Bokrecension: Hem till Grekland | Agne Hamrin

Kretensisk vy.

Hem till Grekland är skriven av Agne Hamrin (1905–1983), författare och journalist, bland annat under många år medelhavskorrespondent för Dagens Nyheter. Hem till Grekland utkom år 1975.

* * *

Grekland och det grekiska står mig på många vis nära. Skälen till det är flerfaldiga. 

Ett givet skäl är klimatet och naturen. Men mest avgörande är den mångskiktade kulturhistoria som möter snart sagt vart man där vänder sin blick. — Berget där borta nämns i Iliaden, orten där vi sover beboddes en gång av den ena eller den andra av dem vi känner från historien, de tankar vi tänker i dag har ofta rötter ner i grekisk mylla. Och de texter som överlevt sedan antiken är inte bara läsbara utan påfallande ofta njutbara, vackra, tankeväckande och utmanande. 

På många sätt är således för mig det historiska djupet i Grekland avgörande i min attraktion till detta land. Summan blir att Grekland som plats för mig blir något alldeles speciellt.

Agne Hamrin hyste uppenbarligen liknande känslor för landet som han skriver om i Hem till Grekland.

Hamrins bekantskap med denna en av sina hemprovinser (vid sidan av Sverige, Italien och Israel) är intim. Han känner sin samtids Grekland och han känner det historiska Grekland. Och i detta verk presenterar han det grekiska ur flera perspektiv. Han berättar om det längesedan förflutna, och han berättar om det Grekland som när boken kom ut 1975 nyss blivit fri från militärjuntans styre. Han ger sig iväg till platser bortom turiststråken och fascineras av byprästen likväl som av Mikis Theodorakis, av Lord Byron likväl som av Hippokrates: alla i en eller annan mening som synnerligen knutna till Grekland.

Det är som att texten om och omigen vill sticka iväg från författaren, i hans rena glädje över att berätta om något som ligger så nära hans hjärta; Hamrin får liksom med viljekraft hala in det han berättar om för att det inte ska bli för yvigt eller alltför fyllt med exkursioner. Han drar än i den ena och än den andra tråden som tillsammans utgör den stora grekiska väven genom årtusendena. Språket är journalistiskt rappt utan att blott bli överfarande. 

* * *

Några stycken kan särskilt nämnas. Så berättar Hamrin utförligt om de omständigheter som fanns kring Lord Elgins beryktade nedmontering av delar av Parthenon som han lät sin agent utföra, för sändande till London, där delarna fortfarande finns på British Museum. Hamrin har därvidlag en något försonande syn på det som inträffade, medan en äldre tids greklandsvän som Lord Byron hårt smädade Lord Elgin i sin diktning:

”När Byron skrev The Curse of Minerva doppade han verkligen sin gåspenna i vitriol. Bland världslitteraturens hatdikter hävdar den verkligen sin plats.”

En intressant historisk återgivning utgör beskrivningen av slaget vid Actium, då Octavianus sjökrafter drabbade samman med Marcus Antonius och Kleopatras skepp, varvid Octavianus genom sin seger lade ut kursen för det framtida romerska kejsarriket där han blev känd som Augustus. Hamrin står på en höjd med utsikt över platsen och förefaller se sjöslaget framför sig.

Vidare besöker Hamrin och återger med charmfull skärpa en grekisk by; han berättar om dess politiska inklinationer, och han berättar om hur rikedom räknas i enheter om får och getter. Hamrin besöker en kaféägare, för några år sedan deporterad av militärjuntan, därefter återkommen. Hamrin pratar också med kaféägarens mor, som upptänd av hat till de gamla makthavarna önskar deras död och betecknar prästerna som fascister. — Ja, också där en aspekt att ta vara på: ofta en personlig religiositet, samtidig med skepsis mot prästerskapet, som i Grekland kommit att leva i en besynnerlig symbios med staten.

Ytterligare berättar Hamrin om Alexander Panagoulis (1939–1976), som under lång tid torterades av juntans folk efter att ha försökt ett attentat mot den nya regimens ledare Georgios Papadopoulos (1919–1999). I sin cell skrev Panagoulis dikter med sitt eget blod som bläck. Panagoulis, som efter demokratins återinförande blev parlamentsledamot, kom sedermera att för många bli något av en frihetssymbol.

Nå, man kan fortsätta att anföra exempel på vad Hamrin berättar om i Hem till Grekland, denna vindlande beskrivning av ett land och en kultur och en oöverblickbar historia. Man kan anföra hur Hamrin skriver om ön Kos, om Sparta, om Athen, om det politiska systemet... 

Men än hellre vill man hänvisa direkt till boken: läs den, om du har minsta intresse av de ämnen som kan rymmas under den vida rubriken ”det grekiska”.
– – –
Agne Hamrin, Hem till Grekland. Stockholm: Bonniers, 1975. 248 sidor.

Bokrecension: Fyrskeppet och andra noveller | Siegfried Lenz

Fyrskeppet och andra noveller är en samling noveller skrivna av Siefrid Lenz (1926–2014), tysk författare. 

Denna samling, utgiven 1967, är översatt till svenska av Brita Edfelt och har försetts med förord av Johannes Edfelt. 

* * *

Fyrskeppet och andra noveller består av fyra noveller. Den första når sådan omfattning att den med rätta kunde kallas kortroman. Samtliga av novellerna är stämda i mollackord och ställer läsaren inför frågor som berör skuld och svek och ansvar.

Den första berättelsen, titelnovellen, utspelar sig på ett fyrskepp, som är ute på sin sista vakt. Utanför den tyska kusten står fartyget väl ankrat i botten och fungerar som varning och navigationsstöd för andra fartyg i närheten. Kaptenen ombord heter Freytag, och hans mål och plikt består i att se till att också denna den allra sista vistelsen ombord ska gå utan problem, innan fyrskeppet får dra upp ankaret och anlöpa hamn.

Men så räddar man tre personer i sjönöd, drivandes i en jolle längre ut till havs. 

De tre är föga tacksamma för räddningen, på så vis att de snart visar sig vara kriminella, och vill förmå besättningen ombord att föra dem till deras planerade destination på det ena eller andra viset. Något som kapten Freytag givetvis vägrar, samtidigt som han lika resolut vägrar att låta den egna besättningen ta några risker på så vis att man skulle försöka övermanna de beväpnade främlingarna. Han vill ha sin besättning i land, trygg och säker.

Så börjar ett psykologiskt drama av sällsynt trovärdighet. 

De tre främlingarna utgörs av två brutala bröder och deras gentlemannamässiga ledare, doktor Caspary, som utomordentligt vänligt och lika iskallt framställer sina krav, av vilka det yttersta kommer att bestå i möjligheten av att låta själva fyrskeppet lätta ankar och föra dem till deras slutmål. Kapten Freytag med sin absoluta plikttrogenhet kan inte tänka sig något sådant och har fullt sjå med att försöka hålla tillbaka sina mannar, varav en är hans son, från att försöka slå sig fria från utpressarna. 

Kaptenen riskerar att uppfattas som feg, men är egentligen endast just detta — plikttrogen.

Kapten Freytag är ytterst trovärdig som allt annat än pragmatisk men övertygat viljestark pliktmänniska. Och doktor Caspary är trovärdig som lika viljestark och överläggande ledare för sitt lilla gäng. Doktor Caspary, visar det sig, har valt sin risktagande livsföring av brott och bedrägeri, med tre parallella, antagna liv. Hans konverserande vänlighet skär sig effektfullt mot de två brödernas vassa, mycket mer uttryckliga aggressivitet. Doktor Caspary framstår som betydligt mer skrämmande än sina råa kumpaner. Han är den som håller dem tillbaka. 

Kapten Freytag säger att han inte förstår sig på honom men de två verkar på något vis nå varandra; banditen och hedersmannen. Doktor Caspary konstaterar: ”Varje människa liknar sin motståndare, inte till någon har hon ett intimare förhållande.” Och doktor Caspary river ner föreställningen att det finns goda och onda:

”Var och en, ja, verkligen varenda en kan anklagas: rika och fattiga, änkor och föräldralösa. Ta vilken människa som helst, och jag garanterar att man kan hitta något hos henne som hon enligt vanlig rättvisa borde sitta inne för i två år – och detta inte bara vid drakonisk utmätning.”

Så doktor Caspary har nog levt sitt bedrägliga och lagöverskridande liv i medvetenhet om alla andras likväl som sin egen skuldbelastning: att alla kommer till korta vad gäller hederlighet.

Berättelsens inre spänning stegras och når också sin utlösning till ett mollackord, där det avslutande händelseförloppet kanske inte är lika övertygande som resten av verket, men som ändå är följdriktigt.

* * *

De andra, kortare, novellerna handlar om en man som söker efter liket efter sin hustru utmed en kust, och om en man som hyr ut sitt kök med gasspis till en främling, och sedan håller sig själv och sin flickvän borta därifrån, och om en vetenskapsman som får sitt livsverk torpederat.

Siegfried Lenz skriver en välkomponerad prosa, utan bombastik, utan där de stillsamma händelsernas egna sammantagna dramatik bygger upp spänningen. Det är illusionsfritt och på något vis befriande i sin illusionsfrihet. Jag har inte läst Siegfried Lenz förut, men dessa noveller gör onekligen att jag vill återvända till hans författarskap.
– – –
Siegfrid Lenz, Fyrskeppet och andra noveller. Översättning Brita Edfelt, förord Johannes Edfelt. Stockholm: Tidens förlag, 1967. 157 sidor.

Bokrecension: Undergången | Joachim Fest

Tyska soldater lämnar ifrån sig vapen och hjälmar till sovjetiska soldater.

Undergången. Hitler och slutet på Tredje riket (ty. Der Untergang. Hitler und das Ende des Dritten Reiches) är skriven av Joachim Fest (1926–2006), tysk historiker specialiserad på Adolf Hitler och Tredje riket. 

Boken utkom första gången på tyska 2002. Jag har läst boken i en svensk översättning av Ulrika Jannert Kallenberg, i en upplaga från 2005.

* * *

Många av oss har nog sett filmen Undergången (2004), som skildrar Hitlers sista dagar i bunkern, med Bruno Ganz i huvudrollen som den ilskne och sjuke diktatorn. Filmen bygger på denna fackbok skriven av Joachim Fest.

Boken Undergången rekonstruerar de sista veckorna av slutstriden i Berlin 1945, med särskilt fokus på Hitlers öde, de sista veckorna och dagarna innan självmordet, samt tiden fram till kapitulationen. Som stöd använder Fest ögonvittnesskildringar, som han väger emot varandra. 

Förvånansvärt ofta verkar skildringarna skilja sig från varandra i detaljer. Fest berättar att han följer de versioner som verkar sannolikast, följaktligen de som han, som historiker, anser ligga närmast hur det verkligen var. Eller så redovisar han olika varianter. Eller så har han forskarens heder i att låta frågor förbli obesvarade, såsom icke längre möjliga att besvara.

En av dessa frågor är vad som hände med Hitlers kropp efter självmordet. 

Hur själva självmordet i sig gick till är inte helt fastslaget heller. Någon säger att Hitler återfanns i soffan bredvid Eva Hitler-Brauns döda kropp, någon säger att han satt i fåtöljen bredvid. Någon säger att han sköt sig i tinningen, någon i munnen, och någon att en tredje, okänd, person fått i uppdrag att skjuta honom. Någon säger att han samtidigt som skottet föll bet sönder en kapsel blåsyra. 

Efteråt bars Hitler ut ur bunkern tillsammans med Eva Hitler-Braun. Bensin hade införskaffats i dunkar, och bensinen hälldes över dem, där de lagts i ett kraterhål. Rysarnas artillerield föll samtidigt tungt över staden och försvårade alla handlingar. 

Man hade svårt, berättar Fest, att först få eld, men när man tänt på papper och slängt dem brinnande i riktning mot gropen tog det fyr. Fest menar, med stöd i återgivningar från dem som var på plats, att kropparna förbrändes till ben, som senare vid beröring föll samman. Och även om vi inte säkert kan veta saken, är det förmodligen så att allt som fanns kvar av Hitler kom att bli en del av hans tänder, som senare användes för att bekräfta hans död. 

Därmed får vi dra slutsatsen att Fest ställer sig tveksam till att de förbrända resterna av diktatorn skulle tagits om hand av sovjeterna, såsom i bland hävdas. Fest verkar anse slutsatsen rimligt att diktatorns kropp helt enkelt i stort sett förstördes till stoft och aska i rikskansliets trädgård utanför bunkerns nödutgång, och att allt som återstod av kroppen blev de nämnda tänderna.

Men Fest beskriver inte bara detta nav i mytologin om Hitler-Tyskland. Han berättar också om hur det förtvivlade motståndet fortsatte in absurdum, hur nära de ryska trupperna än kom. Manspillan blev därför in i det sista stor både på tysk och än mer på rysk sida. Att kriget var förlorat torde varit givet, åtminstone för Hitler själv, sedan länge, enligt Fest. Fest skriver:

”Nederlaget var tydligt beseglat, och det som fortsatte var ett krig bortom slutet.”

Nu handlade det om ren destruktion. Fest menar att det var ett tydligt och framträdande drag hos Hitler: viljan till destruktion, och att den framträdde i så att säga ren form under dessa sista veckor och dagar.

* * *

I Undergången möter vi inte enbart Hitler. I boken framträder också närmaste män vid sina sista besök: där finns Göring och Himmler, som båda snart skulle anses som förrädare. Där fanns Goebbels som trogen tillsammans med sin hustru och deras av henne mördade barn följde diktatorn i döden. Och där finns sekreterare, militärer och tjänstemän. 

Fest har disponerat sin bok i åtta kapitel. Vartannat kapitel består av historiskt berättande, vartannat kapitel är mer essärartat och utgör Fests reflexioner kring olika ämnen. Totalt består verket av knappt 190 sidor, så det är fråga om en koncis volym, vari Fest ändå får mycket sagt, på så vis att vi får både översiktsbilder och detaljbilder av det Tredje rikets sista dagar. Till detta kommer väl valda fotografiska illustrationer som skänker ytterligare djup till framställningen.
– – –
Joachim Fest, Undergången. Hitler och slutet på Tredje riket. Övers. Ulrika Jannert Kallenberg. Stockholm: Wahlström & Widstrand, 2005. 186 sidor.

Bokrecension: Det öppna såret | Per Ahlmark

Det öppna såret. Om massmord och medlöperi är skriven av Per Ahlmark (1939–2018), författare och tidigare folkpartistisk politiker. Boken utkom år 1997.

* * *

Det glöder av vrede i Per Ahlmarks Det öppna såret. Om massmord och medlöperi. 

Vreden stammar ur insikten att ledande svenska och internationella politiker, kulturpersonligheter och intellektuella genom sina ord agerat medlöpare till de regimer under 1900-talet som krävt flest dödsoffer för politiskt motiverat våld: Nazi-Tyskland, Sovjet, Kina och andra stater — tillsammans står de för omkring 170 miljoner mord på oönskade, vare sig dessa oönskade dödats på grund av sin ras, sin klass, sina uppfattningar eller vad det nu kan vara.

Till varningarna för medlöperiet beträffande höger- och vänsterextremism för Ahlmark ytterligare en varning, nämligen för islamistisk staters despoti. Han menar rent av att det är avgörande för demokratins framtid om ”delar av den muslimska världen rör sig mot liberalism eller fundamentalism.”

Vad det handlar om är att personer talat sig varma för eller åtminstone urskuldat och förminskat destruktiviteten hos sådana regimer. Per Ahlmark nämner sådana personer vid namn, fäster deras egna ord vid dem och inte sällan de dunkla förklaringar de stundom själva avlevererat när regimerna fallit och det inte längre går att blunda för despotismen.

I stor utsträckning rör det sig om olika typer av gillanden av kommunistiska stater. Som när Olof Palme talar tillsammans med Castro, samtidigt som socialdemokrater och andra dissidenter spärrats in i Kuba, vid tillfället möjligen omkring 15 000 personer. Eller när Birgitta Dahl gör sitt bästa för att förklara Pol Pots ageranden.

Förklaringarna på senare år från de som en gång stött diktaturerna är legio. Men gemensamma stråk är skönjbara, tillsammans och genomgående eller var för sig: Vissa länder är inte redo för demokrati och frihet. De som talar mot Sovjet/Kina/Tyskland är propagandister. Vi som var röda när terrorn gick över det ena eller andra landet var det ändå av idealistiska skäl. Man bör inte stöta sig med diktaturerna. Det är mest rätt att försöka inta en mellanposition – mellan demokrati och diktatur och förbli neutral.

Men Ahlmark släpper inte ögonen från sina mål. Han konfronterar sina undersökningsobjekt med kalla fakta om vad de en gång uttryckt och kontrasterar mot tyranniernas realiteter, gång på gång. Han listar citat och analyserar gamla tal. Han avtäcker det som vittnar om antingen cynism eller naivitet hos dem som en gång agerade verbala dragoner för diktaturer.

* * *

Naturligtvis är det här en politisk bok, såtillvida att man anser att demokratins utbredande är en politiska fråga. — Men jag förstår det som att Ahlmark snarare utgår från att demokratins utbredande är en humanistisk fråga: alla gynnas av en sådan utveckling, och de som med ord hindrar detta genom att överskyla diktaturernas mord och terror och försvara dess ledare agerar mot mänsklighetens bästa. Ahlmark skriver: 

”[D]ebatten handlar om vår civilisations överlevnad.”

Det öppna såret är en spretig bok, som ibland nästan antar klippbokens karaktär av vid varandra sammansatta artiklar, även om temat förblir tydligt verket igenom: försvar för demokrati, attack mot antidemokrati. 

Ibland kunde jag önskat att Ahlmark fokuserat på färre personer, istället för att använda sig av den slags hagelbössepolemik som nu blir fallet. Träffytan blir bred och kraftfull, men kanske inte alltid så djupborrande som varit möjligt med Ahlmarks förmåga att gräva i det förflutnas lägg. Desto mer lyfter Ahlmark fram vetenskapsmän som forskat på ämnen som demokrati och ämnen som statliga, politiska massmord.

Nu blir det många personer som passerar förbi. Palme, som sagt, bland dem. 

”Panegyriken kring Palmes kamp för friheten är i sak, enligt min mening, felaktig eller grovt missvisande.” 

Men Ahlmark skriver också om många fler, en hel del som än i dag är bekanta namn för samhällsintresserade läsare. En del har vände sig från sitt förflutna, andra teg. Ahlmark adresserar också egna kritiker. En av dem som Ahlmark ägnar utrymme åt är hans personliga vän Bo Strömstedt.  Andra personer är Anders Ehnmark och P O Enquist, Jan Myrdal och redan nämnda Birgitta Dahl. Ahlmark kan ge personer han angriper rätt i sak i vissa avseenden, men håller fast vid de övergripande angreppsskälen.

* * *

Min känsla är att det inte är helt ovanligt i Sverige att folk är en smula extra förstående eller åtminstone överseende inför vänsterextrema inriktningar, ofta under sken av att kommunismen ändå är ett vackert ideal. Vi har emellertid inte längre rätten att blunda för den kommunistiska praktikens konsekvenser under 1900-talet. Ahlmark skriver om Sovjet:

”Tre kvarts århundrade av kommunism lämnade nästan ingenting annat efter sig än lidande. Ett uslare eftermäle kan ingen regim få.”

Samma sak i alla andra länder där kommunistisk dogmatik omsatts praktik. 

Kan man dessutom i dag möjligen ana en liknande undflyende inställning till islamistisk ideologi, mot bakgrund av att man inte vill använda vad man uppfattar som västerländska värderingar och tankesätt på en kultursfär som står främmande inför sådana värderingar och tankesätt?

* * *

Bland det viktigaste jag tar med mig från läsningen av Det öppna såret är Ahlmarks påminnelse om att demokrati och frihet från despoti är något värt att försvara och att sprida. Det är rimligen inte skadlig kulturimperialism. Det är att värna människan och mänskligheten. 

Och det är i någon mening att hedra minnet av den politiska terrorns många miljontals offer under 1900-talet. Ahlmark avslutar: ”De döda kan inte väckas till liv, men vi kan minnas dem. Vi kan lära av deras öde.”
– – –
Per Ahlmark, Det öppna såret. Om massmord och medlöperi. Stockholm: Timbro, 1997. 410 sidor.

Bokrecension: Paradoxmaskinen | Peter Englund

Paradoxmaskinen. Kritik 1990–2020 är skriven av Peter Englund (f. 1957). Boken utkom 2024. Jag har läst e-boksupplagan.

* * *

"Vi låter aldrig våra handlingar styras av verkligheten, de styrs istället av vår bild av denna verklighet."

Detta axiom återkommer hos Peter Englund. Hur viktigt är inte det att inse! Det gäller hur vi ser på och läser det förflutna, det gäller hur vi ser på vår samtid och det gäller hur vi tänker oss framtiden. Verkligheten i sig är en sak. Dess sken, det vi uppfattar av den utifrån våra föreställningar och fördomar, en annan. Likadant med politiker och andra som försöker styra tillvaron i någon riktning. Kan man bära med sig detta som stöd för tanken har man fått med sig något bra.

Peter Englund bär definitivt med sig insikten han själv formulerat i de texter som utgör Paradoxmaskinen, som samlar en stor mängd texter från över 30 års skrivande: artiklar, essäer, förord, med mera. Englund är en helt enkelt en enastående förklarare av och ciceron till det förflutna. Han rör sig hemtamt genom sekler och mister inte blicken för den talande detaljen, och ej heller för de stora sammanhangen.

Englund förmår vara vetenskapligt exakt och metaforiskt drastisk i en utmärkt balans. Han kan vara obekväm och ifrågasättande. När han recenserar böcker i somliga texter kan han vara giftigt nedgörande (som i det berömda fallet med Herman Lindqvists bok om stormaktstiden) och han kan hylla och rekommendera för nobelpris.

* * *

Texterna i Paradoxmaskinen är ordnade i tre stora delar: "Att skriva biografi", "Att skriva historia" och "Att skriva om det samtida". Inom dessa delar är sedan texterna ordnade kronologiskt, inte efter när de är tillkomna utan efter där deras huvudsakliga ämne är fäst i tiden. 

Englund berättar i förordet att det mesta i boken, en "klippbok", tillkommit på beställning. Och han skriver frankt, att "[d]et var universitetet som gjorde mig till historiker, men det var brödskrivandet som gjorde mig till författare." Och det är den här kombinationen av gedigen lärdom och schwung i berättandet som är så tilltalande i läsningen av Englund. Håll med honom eller inte, men nöjsam att läsa är han alltid. 

Om en bok skriver han:

"Historiska Media i Lund har länge haft en utgivning som utmärkt sig mer för kvantitet än för kvalitet, men jag vill ändå tro att beslutet att översätta denna bok var ett olycksfall i arbetet, tillkommet på en gråtrött och snuvig måndagseftermiddag. Den är nämligen monumentalt usel."

Om ett författarskap skriver han:

"... att läsa honom är som att se en katt gå över ett väldukat middagsbord. Här finns inte ett felplacerat ord, inte en död punkt, inte en falsk ton."

Frän sågning respektive fräsch hyllning! — Och åter ett par formuleringar:

"Tyvärr är inte information detsamma som kunskap. Emellan dem ligger bearbetning, förädling. Tid. Informationen står nämligen till kunskapen som ett stycke järnmalm står till en bil."

"Om krigets första offer är sanningen, är förmågan till nyanser nummer två."

Man kunde fortsätta att citera en bra stund ur Paradoxmaskinen.

* * *

Ämnena är givetvis synnerligen mångfaldiga, vare sig de stammar från recensionsuppdrag eller icke. 

Några av dem: Bernhard von Beskow, Gustav V, kvinnliga nazister, Stalin, spioneri, underrättelsearbete, Ulf Lundell, Trump, Edward Gibbons Romarrikets nedgång och fall, Carl Grimberg, Karl XII:s död, Carl von Clausewitz' Om kriget, fascismens förutsättningar, Kalla kriget, med mera, med mera, ända in i nutiden, när Englunds analys rentav kan uppfattas få en mer utpräglat politisk ton, då senare tidens kapitalism kommer i hårkorset och då Englund vädrar sitt klimatsamvete.

En särskilt intressant text utgör "När börjar en bok? Om Stridens skönhet och sorg" som berättar om hur det gick till när just Englunds bok Stridens skönhet och sorg fick sin  begynnelse – eller rättare: om några tillfällen varifrån Englund kan spåra bokens ursprung, och hur han tänkte när han flätade samman dess framställning.

* * *

Det är roligt att läsa Paradoxmaskinen! 

Lärdomen är omfattande men presenterad på ett sådant sätt att det inte luktar det minsta instängdhet över texterna. Missförstå mig inte: jag läser gärna texter som är kvävande dammiga emellanåt, men ibland är det gott att andas den friska luft som Englund förmår låta strömma genom de ämnen han behandlar, vare sig den nu stundom fläktar varmt och stundom viner kall.
– – –
Peter Englund, Paradoxmaskinen. Kritik 1990–2020. Stockholm: Natur & Kultur, 2024. Omslag: Niklas Lindblad. E-boksupplagan.