kedjor, med fängsel, i låsta celler. 

Därtill kom en hos honom en vilja att avslöja bedrägerier: han skrev också en bok där han angrep falska medier. Houdini själv menade aldrig att han själv grep till övernaturliga metoder i sina uppvisningar, utan att han lyckades med sina nästan otroliga bedrifter genom teknisk skicklighet. En del av de sätt som han använde för att bryta sig loss kom han att avslöja, andra tog han med sig i graven. 

Klart är att Houdini var mycket medveten om skillnaden mellan vad som händer och vad som synes hända. Denna medvetenhet har han med sig i boken om tjuvar, där han går igenom en stor mängd olika metoder som sådana använder för att bedra och lura människor av deras ägodelar.

En del av dessa metoder är nu förlegade. I en tid av gänguppgörelser, internationell organiserad brottslighet och annan storskalig kriminalitet kan en del av det han berättar om synas jämförelsevis oskyldigt. — Men faktum kvarstår ju att människor fortfarande blir lurade och bestulna dagligen, vare sig det nu handlar om värdesaker eller pengar som orättmätigt avhänds dem, och att detta kan ställa till nog med lidande och besvär.

Slutsatsen man kan dra av Houdinis exposé i brottslighet är att man inte ska utgå ifrån att andra människor nödvändigtvis vill en väl och att sådant som verkar för bra för att vara sant naturligtvis i allmänhet är för bra för att vara sant. Alltså: var misstänksam. Alltså: var inte godtrogen.

* * *

För att så gå på lite mer detaljnivå. Houdini har samlat sina exempel från många olika källor, tydligen inte minst från olika poliser han talat med under sina resor runtom i världen. Annat material synes tidningarna ha fått bidra med. Och så har en och annan reformerad kriminell fått bidra med sina insikter i branschen.

Houdini förespråkar således att man inte bör bomma igen sitt hus när man beger sig iväg på resa. ”Det är som att offentligen kungöra att bostaden står tom och att det är fritt fram att gå in.” Istället bör det se så bebott ut som möjligt, och man bör berätta till exempel för grannarna, om man litar på dem, att man kommer att vara bortrest. 

Man bör vidare inte förfara sina värdesaker i sovrummet. Tar sig en inbrottstjuv in och denne dessutom fortsätter in i sovrummet i hopp om byte innebär det en naturlig risk för konfrontation som kan sluta illa för offret. 

Ett avancerat inbrottstrick som Houdini presenterar går ut på att några personer avlevererar en soffa hos i en framstående persons hus när denne inte är hemma. Man förklarar att han fått soffan som tack för sitt engagemang i någon förening som han är medlem i. Det förvånade tjänstefolket (ja, det här är några år sedan) låter männen placera soffan i huset. Någon timme senare återkommer de och förklarar med många ursäkter att de levererat till fel hus. De tar soffan med sig igen och försvinner. Därefter upptäcks att huset har länsats på värdesaker. 

Förklaringen? Det finns ett stort lönnfack i soffan där en liten flicka gömde sig, som när soffan placerats inne i huset vid lämplig tid kryper ut och plockar åt sig vad hon kan, placerar det med sig inne i soffan och sedan avvaktar att återigen bli hämtad.

Det är svårt att tänka sig något sådant i dag, men historien äger onekligen sitt värde som historisk kuriositet.

Houdini berättar också – bland annat – om förfalskningar av antikviteter och tavlor, om försäljning av falska guldtackor, om förfalskade pengar, om preparerade maskiner för spel om pengar, och förklarar hur sådant fungerar.

* * *

Houdini ger uttryck för en inställning som går ut på att brott i de allra flesta fall inte lönar sig. Jag är inte helt övertygad om i vilken utsträckning det stämmer, men risktagandet är hursomhelst stort för deras del som med större eller mindre kallblodighet attackerar andra människor med list eller bara ren fräckhet för att stjäla det som tillhör dem i syfte att göra någon form av ekonomisk vinst. 

Det är dock detta som Houdini vill inskärpa i den tjuv som möjligen läser hans bok: det lönar sig inte, du gör dig själv olycklig — begå inte brott! Den moralistiska udden må drabba hur den vill: brott beror inte bara på en viljehandling utan på så många fler och ofta samverkande faktorer. 

Men kanhända kan boken än i dag uppmuntra folk till sund misstänksamhet mot dem som utnyttjar deras förtroende och hänsynslöst stjäl eller lurar av dem deras ägodelar.
– – –
Harry Houdini, Hur tjuvar gör och tänker (eng. The Right Way to Do Wrong – An Exposé of Successful Criminals). Övers. Charlotte Hjukström. Efterord: Peter Glas. Lund: Bakhåll, 2006. 127 sidor.