Bokrecension: Berättarnas öden | Per Wästberg

Berättarnas öden. Essäer och porträtt i urval är en samling texter av Per Wästberg (f. 1933), författare, tidningsman och ledamot av Svenska Akademien. 

Boken utkom första gången 2007.

* * *

Jag erfar en instinktiv tveksamhet inför antologier i litterära sammanhang. Jag köper hellre ett samlingsverk med en poets samtliga verk än en antologi med ett urval av de bästa dikterna. Samma sak gäller väl med essäsamlingar: jag föredrar att köpa de originalsamlingar med essäer som författaren gett ut i ett sammanhang, snarare än en antologi med de bästa essäerna av samma författare, samlade från olika verk. 

Jag tror det har något att göra med att antologin bryter loss texter ur ett mer ursprungligt sammanhang, och misstanken om att sammanhanget faktiskt kan ha en betydelse. Även om redan den första essäsamlingen i sin tur sammanfogat texter från tidigare publiceringar.

Med detta sagt kan det givetvis vara bekvämt att ta del också av en antologi, för att på så vis få smak för en författares sätt att skriva och ta del av det som författaren själv eller dennes redaktör ansett höra till det bättre av vad den personen skapat.

* * *

Per Wästberg har gett ut många böcker, ett antal av dem har innehållit essäer av olika slag. Berättarnas öden innehåller ett urval av dessa, nämligen tjugo stycken. De flesta av dem har ett litterärt tema och behandlar i allmänhet en författare och dennes författarskap. Jag utgår ifrån att essäerna ursprungligen förekommit i tidningar eller tidskrifter, och att de för bokformen har bearbetats.

Typerna av gestalter som Wästberg berättar om är minst sagt av olika slag, även om flera av dem är människor som Per Wästberg själv har träffat och därmed har personliga intryck av. 

En av dem han inte har träffat är den beryktade markis de Sade. Honom ägnas ett omfattande parti, där Wästberg på ett mycket intressant sätt försöker hantera de Sades högst egenartade litteratur som blandade radikal filosofi med de kanske mest gränstänjande skildringarna av sexualitet i alla former som någonsin satts på pränt. Markis de Sade löper linan ut och utmanar i allra högsta grad sina läsare. 

Med hjälp av Angela Carter gör Wästberg en feministisk läsning som ställer de banala utläggningarna av de Sade på huvudet. Efter att ha läst och tagit intryck av en essä som denna kan inte de Sade avfärdas som bisarr författare av rå sadism, perversiteter och sexuell psykopatologi, utan som någon som låter sig läsas också på helt annat vis. 

* * *

Många fler udda personer passerar förbi. En av dem är Elisabeth Förster-Nietzsche, den store filosofens ökända, antisemitiska syster, som följde sin man till Paraguay för att där bygga upp en arisk koloni och som efter Nietzsches sjukdom, som svalde hans sista tio år i livet, under en längre tid tog vård om honom och hänsynslöst utnyttjade hans berömmelse och överblivna fragment. 

Nietzsche själv, som alla vet som ägnat honom visst studium, var knappast kompatibel med antisemitism eller den nazism vars företrädare åtminstone ett tag försökte göra honom till sin filosofiska heros. Wästberg skriver:

”...Nietzsche var elitist och antidemokrat men inte rasist. Han hyllade tankens rörlighet och konstens frihet. Att övertala och bedriva pedagogik låg inte för honom. Han avskydde kristendom och judendom, föraktade Wagner – vars musik han dyrkade – för dennes rikstyska nationalism, beundrade grekerna för deras blandkultur och engelsmännen för deras förtjusning i rostbiff. Han skilde på de upplysta andarna och massorna.”

Ytterligare fler behandlas. Ibland blir det så ingående studier att det blir svårt för den som inte är specialintresserad att hålla intresset vid liv. Som när Pierre Lotis liv och litteratur utvecklas på sida efter sida. För mig mer intagande är berättelsen om Karen Blixen, som Wästberg en gång sett på avstånd i hennes hus i Danmark, efter hennes vistelse i Afrika. 

J. L. Borges har Wästberg också träffat på dennes kontor på Buenos Aires nationalbibliotek. För litteraturintresserade själar är det obligatoriskt att uppskatta Borges. Och jag behöver inte hyckla när jag själv deklarerar min fascination för hans besynnerliga verk, inte minst de fiktiva essäer som han skriver, med noter och hänvisningar till böcker som aldrig har skrivits i verkligheten. 

* * *

Berättarnas öden bjuder på en intagande samling texter av någon som lever litteratur. Och inte bara lever litteratur, utan lever livet med litteratur. Alla texter är inte omedelbart tillgängliga, men alla texter är välskrivna och äger meningsbärande tyngd, vare sig nu Wästberg skriver om Jolo eller om Gerard Bonnier eller om Baden-Powell. Och ofta fogas Wästbergs eget liv och hans egen erfarenhet av läsning sömlöst samman med berättelserna om människorna han skriver om och analyserna av deras verk. 

Så nog var den här antologin med texter från olika håll av Per Wästberg väl värd att läsa. Och den ger mig smak för att söka upp de böcker där de första gången trycktes, efter att nog redan där ha samlats från tidigare publiceringsställen. I dessa böcker lär det finnas mer att uppleva och lära.
– – –
Per Wästberg, Berättarnas öden. Essäer och porträtt i urval. Stockholm: Wahlström & Widstrand, 2007. 287 sidor.