Bokrecension: Tro mig | Allan Fagerström

Tro mig. Journalistik 1964–1978 är en samling texter av journalisten Allan Fagerström (1916–1985). 

Boken, som utgavs 1978, har försetts med förord av Rita Tornborg (f. 1926) och inledning av Per Odebrant (f. 1951). Odebrant har även stått för texturvalet. 

* * *

Samtliga de 86 artiklar som utgör huvuddelen av Tro mig publicerades först i Aftonbladet, där Allan Fagerström var skribent. Han var även tidningens chefredaktör mellan åren 1956–1962. 

Allan Fagerström är en stridsman. Hans arsenal består av ironi, sarkasm, spydighet, överdrifter och underdrifter. Med dessa vapen slår han åt höger och åt vänster men i princip alltid uppåt: mot politiker, mot folk med makt, mot tidsanda. 

Den som läser Tro mig möter inte mycket av långa, intellektuella resonemang eller utförliga analyser. Fagerström griper sig i stället an varje gordisk knut med svärd. Är han orättvis emellanåt? Med all säkerhet. Är han underhållande att läsa? I allra högsta grad. Visserligen infinner sig efter ett tag en viss mättnadskänsla om man sträckläser Tro mig; ungefär som när man föräter sig på sura karameller. Men efter en stund är man där igen och läser någon eller några artiklar till. 

* * *

Allan Fagerström är bildad och drar sig inte för att använda lärda referenser lika gärna som en burdus och grov liknelse. Prosan är närmar sig det talspråkliga, men är inte slarvigt, utan begåvat slängigt och mycket lättläst. Visst missar jag som sentida läsare säkert en mängd hänsyftningar på dagsaktuella personer och ämnen, men i den skriv- och skällglädje som Fagerström ger uttryck för finner man likväl ett stort nöje.

I grund och botten är Fagerström tämligen cynisk. Jag kan inte se att han ger mycket för höga och styltiga ideal, men han slår obarmhärtigt mot hyckleriet där han ser det. Och han kan gyckla med mer vardagliga ting också, som stockholmarnas förvåning över att det blev ovanligt kallt vintern 1965. Han driver med att pilotfacket önskar kuratorer åt piloterna. Men Fagerström är också skeptisk mot svenska skolan, och verkar mena att det enda säkra sättet att lära sig något är att läsa på egen hand.

Den svenska demokratin får sig regelbundet slängar. Fagerström ger intryck av att se statsskicket mer som en byråkratisk apparat fylld av byråkrater än som direkt underställd ett folkvälde. Politikers löften ger han föga för.

Kulturlivet är ett annat tema som återkommer. I allmänhet förefaller det som att Fagerström anser detsamma vara tämligen platt och, på tal om teatern, ofta politiserat – det senare är alltså inte någonting bra. I samband med en teaterfestival i Venedig skriver han:

”Den moderna politiska teatern är nog bland det tristaste, och Gud bevare den professor som ska skriva dess kapitel i teaterhistorien.”

Och på tal om det officiella stödet för kulturlivet, med iskall ironi:

”Rätt betänkt så finns det ingen gräns för hur mycket man kan pruta på kultur i en modern välfärdsbyråkrati som har folkets sanna väl för ögonen.”

Och om den glatta veckopressens bevakning av konungahuset:

”Veckotidningarna har förvandlat monarkin till en kräftstvullen spene, ur vilken man mjölkar pengar.”

Ja, nog tar Fagerström i när han slår mot vad det nu för tillfället är som han slår mot.

* * *

Det är underhållande att läsa Allan Fagerström. När han är som bäst är han antingen sylvass i sin kritik, eller oemotståndligt brutal. Det är svårt att försvara sig mot någon som använder ironin och sarkasmen som främsta vapen, ty då är det inte orden i sig som nödvändigtvis är det som svider, utan det som står mellan dem, det som antyds. Fagerström kan konsten att hylla en uppburen person på ett sådant vis att hyllningen blir en riktig nedsabling.

Och så något om formalia. Tro mig hade mått bra om den innan den kom ut hade korrekturlästs en gång till. Som boken nu är fläckas den av en påtaglig mängd korrekturfel.
– – –
Allan Fagerström, Tro mig. Artiklar 1964–1978. Förord av Rita Tornborg. Inledning av Per Odebrant. Lund: Bo Cavefors Bokförlag, 1978. 275 sidor.