Denna samling, utgiven 1967, är översatt till svenska av Brita Edfelt och har försetts med förord av Johannes Edfelt.
* * *
Fyrskeppet och andra noveller består av fyra noveller. Den första når sådan omfattning att den med rätta kunde kallas kortroman. Samtliga av novellerna är stämda i mollackord och ställer läsaren inför frågor som berör skuld och svek och ansvar.
Den första berättelsen, titelnovellen, utspelar sig på ett fyrskepp, som är ute på sin sista vakt. Utanför den tyska kusten står fartyget väl ankrat i botten och fungerar som varning och navigationsstöd för andra fartyg i närheten. Kaptenen ombord heter Freytag, och hans mål och plikt består i att se till att också denna den allra sista vistelsen ombord ska gå utan problem, innan fyrskeppet får dra upp ankaret och anlöpa hamn.
Men så räddar man tre personer i sjönöd, drivandes i en jolle längre ut till havs.
De tre är föga tacksamma för räddningen, på så vis att de snart visar sig vara kriminella, och vill förmå besättningen ombord att föra dem till deras planerade destination på det ena eller andra viset. Något som kapten Freytag givetvis vägrar, samtidigt som han lika resolut vägrar att låta den egna besättningen ta några risker på så vis att man skulle försöka övermanna de beväpnade främlingarna. Han vill ha sin besättning i land, trygg och säker.
Så börjar ett psykologiskt drama av sällsynt trovärdighet.
De tre främlingarna utgörs av två brutala bröder och deras gentlemannamässiga ledare, doktor Caspary, som utomordentligt vänligt och lika iskallt framställer sina krav, av vilka det yttersta kommer att bestå i möjligheten av att låta själva fyrskeppet lätta ankar och föra dem till deras slutmål. Kapten Freytag med sin absoluta plikttrogenhet kan inte tänka sig något sådant och har fullt sjå med att försöka hålla tillbaka sina mannar, varav en är hans son, från att försöka slå sig fria från utpressarna.
Kaptenen riskerar att uppfattas som feg, men är egentligen endast just detta — plikttrogen.
Kapten Freytag är ytterst trovärdig som allt annat än pragmatisk men övertygat viljestark pliktmänniska. Och doktor Caspary är trovärdig som lika viljestark och överläggande ledare för sitt lilla gäng. Doktor Caspary, visar det sig, har valt sin risktagande livsföring av brott och bedrägeri, med tre parallella, antagna liv. Hans konverserande vänlighet skär sig effektfullt mot de två brödernas vassa, mycket mer uttryckliga aggressivitet. Doktor Caspary framstår som betydligt mer skrämmande än sina råa kumpaner. Han är den som håller dem tillbaka.
Kapten Freytag säger att han inte förstår sig på honom men de två verkar på något vis nå varandra; banditen och hedersmannen. Doktor Caspary konstaterar: ”Varje människa liknar sin motståndare, inte till någon har hon ett intimare förhållande.” Och doktor Caspary river ner föreställningen att det finns goda och onda:
”Var och en, ja, verkligen varenda en kan anklagas: rika och fattiga, änkor och föräldralösa. Ta vilken människa som helst, och jag garanterar att man kan hitta något hos henne som hon enligt vanlig rättvisa borde sitta inne för i två år – och detta inte bara vid drakonisk utmätning.”
Så doktor Caspary har nog levt sitt bedrägliga och lagöverskridande liv i medvetenhet om alla andras likväl som sin egen skuldbelastning: att alla kommer till korta vad gäller hederlighet.
Berättelsens inre spänning stegras och når också sin utlösning till ett mollackord, där det avslutande händelseförloppet kanske inte är lika övertygande som resten av verket, men som ändå är följdriktigt.
* * *
De andra, kortare, novellerna handlar om en man som söker efter liket efter sin hustru utmed en kust, och om en man som hyr ut sitt kök med gasspis till en främling, och sedan håller sig själv och sin flickvän borta därifrån, och om en vetenskapsman som får sitt livsverk torpederat.
Siegfried Lenz skriver en välkomponerad prosa, utan bombastik, utan där de stillsamma händelsernas egna sammantagna dramatik bygger upp spänningen. Det är illusionsfritt och på något vis befriande i sin illusionsfrihet. Jag har inte läst Siegfried Lenz förut, men dessa noveller gör onekligen att jag vill återvända till hans författarskap.
– – –
Siegfrid Lenz, Fyrskeppet och andra noveller. Översättning Brita Edfelt, förord Johannes Edfelt. Stockholm: Tidens förlag, 1967. 157 sidor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar