Bokrecension: Tro mig | Allan Fagerström

Tro mig. Journalistik 1964–1978 är en samling texter av journalisten Allan Fagerström (1916–1985). 

Boken, som utgavs 1978, har försetts med förord av Rita Tornborg (f. 1926) och inledning av Per Odebrant (f. 1951). Odebrant har även stått för texturvalet. 

* * *

Samtliga de 86 artiklar som utgör huvuddelen av Tro mig publicerades först i Aftonbladet, där Allan Fagerström var skribent. Han var även tidningens chefredaktör mellan åren 1956–1962. 

Allan Fagerström är en stridsman. Hans arsenal består av ironi, sarkasm, spydighet, överdrifter och underdrifter. Med dessa vapen slår han åt höger och åt vänster men i princip alltid uppåt: mot politiker, mot folk med makt, mot tidsanda. 

Den som läser Tro mig möter inte mycket av långa, intellektuella resonemang eller utförliga analyser. Fagerström griper sig i stället an varje gordisk knut med svärd. Är han orättvis emellanåt? Med all säkerhet. Är han underhållande att läsa? I allra högsta grad. Visserligen infinner sig efter ett tag en viss mättnadskänsla om man sträckläser Tro mig; ungefär som när man föräter sig på sura karameller. Men efter en stund är man där igen och läser någon eller några artiklar till. 

* * *

Allan Fagerström är bildad och drar sig inte för att använda lärda referenser lika gärna som en burdus och grov liknelse. Prosan är närmar sig det talspråkliga, men är inte slarvigt, utan begåvat slängigt och mycket lättläst. Visst missar jag som sentida läsare säkert en mängd hänsyftningar på dagsaktuella personer och ämnen, men i den skriv- och skällglädje som Fagerström ger uttryck för finner man likväl ett stort nöje.

I grund och botten är Fagerström tämligen cynisk. Jag kan inte se att han ger mycket för höga och styltiga ideal, men han slår obarmhärtigt mot hyckleriet där han ser det. Och han kan gyckla med mer vardagliga ting också, som stockholmarnas förvåning över att det blev ovanligt kallt vintern 1965. Han driver med att pilotfacket önskar kuratorer åt piloterna. Men Fagerström är också skeptisk mot svenska skolan, och verkar mena att det enda säkra sättet att lära sig något är att läsa på egen hand.

Den svenska demokratin får sig regelbundet slängar. Fagerström ger intryck av att se statsskicket mer som en byråkratisk apparat fylld av byråkrater än som direkt underställd ett folkvälde. Politikers löften ger han föga för.

Kulturlivet är ett annat tema som återkommer. I allmänhet förefaller det som att Fagerström anser detsamma vara tämligen platt och, på tal om teatern, ofta politiserat – det senare är alltså inte någonting bra. I samband med en teaterfestival i Venedig skriver han:

”Den moderna politiska teatern är nog bland det tristaste, och Gud bevare den professor som ska skriva dess kapitel i teaterhistorien.”

Och på tal om det officiella stödet för kulturlivet, med iskall ironi:

”Rätt betänkt så finns det ingen gräns för hur mycket man kan pruta på kultur i en modern välfärdsbyråkrati som har folkets sanna väl för ögonen.”

Och om den glatta veckopressens bevakning av konungahuset:

”Veckotidningarna har förvandlat monarkin till en kräftstvullen spene, ur vilken man mjölkar pengar.”

Ja, nog tar Fagerström i när han slår mot vad det nu för tillfället är som han slår mot.

* * *

Det är underhållande att läsa Allan Fagerström. När han är som bäst är han antingen sylvass i sin kritik, eller oemotståndligt brutal. Det är svårt att försvara sig mot någon som använder ironin och sarkasmen som främsta vapen, ty då är det inte orden i sig som nödvändigtvis är det som svider, utan det som står mellan dem, det som antyds. Fagerström kan konsten att hylla en uppburen person på ett sådant vis att hyllningen blir en riktig nedsabling.

Och så något om formalia. Tro mig hade mått bra om den innan den kom ut hade korrekturlästs en gång till. Som boken nu är fläckas den av en påtaglig mängd korrekturfel.
– – –
Allan Fagerström, Tro mig. Artiklar 1964–1978. Förord av Rita Tornborg. Inledning av Per Odebrant. Lund: Bo Cavefors Bokförlag, 1978. 275 sidor.

Bokrecension: Den trådlösa fantasin | Gunnar Harding

Den trådlösa fantasin. Essäer, artiklar och debattinlägg 1971–77 är skriven av Gunnar Harding (f. 1940). Boken utkom år 1978.

* * *

Gunnar Harding är poet, översättare, författare och kritiker. I Den trådlösa fantasin har han samlat ett antal av sina texter från 1970-talet. Artiklarna och essäerna har tidigare varit publicerade på olika håll, flera av dem är bearbetade för bokformatet. Genom att läsa dem kan vi både lägga fingret mot kulturlivets puls när det begav sig, och lära oss en hel del av de intresseområden som ligger Harding särskilt varmt om hjärtat: modernistisk poesi och jazz, till exempel.

Inte minst intressant är att läsa hur Harding reflekterar kring det tryck på poeter att skriva ideologiskt och politiskt medvetet; och att att då ställa den typen av poesi mot  en fond av formella, tekniska estetiska värden. Den poesi löper fara att betraktas som undermålig, som inte tar hänsyn till skönhetsvärden. Det är en mycket rimlig invändning — en poesi som tappar bort dessa ting blir onekligen något annat än egentlig poesi: blir plakat. Hellre då nonsensvers, som i alla fall främjar tankens flykt!

Harding slår också ett slag för att dikten är mytskapande. Visst kan dikten adressera dagsaktuella ting, men den kan och bör också skapa nya bilder och vyer, skänka en upplevelse. Poesin kan då också, genom att öppna ögonen för alternativa myter, motverka officiella myter, som kommer till exempel från den snöda reklamens värld och från politiskt håll.

Och Harding skriver om mycket mer. Han skriver om keltisk poesi. Och han skriver om kung Arthur. Han skriver om William Blake. Om Apollinaire och om Blaise Cendrars, den sistnämnda som en gång skrev en beskrivning av Walt Whitmans begravning såsom den borde varit, snarare än hur den egentligen var.

Och så finns det med en essä om Gunnar Björling, en poet som jag försökt att närma mig, men inte lyckas knyta an till. Det gör emellertid Gunnar Harding, som i Björlings synnerligen fragmentariska texter tydligen hittar utrymme för tankens och associationernas expansioner att rymmas.

* * *

Gunnar Harding skriver väl och han skriver brett om kulturlivets yttringar, kanske främst om poesins värld, men där finns alltså också jazzen, och där finns filmvärlden, bland annat fina texter om James Dean och kulten av honom, och där finns den målade konsten.

Den trådlösa fantasin skänker en vyer från 1970-talet, som rymmer mer än 1970-talet självt. Och den ger oss uppfattningen av Gunnar Harding själv som en brett kompetent kulturmänniska som gärna förmedlar sina intryck av det han mött till oss andra.
– – –
Gunnar Harding, Den trådlösa fantasin. Essäer, artiklar och debattinlägg 1971–77. Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1978. 144 sidor.

Bokrecension: Det stora bullret | Sigfrid Siwertz

Sigfrid Siwertz

Det stora bullret är skriven av Sigfrid Siwertz (1882–1970). Boken utkom år 1938.

* * *

I det stora bullret samlar den oöverskådligt produktive författaren Sigfrid Siwertz tio essayer i blandade kulturella ämnen. Det vore kanske inte helt rätt att kalla varje rad i dem djupsinniga, men de är observanta och på intet sätt banala. Siwertz ger i dem sina perspektiv på sådant som rör sig i tiden, den tid då de gavs ut, nämligen senare delen av 1930-talet.

Siwertz reagerar till exempel på en pessimistisk jargong, en lat pessimism som tar till pessimismen som kliché. Det må bli sagt att Siwertz själv har en ganska dov ton i sina texter, men det är inte främst sådant han åsyftar i denna text, utan en trött vulgärpessimism.  Den pessimistiska jargongen jämför han delvis med ”en snuvepidemi”, och som ett förräderi mot glädjen. 

Samtidens bullrighet är en annan sak som Siwertz skriver om: hur tystnaden och lugnet får vika för det skrikande och väsnande, vare sig det nu rör sig om reklamens dövande propaganda eller nöjesindustrins lättköpta succéer. Eller av privatlivets detaljers utskrikande på torgen.

Intressant är vidare Siwertz harangerande av den långa romanen, som han ser bli allt mer populär i sin omgivning, inte minst bland proletärförfattarna. Men även sådana mastodonter som Proust och Joyce finner hans ogillande härvidlag. 

Den roman som dras ut mister i koncentration och disposition, tycks Siwertz mena. Och han framhåller i kontrast med detta novellens egenart som konstprodukt: den är inte en kort roman, utan något eget, sammanhållet och på sina egna villkor skapat. Konsten blir inte mer storslagen för att den blåses upp till väldiga proportioner, och ”[l]ivets fullhet kan lysa fram i ett par versrader, den är icke av kvantitativ art.” Och Siwertz har hårdare ord på lager:

”Den ändlösa romanen synes mig stundom vara en sådan parasit [som binnikemasken!] på livet, oförmögen att lyfta sig upp till det plan, där diktens verkliga strider utkämpas och nya former för vår världsupplevelse skapas.”

Ett undantag gör Siwertz emellertid för Thomas Mann: ”Han visar att den stora, av hög intelligens genomlysta talangen kan segra trots alla utsvävningar i formatet.”

* * *

Särskilt intressanta är också de tre avslutande texterna i Det stora bullret. Alla tre utspelar sig under Siwertz vistelse i Tyskland. 

I den första befinner hans sig i en nordtysk idyll, han går i spåren av Heinrich Heine. Det är vackert, han känner igen miljöerna till exempel från oljetryck han sett i sin ungdom — men där hörs också ”rekryternas spikstövlar”. Dessa bryter, åtminstone för den sentida läsaren, in som föraningar om vad som bara låg något år in i framtiden för Tysklands och världens del. 

Siwertz promenerar i Berlin. Det är år 1937. På vita kolonner tronar örnar och fasces och hakkors i väntan på ett statsbesök av Mussolini. Men Siwertz går på teater, och han tycker sig vid åseendet av pjäsen se befrielse i publikens ansikten. Siwertz konstaterar: 

”Diktens frihet existerar ju inte mer i Tyskland, men det var ändå som om en skyddande trollring under några timmar inneslutit den lilla teatern borta vid Zoo . . .” 

Men snart är han ute i Berlinnatten igen. Flyglarmet går, en övning. ”Den totala staten bereder sig på det totala kriget . . .”

Här står Siwertz på tröskeln till det nya, stora kriget.

* * *

Texterna i Det stora bullret är kryddas med osökta litterära referenser som vittnar om Siwertz stora beläsenhet och självklara hemmastaddhet i den kulturella sfären. Och det går det ett generellt stråk av elitism genom Siwertz betraktelser: han är inte en representant för massan, vars omdöme han knappast ger mycket för, utan Siwertz framstår som den stillsamme, skeptiske betraktaren. Han skriver:

”Det är ett fatalt faktum, att massan absolut inte kan tåla mer än en viss blygsam procent av sanning och förnuft.”

Siwertz skriver en mycket god prosa och besitter en stor förmåga till eleganta formuleringar, som förvisso skulle fungera som aforismer i sin egen rätt. Han har skarp blick och kan sätta ord på sina observationer, vare sig det nu gäller stämningen på en gata i Berlin eller sin avsky för det platta, mekaniska skrattet.
– – –
Sigfrid Siwertz, Det stora bullret. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1938. 177 sidor.

Bokrecension: Karl XII | C. O. Nordensvan

Karl XII

Karl XII. Synpunkter och betraktelser är skriven av C. O. Nordensvan (1851–1924), officer och militärhistorisk författare. Boken utkom år 1918.

* * *

Under Stora nordiska kriget (1700–1721) stupade uppåt 200 000 människor på svensk sida. De dog i sjukdomar, de dog i köld, de dog i strid. Därtill utarmades Sveriges resurser och omfattande landavträdelser fick göras. Stora nordiska kriget blev en katastrof. I spetsen för händelseutvecklingen stod en man, den enväldige svenske konungen Karl XII (1682–1718).

Det hör väl till historiskt intresserade svenskar att ha en uppfattning om Karl XII. De finns som höjer honom till skyarna som hjälte, och de finns, som sablar ner honom som landsplåga. 

Problemet är inte nytt, och hur man borde se på kungen sysselsatte också officeren C. O. Nordensvan, som 1918 gav ut Karl XII. Synpunkter och betraktelser, en sammanfattning av Nordensvans studier i ämnet, som särskilt varit militärt inriktade.

Det förvånar därför inte att fokus för Nordensvans bok är de militära rörelserna. 

Största delen av boken består av plågsamt detaljerade skildringar av hur befälhavaren X för sina styrkor till Y, därefter till Z och därefter till nästa plats. Så inträffar ett slag, varefter man rör sig till platsen A, sedan till platsen B, och sedan till platsen C. Översätt sedan dessa Y, Z, A, B och C till polska eller ryska orter och läsaren som inte är synnerligen bevandrad i östeuropeisk geografi är mycket snart borttappad. Åtminstone den här läsaren. Trots att en och annan karta beledsagar berättandet.

Så man får försöka se de stora dragen i rörelserna. Hur Karl XII synes irra omkring, för att stundom stanna upp. Nordensvan ställer sig gång på gång frågande till konungens handlingssätt. 

* * *

Mot senare delen av boken tar mer tolkande och resonerande partier vid, och här blir det ännu tydligare att Nordensvans uppfattning om Karl XII som fältherre är mycket kritisk. Nordensvan tycker sig se, att Karl XII obstinat håller fast vid till exempel Sachsen-Polens konung Augusts avsättning, fastän det kostar Sverige östersjöprovinserna, fastän gynnsamma tillfällen till fred visade sig, om Karl XII bara velat vända sitt öra till kompromisser. 

Men allt, verkar Nordensvan mena, som hade en antydan av reträtt var för Karl XII liktydigt med nederlag. Att kompromisser kan vara strategiskt lämpliga verkar konungen inte velat se. Det var segra helt enligt sin egen vilja, eller gå under.

Ett annat karaktärsdrag som Nordensvan belyser är Karl XII:s egenmäktighet. Konungen har stora militära begåvningar omkring sig, men ytterst lite låter han dem komma till tals, och ytterst lite, om något, meddelar han dem om sina mer övergripande mål. De får ofta bli kvar i ovisshet om sin konungs planer.

Konungen är obstinat — Nordensvan talar om Karl XII:s ”ytterliga envishet” — och konungen är egenmäktig och lyssnar inte till råd. Han låser sig vid mål som inte kan uppnås. Han förstår inte statskonstens och diplomatins möjligheter. När han likväl låter använda sig av diplomati, är hans kompromissvilja obefintlig. Hans språk är krigets, med värja i hand. Nordensvan skriver:

”Det förefaller nästan, som om konungen uppfattade hela kriget såsom sin enskilda angelägenhet, med vilken ingen annan hade något att skaffa.”

Och vidare:

”Otvivelaktigt är i alla fall, att Karl XII:s anlag och långa krig allt mera födde i honom en krigslystnad, som i kriget sökte sin tilfredsställelse [sic!] och älskade kriget för dess egen skull.”

Det hindrar inte att Nordensvan kan uppskatta konungens personliga egenskaper: konungen har mycket enkla vanor, och han är tapper intill dumdristighetens gräns och strider inte sällan med sin armé, när det rent taktiskt rimligen hade varit bättre om högste befälhavaren hållit distansen och bevarat överblicken. Men moraliskt har en stridande konung säkert en slående effekt på manskapets stridsvilja.

Slutligen låter Nordensvan hursomhelst sin bok mynna ut i en lovprisning av konungen som skär sig med vad han tidigare anfört emot honom. Han talar om ”övermåttet av hans goda egenskaper”, om att han trots sina brister står ”framför oss såsom urbilden av svensk kraft och svensk tillförsikt”.

Diskussionen om Karl XII tog som bekant inte slut med Nordensvans Karl XII. Synpunkter och betraktelser. En enhetlig bild av krigarkungen framför andra i svensk historia kommer vi aldrig att få: han var själv alltför sparsam med utsagor om sitt inre liv för att vi någonsin ska kunna lära känna honom. Återstår att som Nordensvan försöka tolka honom utifrån hans kända agerande. Nordensvan balanserar som synes en kritisk bild av kungen som härförare mot en positiv bild av hans personliga egenskaper.
– – –
C. O. Nordensvan, Karl XII. Synpunkter och betraktelser. Stockholm: Åhlén & Åkerlunds förlags A.-B, 1918. 341 sidor.